Som ledare för inkvisitionen får du ett helt fort till ditt förfogande en bit in i spelet. Därifrån planerar du din kampanj mot den mystiske ”elder one” som hotar hela världen med sina dimensionssprickor. Det är också där du uppgraderar vapen och hälsodrycker, köper nya riddjur, håller rättegångar mot diverse brottslingar, och så klart umgås med dina vänner. Tills plikten kallar och du måste ut och äventyra i den livsfarliga omvärlden.
En av livets otacksammare stunder.
Striderna är något av en kompromiss, men en som fungerar. Det går utmärkt att spela det som ett actionrollspel, komplett med ett hälsodryckssystem som påminner om det i Dark Souls. Attackerna har en tillfredsställande tyngd, och de olika klasserna erbjuder en uppsjö av färdigheter att roa sig med.
Min favorit är lönnmördarklassen (rogue dual wield), som handlar om att sticka vassa saker i fienders ryggar ofta och mycket. I svårare bataljer mot bossar kan det vara klokt att zooma ut till taktikläget och detaljstyra hela gruppen för bästa resultat. Du kan dock ställa in i detalj hur du vill att personerna ska bete sig även när du inte ger dem direkta order, och det fungerar överlag riktigt bra.
Kontrollerade slagsmål
På högre svårighetsgrader blir striderna sjukt svettiga, och taktikläget är ibland nästan ett måste. Kontrollerna är uppenbart strömlinjeformade efter en handkontroll, vilket gör att mus och tangentbord faktiskt fungerar sämre. För mig funkar striderna, som är mycket rörligare och actionbetonade än i föregångarna bättre med dubbla analoga stickor, helt enkelt. Även i taktikläget känns handkontrollen smidig.
Om Bioware lyckats väl med att kombinera en öppen värld med ett starkt narrativ så har de lyckats lite sämre med det tekniska. Buggar är vanliga, och texturer kan ladda in väldigt sent ibland. Även interaktionen kan bugga ur; ibland när jag försöker tala med folk går det inte, och jag måste lämna området eller ladda om spelet.
Men grafiken är fantastisk, särskilt på pc – vilket är versionen jag har spelat. Dock är laddtiderna bedrövliga. Ibland tar det flera minuter att ladda in ett område. Det är förståeligt, då de är så stora, men när du behöver färdas runt i världen blir väntetiderna rätt frustrerande. Ibland laddar spelet i vad som känns som en evighet bara för en kort mellansekvens.
Tja, vad väntade du dig?
Men i slutänden blir invändningarna till dimma som avdunstar mellan barrträden Hinterlands, blåser bort över sanddynerna i västra Orlais och sköljs ut till havs längs med Storm Coast.
När jag rollspelar mig igenom Dragon Age: Inquisitions många och varierade berättelser kommer jag på mig själv att tänka i andra banor. De värderingar och de förutfattade meningar jag sitter på i verkliga livet har inte nödvändigtvis någon bäring på Ferelden och Orlais. Det är en värld där detta att vara människa, eller åtminstone humanoid, gör sig gällande på annat sätt än i vår egen.
Fotnot: Vi recenserar Windows-versionen av Dragon Age: Inquisition.
