Influenserna från Mass Effect upphör inte i utforskandet och dialogerna. Det slår till med full kraft när man väl ger sig ut i fält. Ta till att börja med själva upplägget för hur man utrustar och hanterar gruppens medlemmar, som är så snarlikt att The Bureau nästan framstår som en mod.

Och då har jag inte ens kommit till stridssituationerna. I ett inspirerande tal på högkvarteret har man fått slagorden för spelet skanderade. “Deras vapen kommer att bli våra vapen”. “Överlev, anpassa, segra”. Det låter sofistikerat. Och ja, det är väl sofistikerat i sammanhanget tredjepersonsaction - och skulle kunna framstå som intressant om man inte ältat exakt samma upplägg i tre Mass Effect-delar.

Principen är denna: du styr över en tremannagrupp där du har direktkontroll i tredjepersonsvinkel över ledaren, och kan kommendera två vapendragare. Detta sker genom en cirkelmeny, och när den är uppe för ordergivning saktar spelet ner dramatiskt för att ge utrymme åt eftertanke. Vartenda slagfält är uppbyggt av en mängd knähöga skydd som man hukar och tar betäckning bakom. “Guns blazing” är inte en långsiktig strategi, utan det handlar om att hålla sig nere, flankera och utnyttja varje lagmedlems klasspecifika förmågor.

Jag glöder - inga konstigheter

Just vad beträffande dem har vi ett exempel på hur 60-talsinramningen är helt irrelevant. Soldaterna lär sig nämligen relativt kontextlöst förmågor som är bortom all sans och osökt påminner en om den betydligt bättre motiverade scifi-teknologin i Mass Effect. Faktum är att majoriteten av förmågorna i The Bureau fyller samma funktioner som de i Mass Effect. Och när man i takt med erfarenhetsnivåerna “lär sig” nya förmågor verkar det inte ens bekomma mannarna hur spektakulära de är, vilket just i Xcom-kontexten framstår som ytterst konstigt. “Jaha, nu kan jag plötsligt som efter en fingerknäppning langa ut blobbar baserade på utomjordingarnas obegripliga slem i fält. Äh, det var väl inget”.

Säg mig, var striderna verkligen någonsin behållningen och styrkan i Mass Effect? Jag minns dem som underhållande och ibland spännande, men Mass Effect var ju framför allt sin interaktiva, djuplodade berättelse. Det fångade oss i valen och kvalen, och i karaktärerna. The Bureau har inget sånt att luta sig mot - striderna utgör hela spelupplevelsen. Det påstår jag utan att överdriva.

Ond, bråd permadöd

Det förekommer ett visst mått av sidouppdrag, som i sin tur är ännu mer oinspirerade än huvudspåret. Rättframma strider, pliktskyldiga avancemang från punkt A till punkt B. Och som i ett tafatt försök att flörta med UFO och Xcom kan man sätta mannar i fält på ett fåtal bestämda punkter för att de på egen hand ska skaffa sig erfarenhet. Den enda nytta det här har är att hålla mannarna på en jämbördig erfarenhetsnivå med de två utvalda soldaterna i kärntruppen. Och orsaken till detta är att The Bureau alltså - i ett annat inställsamt försök att påminna fansen om Xcom - också omfattar permadöd.

I UFO och Xcom: Enemy Unknown funkade det här konceptet eftersom man hade överblickbar detaljkontroll i ett turordningsbaserat upplägg. Även om procentsatserna aldrig var exakta utan på varierande slumpnivåer kunde man alltid förutse riskerna och beräkna utgången. För The Bureau innebär detta koncept istället ett rejält skott i foten. Eftersom striderna utageras i realtid krävs ju att de två övriga vapendragarna besitter en vass artificiell intelligens, även kallad överlevnadsinstinkt.

Det är väl en tolkningsfråga om man ska välja att kalla det överlevnadsinstinkt, för allra mest framstår de som nervvrak utan någon egen initativförmåga som mest ägnar sig åt att stå på fel sida av skydd, springa ut i hetluften utan något mål eller någon som helst självbevarelsedrift och ibland “låtsas” bidra lite grann genom att förstrött skjuta på slumpmässig fiende. Ja, ta då dessa opålitliga typer och applicera permadöd på dem. Blir det roligt? Inte ett jävla dugg. När de väl går ner för räkning har man några sekunder på sig att rädda upp dem, och gör man inte det är de för evigt borta. Men det känns sällan som ens eget fel när de faktiskt går och dör.

En skugga över Xcom-serien

Därtill kommer hälsosystemet, som är helt trasigt och öppet för att exploatera. För när man drar upp någon som fallit, får de tillbaka sin fulla hälsa. Det kan alltså till och med vara en fördel att under kontrollerade former låta mannarna gå ner och sen rädda varandra. Och skulle det gå så långt som att någon dör, kan man lika gärna bara ladda om från närmaste sparpunkt - eller ta in nästa man, som är precis lika idiotisk som den förra och förmodligen på samma nivå (förutsatt att man skickat ut dem på parallellt sidouppdrag).

Speldesignmässigt är The Bureau lika förvirrat som sin egen AI. Det framstår utifrån slutresultatet som om utvecklarna helt saknat kreativitet, initativförmåga och inspiration, vilket verkligen bär mig emot att konstatera. Jag gillar 2K Marin och vad de gjorde med #Bioshock 2. Men de har helt enkelt inte hittat essensen med sitt eget projekt här, och resultatet är på alla sätt ihåligt och oinspirerat. Existensberättigandet är obefintligt; innehållet i The Bureau känns framkrystat, forcerat och framförallt stulet från otaliga bättre inspirationskällor. Att man dessutom inte ens lyckas ta vara på det egentligen klockrena 60-talstemat annat än att fånga det estetiska är sorgligt.