Undertecknad var en av de som sommaren 2016 sprang runt med mobilen i högsta hugg och jagade små monster i Pokémon Go. Det gjorde mig också nyfiken på de äldre Pokémon-spelen eftersom jag inte hade satt mig in i dessa tidigare. Jag har inte hunnit spela alla, men tillräckligt många för att se att konceptet inte ändrats speciellt mycket från det första spelet på Gameboy i slutet av 1999. Pokémon Legends: Arceus försöker däremot göra något nytt. Det tar några stora steg framåt, men stegen är ändå lite vacklade och försiktiga.
Arceus är öppnare än andra Pokémon.
Grunden handlar fortfarande om att samla de gulliga små monstren och bygga en pokédex. Gamla spelare kommer känna igen sig, samtidigt som en del saker har förändrats. Den största förändringen är nog att utvecklarna försökt sig på en lite större, öppnare värld. Tankarna går direkt till Zelda: Breath of the Wild, även om världen här är indelad i större zoner. Andra förändringar är att fångandet och jakten sker i realtid. Pokémon-stren går runt helt fritt i världen och för att fånga dem krävs det lite strategiskt tänkande för att kunna pricka dem med pokébollarna. Vissa är skygga så jag måste smyga i det höga gräset för att inte skrämma dem, andra neutrala och vissa är rent aggressiva och försöker attackera. Striderna funkar i princip som förut och är omgångsbaserade. De har dock snabbats upp lite med kortare animationer och att både mitt och motståndarmonstret tar och ger mer skada.
"Tankarna går direkt till Zelda: Breath of the Wild"
Berättelsen byggs upp som en förgångssaga till alla andra spel. Vi får uppleva först tiden när människorna och pokémon möts och hur relationen mellan dem uppstår. Det finns några intressanta karaktärer och berättelsen engagerar bitvis, men monster-samlandet är ändå i centrum. Varje pokémon har ett eget kort med uppgifter som jag ska bocka av. Det kan till exempel vara att fånga dem, knocka dem eller se de använda olika förmågor i strid. I takt med att jag bockar av uppgifterna så stiger min ranking och jag får tillgång till nya jaktområden. I byn finns det även sidouppdrag och annat som byborna ger spelaren, precis som i andra rollspel. Arceus saknar dock gymmen och även om det är berättarmässigt logiskt så är det ett steg tillbaka från tidigare titlar.
Det finns ambitioner med spelet, men också saker som utvecklarna inte lyckats speciellt bra med. Den öppna världen är uppbyggd i större zoner och är mysig när den är som bäst, men den är också tom, saknar biomer och variationen är inte speciellt stor. Vissa grafiska detaljer är dessutom rent skrattretande - vattnet och vissa extremt lågupplösta texturer ger en känsla av att spelet är gjort 2002 istället för 2022. Det finns inga grottor med spännande skatter, inga pussel, inget som egentligen triggar upptäckarlusten. Allt som finns är att jaga pokémon och material till craftingen. Det känns helt enkelt som om den öppna världen inte varit planerad från början av utvecklingen.
"Det skapar en känsla av fara ute i världen"
Vad spelet däremot gör bra är just striderna och känslan av jakt, något jag saknat i tidigare delar. Spelet är även svårare än tidigare och har en del oväntade utmaningar. Jag blev livrädd när jag sprang på en stor elit-pokémon i en skog. Den eliminerade hela mitt stackars team så jag fick lägga benen på ryggen och springa hem. Det skapar en känsla av fara ute i världen, och jag gillar det. Sen är det alltid kul att levla sina monster och utveckla dem till nästa fas, vilket nu lätt går att göra genom menyerna. Pokébollar kan du bygga via en crafting-väska med insamlat material, så du behöver inte gå tillbaka till byn om de tar slut. Mycket i spelloopen har snabbats upp och gjorts mer lättillgängligt för nya spelare.
En tom, kal värld som inte är särskilt kul att utforska.
Pokémon Legends: Arceus är svårt att lägga ned trots att det kan bli repetitivt i längden. Det är dessutom så lätt att plocka upp Switchen för att ”jag ska bara...” och sen bli fast i spelet någon extra timme. Berättelsen är engagerande nog för att jag faktiskt ska bry mig om vad som händer, även om manusförfattaren antagligen inte kommer vinna några priser. Spelet saknar dock gymmen och konflikterna mellan dem, vilket är synd. Sen finns det en hel del brister med den öppna världen: den är tom, upptäckarglädjen saknas och i många fall är den rent ful. Vi vet dessutom vid det här laget att det går att bygga bra öppna världar även på Switch, så det finns inga ursäkter för att den känns så tom och kal. Dessa saker drar ned helhetsintrycket, men samtidigt tror jag Arcerus är grunden för något riktigt bra i framtida spel. Trots allt har jag roligt i spelet och dess (kala) värld är något jag med glädje återvänder till dagligen.
