LittleBigPlanet 3 är som den mest skruvade och kreativa dröm du någonsin har drömt, men också en du väcks upp ur alltför tidigt. Därför är det första storvuxna spelet i serien utan #Media Molecule bakom spakarna bäst och sämst på samma gång.

Här finns hinkvis med underfundiga idéer och läckert designad plattformskalabalik. Men redan från start anar jag att resan nog inte kommer vara av det längsta slaget. Därför är varje ny power-up bitterljuv och varje ny karaktär ett dystert löfte om att målet närmar sig. Drömmen tar snart slut. Den ska göra det förr än jag anar.

Den här kvartetten är rätt så fantastisk (OBS! Underdrift).

Men visst har jag enormt kul så länge jag sover. #Sumo Digital har trots allt snickrat ihop den mest bedårande kampanjen hittills. Det tar dock ett tag att komma dit då den första obligatoriska tutortial-stunden går på ren säckpojksrutin. Men så fort min lilla båt tuffar in i ett träsk som en gång var en framgångsrik filmstudio – tänka sig! – börjar äntligen äventyret.

Ja, jag menar verkligen äventyret. Istället för att kastas mellan opersonliga klot och världar som bara en dåre kan knyta ihop med en röd tråd finns här en träffsäker helhet. Banorna länkas för första gången samman med god hjälp av hubvärldar där du kan shoppa loss med bjällror, nosa dig fram till gömda klistermärken eller svänga dina säckiga till de olika minispelen. Friheten är knappast ändlös men ändå uppfriskande i en tidigare snudd på linjär form.

Säckfolket och deras maskiner

Sackboy och Sackgirl har några nya idéer i ryggsäcken. De klättrar i nät som de vore Kong-apor, rör sig djupare än någonsin men jag tänker främst på deras små manicker. Pumpinatorn överraskar näppeligen och låter dig både blåsa bort och suga in material. Men sedan finns också hjälmen som hakar fast i linbanor och i ett huj skruvar upp tempot till orimliga hastigheter. Och så har vi booster-skorna som låter dig dubbelhoppa mer eller mindre kontrollerat. Ja, kontrollen är som den alltid är: sådär lagom klumpig.

Hugh Laurie spelar storskurk men gör tyvärr ett blekt intryck.

Men den kanske största och framför allt gladaste nyheten är att säckgalleriet utökats med en ny trio. Oddsock springer i raketfart uppför väggar, fågeln Swoop har den skönaste dykkontrollen ett flygfä haft sedan någonsin och Toggle är ett litet pussel i sig, då han kan göras liten med ett litet knapptryck. Stora Toggle tynger ner katapulter medan hans klart mer attitydstinna minijag kan skjutas iväg från samma katapult så fort du växlar dem emellan. Och medan stor-Toggle sjunker till havsbottnen gör den lille en Jesus: han går på vattnet. Halleluja.

Men de bibliska glädjetjuten mattas av. Kampanjen drar inte trions färdigheter till sin spets och skrapar mest på ytan till vad som faktiskt skulle kunna vara. Spelets litenhet har förstås en poäng: varje bana har en unik flärd, ingen känns som en trött kopia. Samtidigt hade jag velat utforska Oddsocks vägghoppande på djupet, se hur högt Swoops vingar kunde bära. Men då, antar jag, är det väl upp till dig och mig att väva de drömmarna.

Spel ska byggas utav glädje – samt otalet popit-fönster.

LittleBigPlanets community är en källa till spelglädje, såväl för spelare som glada kreatöramatörer. Exakt alla banor som skapats med hjälp av de stationära föregångarna finns kvar (svindlande tanke) vilket gör att den kreativa skattkistan redan från start är fylld till bredden. Dessutom gör PS4-kraften att även de som är gamla i gemet berikas med högre upplösning och detaljrika texturer. Det är ingen dramatisk skillnad men det känns som ett naturligt steg att ta för säckflickan och hennes pojke.

Det är enkelt att bygga banor, men svårt att göra dem bra. Den gamle favoriten Larry da Vinci gör sitt bästa för att guida mig rätt genom en slags utbildningsvärld. Men jag inser snart att jag inte är spelaren som kommer att bygga drömmar. Istället är jag han som tar del av de bästa: sjunde plattformshimlen, pusseldränkta minispel och till och med kortfilmer om Sackboys kärlek till Sackgirl. Eller varför inte en shooter? Var det ska sluta vet ingen.

Men framför allt är jag han som hade hoppats att det lilla äventyret inte hade behövt ta slut så tidigt. Jag är pojken som inte ville vakna.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Låt oss jämföra den och PS3-varianten.