Tekken 6

Man brukar tillskriva Tekken epitetet ”folkets fightingserie”. Anledningen till att spelserien än idag får så mycket kärlek från såväl casual-spelare som hardcore-fans är den geniala spelmekaniken. Istället för att göra som så många andra fightingspel och mappa lätta och hårda attacker till knapparna på kontrollen använder man i Tekken bara fyra knappar, en för varje lem. Vilket i sin tur gör att det är så mycket lättare att lära sig den där spännande kombon som polaren visade upp eller som AI:n just sänkte dig med.

Tekken 6 levererar alltså samma härliga knogmacka som, tja, de tidigare fem installationerna redan låtit oss mumsa på. I ärlighetens namn är det inte mycket nytt som #Namco kommer med. De sex nya karaktärerna imponerar inte – förutom då den rundlagde men absurt akrobatiske Bob och en annan homme fatale (som vi får tillfälle att återkomma till senare).

Det lagom påklistrade raseri-läget som aktiveras när livmätaren närmar sig slutet och som dubblar ens karaktärs attackstyrka riskerar att distansera många hardcore-spelare från spelet. Vari ligger rättvisan att den som är bra på något ska straffas för det? Ett initiativ som månne grundar sig i någon sorts snedvriden socialistisk värdering. Alla ska med, som bekant.

Studsa inte upp dig

På ett ganska poetiskt sätt balanserar dock spelet upp denna skenbara rättvisa med att introducera ett annat tilltag som många säkert skulle kalla orättvist, men som i själva verket är ett lysande tillskott. Jag pratar om möjligheten att studsa motståndaren. Man kan alltså avsluta en fläskig kombo med att dunka ner den olycklige i marken för att när denne studsar upp rigga en ny kombo. Det här kräver ju lite av spelaren men resultatet är löjligt tillfredställande och kniper så gott som alltid en tredjedel av motståndarens livmätare. Enda nackdelen är att många verkar utnyttja det här i det sega, laggiga onlineläget. Där kan hela matcher gå åt skogen på grund av Namcos oförmåga att producera vettig nätkod.

Det mest uppseendeväckande nya som Tekken 6 stoltserar med är dess enspelarkampanj, en vämjelig best som bäst beskrivs som en ohelig fusion mellan Tekken och #Final Fight: Streetwise (kanske den sämsta 3D-brawlern någonsin). Myriader av generiska fiender, märkliga powerups och en schizofren kontroll utmärker den här farsen. Den hade kanske kunnat funka i 2D men som det är nu slåss två separata 3D-kontroller om ens uppmärksamhet: en för att avancera, en för att slåss. Totalt vansinne.

Sverige representerar

Det finns två olika sorters berättargrepp som japanska utvecklare använder sig av när de bygger tv-spel. Antingen gör man ett Sonic The Hedgehog (den nutida versionen, alltså) och försöker på allvar konstruera en kärlekshistoria mellan en människa och en igelkott eller så gör man Tekken 6. Inget av alternativen är bra.

Innan ni stormar in här med högafflarna och påpekar det absurda i att kritisera storyn i ett fightingspel vill jag mana till lugn och poängtera en sak: ni har helt rätt. Ingen recension utanför Sveriges gränser har befogenheten att ens erkänna handlingens existens. Men här finns det faktiskt viss relevans. Den stavas Lars Alexandersson.

Lars kommer alltså från Sverige. Och medverkar i Tekken 6. Inte nog med det – han är central för handlingen. Så pass faktiskt att en särskild detalj kommer få ganska många att höja på ögonbrynen både en, två och några gånger. Jag har till exempel inte slutat än.

Karaktären är en medveten flört med just den svenska publiken men så är också Namco oerhört medvetna om att deras fighting-serie alltid haft sin största publik i Europa, mer än femtio procent av alla sålda Tekken-spel är nämligen PAL-märkta. I teorin är ju Lars faktiskt en ganska kul grej. Han är till och med helt okej i ringen också, långt ifrån en av de sämsta karaktärerna, men å andra sidan inte någon av de bättre heller.

Det här är inte några hämmade hanar. De skyggar inte för lite het homoerotik!

Vad som ställer till det är alla dessa oändliga mellansekvenser där Lars får tillfälle att utveckla, diskutera och analysera sitt favoritämne: ingenting. Han skulle kunna ursäktas med att han faktiskt dras med minnesförlust men faktum kvarstår – han är provocerande tråkig. Om det är så här japanerna ser oss svenskar så föredrar jag jänkarnas version alla gånger, även om det i princip innebär att Peter Stormare gläfser om hur mycket han gillar att spränga saker.

Gnällbältet levererar omdöme

Jag hoppas att den här recensionen framstår som extremt gnällig för det är precis så jag känner mig. Tekken 6 gör så många saker fel att Namco borde skämmas. Själva grunden, spelmekaniken och spelsystemet, är lika grym som vanligt och introducerandet av studsar är ett lika vansinnigt som vansinnigt roligt tillskott till formulan. Det är allt det där runt omkring som stör. För mig som redan tagit del av det roliga många gånger om i det förflutna blir det avgörande.