Vid stridigheter har du möjlighet att gömma dig bakom allt du kan hitta. Likt Gears of War går det att huka bakom låga murar och lura vid dörröppningar. När du vill skjuta kan du göra det utan att sikta, vilket dessvärre snabbt visar sig vara lika effektivt som att försöka strypa en person med hjälp av kolasnören. Använder du dig av det manuella siktet ställer sig Nathan upp ifrån bakom skyddet, något som är livsfarligt men ändå ditt enda val.

Lara Croft i luften

- Bruce Lee på marken

När du hamnar i närstrid har du två slagkombinationer till ditt förfogande. Den ena av de två, som mest liknar en Super Turbo Turkey Puncher 3-kombination, gör att fienden lämnar efter sig dubbelt så mycket ammunition. I och med att du tar mer skada visas detta genom att skärmen sakta ändras till svartvit färg och precis innan du dör hörs ditt hjärta slå snabbt. Lyckas du hålla dig undan återhämtar du dig automatiskt till god vigör, men tar du mer stryk väntar döden och senaste sparpunkten.

"SuperTurbo Turkey Puncher 3"

Din framgång sparas för det mesta automatiskt och alltid innan du möter fienderna eller de lite svårare klättereskapaderna. Jag fascineras över avsaknaden av laddningstider (förutom när spelet startas) och jag kan inte säga att jag heller märker av sparandet, men lik förbaskat fanns det alltid en sparpunkt nära till hands. Det blir lite frustrerande ibland när våg efter våg av fiender kommer anstormande. De kommer nämligen aldrig en och en, så när du lyckats skjuta ner ett 20-tal fiender kan du räkna med 20 till innan det är över.

Jag förstår inte om det är meningen att jag ska finna motivation i att klättra upp för ett stup, hoppa 20 meter ner till en bergskant, klättra runt i lianer och hitta en nyckel under ett 300 år gammalt lik, när nyckeln leder till ett rum som jag är tänkt ska tro är tomt men som i stället innehåller 30 väntande fiender med automatgevär. Ibland blir mängden fiender överväldigande och påverkar trovärdigheten i berättelsen.

Grafiken är något i hästväg, färgerna är extremt klara och texturerna är välgjorda. En HD-tv som klarar 720p är nästan ett minimum för att göra Uncharted rättvisa. När djungeln däremot ser neongrön ut går färgskalan till överdrift och utseendet känns i stället överdådigt. Hur komplex omgivningen än blir flyter dock alltid grafiken på bra och jag upplevde väldigt sällan några fördröjningar. Roligt att notera är hur mycket tid studion lagt på små detaljer, som till exempel det faktum att du blir bara blöt upp till där vattenytan når på byxorna och att du efter en simtur torkar snabbare i solen än i skuggan.

Inga laddningstider

- PS3:an visar vad den går för

Banorna flyter in i varandra utan (som tidigare nämnt) några laddningstider över huvud taget, men jag får samtidigt känslan av att som spelare bli motad framåt i en alltför utstakad riktning. Buskar fick stå för osynliga väggar i djungeln och klättrandet bestod alltid av en specifik bana.

   

Musiken och inte minst röstskådespelarna håller en jämnhög kvalitet. Ingame-sekvenserna som för berättelsen framåt håller hög kvalitet både visuellt och audiellt. Såväl skurkar som hjältar har passande röster och de har faktiskt bra personkemi, fastän det bara handlar om animerade karaktärer. Jag måste erkänna att stundvis störde mig på Nathan Drakes överdådiga machostil á la amerikansk hjälte.

Uncharted: Drake's Fortune är ett mycket bra spel. Högst upp i betygskalan hamnar det inte, i huvudsak på grund av avsaknaden av valmöjligheter och det faktum att det är väldigt likt sina föregångare. Men med över åtta timmars speltid och en mycket spännande story är detta en av de bättre anledningarna till att införskaffa en Playstation 3.