Den negativa aspekten i jämförelsen med Modern Warfare-serien är hur nära spelupplevelserna ligger varandra. Titanfall 2 känns överlag betydligt bättre, i allt från hur du rör dig till något banalt som menyer, men det är vanskligt att hamna i samma sorts tighta loopar som vi precis skakat av oss. Det är ofta svårt att komma loss från deja vu-känslan, vilken står i stark kontrast till att uppleva något nytt och fräscht.

Ibland får jag känslan att varken Respawn eller Electronic Arts riktigt visste vad de gjorde när de slöt ett avtal för fem-sex år sedan. Vince Zampella och Jason West trivdes uppenbarligen inte hos Activision (eller om det var det omvända) och EA såg en möjlighet att knyta till sig personerna som stått för några av konkurrentens största kassasuccéer. Nu är Respawn en udda fågel i en organisation som i stort sett bara producerar storbudgetspel genom egna studior. EA äger inte ens varumärket Titanfall vilket kan förklara hur lite man marknadsfört såväl det första som andra spelet. Vilket kan vara dödsdomen för ett multiplayerfokuserat spel.

Nu finns det såklart singleplayer, och det är faktiskt bra mycket bättre än jag trodde. Det lever såklart inte upp till skaparnas stora ord, faktum är att det är som bäst när det sägs så lite som möjligt. Karaktärerna är sci-fi-mediokra och det enda som bär storyn är de små interaktionerna mellan piloten du spelar och titanen BT. Helst ska man också skjuta så lite som möjligt och istället ta sig an de många parkour-sektionerna med tungan rätt i munnen. På en bana måste du bland annat använda en tidsresemanick samtidigt som du flänger mellan plattformar, och det är smått magiskt.

Men det är å andra sidan bara åtta timmar, och med handen på hjärtat mest en rad väldigt välgjorda lektioner i hur du lirar Titanfall 2. Robotklasserna presenteras som utrustning du kan välja fritt mellan och de många bossarna låter dig testa olika sorters motstånd. Allt från den snabba Ronin-klassen som svingar ett svärd i närstrid till bastanta Tone som påminner om första spelets Ogre. Jag skulle ändå bli förvånad om någon köper Titanfall 2 enkom för kampanjen och känner sig nöjd efteråt. Vilket tar oss tillbaka till ursprungsproblemet.

Multiplayertitlar har ett par kritiska veckor på sig att samla så många aktiva spelare som möjligt. Annars finns det en överhängande risk att bristen på motstånd skapar en nedåtgående spiral. Det hände redan i det första spelet i och med det första banpaketet som slog en kil rakt igenom spelarbasen. Denna gång ska banorna vara gratis, något vi applåderar, men frågan är i vilket skick communityt är när det första väl landar.

Det går heller inte att komma ifrån att utbudet är något helt annat idag. Till och med jag som älskar Titanfall-konceptet har svårt att motivera mig att fortsätta spela uppföljaren istället för Overwatch, eller nya Unreal Tournament, kommande Quake Champions, och så vidare. Vi borde vara evigt tacksamma att Respawn gick i bräschen för arena shooterns comeback men uppföljaren kommer tyvärr att drunkna i svallvågorna skapade av det första spelet.