Det största problemet är inte att balansen i matcherna rubbas ordentligt av dessa väldigt starka karaktärer utan att de känns otroligt stela och klumpiga. Han Solo, Leia och Boba Fett som använder sig av vapen fungerar hyfsat men att svinga ljussablar med Darth och Luke är ungefär lika stelt som smugglarens lekamen i slutet av Empire Strikes Back. Att Palpatine kan utföra någon sorts framåtflygande snurrförflyttning känns också helt apart. De hade gärna fått begränsas till spellägena Hero Hunt och Hero vs Villain, som båda funkar bra om man så gärna vill lattja med bekanta ansiktet. Eller varför inte ge spelarna kontroll över serverinställningarna - jag vet, en helt befängd tanke!

Istället är det Walker Assault som är den stora stjärnan i spelet. Jag är otroligt svag för assymetriska onlinematcher där flödet går genom flera steg. Inte helt otippat gäller det såklart att stoppa fyrbenta framryckning på Hoth, Endor, Tatooine och Sullust, där de kortväxta filurerna med skojiga kinder kommer från. Matcherna tenderar att bli en rejäl utmaning för rebellerna, men vinstglädjen blir också så mycket större. Läget lider dock av att det vid releasen endast finns fyra banor och med tanke på att matcherna tar som mest 20 minuter hinner du köra många varv på en spelkväll.

Badsugen?

Banbristen är som många redan förutspått ett problem för hela spelet, men de andra spellägena har styckat upp de större kartorna i mindre arenor. Variationen är väldigt begränsad, och samtidigt som jag gillar att Dice valt en lättsammare väg blir det i kombination med de väldigt grunda utvecklingsmöjligheterna på vapen- och kortfronten ett skavsår som blir köttigare ju mer man spelar. Battlefront känns inte som ett spel du kan ha behållning av i 100-tals timmar. Men helt ärligt, alla multiplayerspel kanske inte behöver femtioelva olika underliggande gamificationsystem som ska hålla kvar spelarna till döddagar. Ett resonemang som dock svärtas ner av allt vad som heter Season Pass.

Det fanns en tid då jag tog en paus från intensivt Battlefield-spelande för att istället börja lira Call of Duty. På konsol. Bara för att slippa bry mig lika mycket om jag vann eller förlorade. Jag kunde hoppa in och köra några snabba och intensiva matcher och inte noja över att statistiken försämrats. Jag tror att Battlefront kommer att passa ypperligt som ett lättsamt tidsfördriv där man kan acceptera att laserstrålarna inte träffar och att Darth Vader spontanstryper dig på ett ögonblick. Med gamepad stör jag mig heller inte lika mycket på de spretiga laserstrålarna medan jag med en mus i näven blir mer kinking. Konsolerna erbjuder dessutom ett splitscreenläge för de uppdrag du kan spela mot datorn med en kompis.

Kinder bara en rancor kan älska

Det ser också fantastiskt ut på Xbox One och Playstation 4, utan tvekan ett av de snyggaste multiplayerspelen någonsin. Och på pc multipliceras den grafiska flärden flera gånger om. Som jag skrev redan i måndags märks det också tydligt hur Dice tagit till sig källmaterialet på ett sansat men ändå älskvärt sätt. De har inte tänkt “mer av allt” utan smyckat miljöerna med omsorg. Som att man kan se en hord banthas gå vid Tatooines horisont, eller ewoks sväva mellan sina trädboningar på hembyggda glidflygare. Nostalgipåslaget blir ibland så kraftigt att jag ibland stannar upp och bara tittar. Och blir skjuten i ansiktet som tack.

Sånt hängivet arbete vill jag applådera och beröma, samtidigt som det inte hjälper mot rastlösheten som kickar in när sköldgeneratorerna på Hoth återigen måste skyddas. Eller förintas. Därför hoppas jag att Dice får återvända till de vindpiskade snövidderna med ett äventyr som till fullo kan utnyttja dess prakt. Både de och Star Wars förtjänar det.