Men precis som i Fallout-spelen hamnar man ganska omgående på långa, snirkliga omvägar. Och det är just där som allt det spännande händer. Intrigen är inte särskilt intressant, men situationerna och människorna du möter längs vägen är det desto mer. Varje plats har mängder med små och stora historier att berätta.
Ena stunden försöker du medla fred mellan två djupt religiösa grupper som dyrkar en järnvägsspik, och i nästa tampas du med en självrättfärdig domedagssekt som sitter på en laddad atombomb. Du kastas hela tiden mellan högt och lågt. Gripande dramatik med sorgliga och djupt mänskliga tragedier varvas med svidande politisk satir, absurdistisk komik och hårda strider mot mutanter och banditer. Och ändå känns den spretiga smeten som en fullt logisk helhet.
Avståndet till trots växer kärleken till karaktärerna.
Framför allt bryr jag mig om karaktärerna. Trots att den isometriska vyn skapar distans, och trots att majoriteten av dialogen bara är text utan röstskådespeleri, får både världen mer kött på benen och mer varmt blod i ådrorna ju längre jag spelar. Det är rollspelande när det är som bäst. När jag bryr mig på riktigt.
Det är också här som Wasteland 2 vrider om kniven ordentligt. För även om det ofta är väldigt underhållande, och har gott om humoristiska inslag och kniviga strider, så är det de små stunderna som är bäst. Ögonblicket när du måste erkänna för den sörjande fadern att du inte lyckades rädda hans dotter. Att du inte räckte till trots att du försökte. Eller när du med bästa välvilja försöker reda ut en konflikt men bara gör saken värre.
Det är då jag tröstar mig med att jag trots allt har mina trogna getter kvar. Utan dem vore postapokalypsen en väldigt bister plats.
Många nyanser av brunt
Det charmerande retroanslaget för med sig en del problem också. Gränssnittet är gammaldags klumpigt och animationerna är lite stela, vilket gör att striderna inte ser så spännande ut att titta på. Förutom dödsanimationerna då, som ofta är riktigt våldsamma (folk smälter, klyvs på mitten, huvuden exploderar, ben skjuts av, och så vidare).
Grafiken är överlag ganska medioker. Att färgen brunt förekommer ofta är väl en sak, men miljöerna hade verkligen mått bra av mer variation. Vissa områden är också väldigt stora. Det gör att de visserligen är roliga att utforska, men utan någon fast travel-funktion så kan det bli lite tradigt att springa fram och tillbaka långa sträckor.
Brunt så det räcker och blir över.
Wasteland 2 är imponerande stort, inte minst för att så pass lite känns som oinspirerad utfyllnad. Det finns hela tiden nya konflikter att lägga sig i, människoöden att bevittna och mutanter att skjuta. Och du har alltid ett val. Det genomgående temat i spelet är förtryck och övergrepp. Hela tiden stöter du på människor som hamnar i kläm mellan banditer, religiösa fundamentalister och makthungriga girigbukar.
För att parafrasera Morgan Freeman i Seven: världen i Wasteland 2 är inte vacker, men den är värd att kämpa för. Om inte annat så för att skapa en tillvaro där mina älskade getter kan slippa sin kroniska ångest, om så bara för en liten stund.
