Det börjar med ett val. Kärnan i BioWares spel har alltid varit och kommer alltid att vara (om jag tillåts spekulera) friheten att staka ut din väg och skriva din egen historia. #Dragon Age II är inget undantag. Det första jag tvingas ta ställning till är om karaktären Hawke är min hjälte eller hjältinna. Om jag vill är det fullt möjligt att skulptera om hela ansiktet, rispa in djupa ärr och sätta min prägel på spelets huvudperson. Men idag har jag inte tid. Det finns så mycket att se och jag skyndar vidare.

Isabell är en ny bekantskap som ser ut att sätta en stark prägel på berättelsen.

Härnäst ställs jag inför val av klass. BioWare har valt att hålla det enkelt och konkret; warrior, rogue och mage. Det krävs inte alltför stor slutledningsförmåga för att förstå skillnaden mellan de tre. Det viktiga är att det går fort. Jämfört med #Dragon Age: Origins är uppföljaren ett mer otåligt spel. Striderna far förbi framför mina ögon i en hisnande fart och varenda bildruta vibrerar av en önskan om att få berätta en tio år lång historia.

En ulv i fårakläder

- Vi vill inte gå runt målet utan istället låta spelaren komma till saken.

Jag misstar först Robyn Thebarge för ännu en i raden av leende PR-människor. Men jag har fel. Robyn är development manager för Dragon Age II och det går nästan att ta på hennes engagemang. Och om jag har fler fördomar om söta blondiner med oskyldiga leenden kommer de på skam redan i nästa mening.

- Dragon Age II är så otroligt mycket sexigare och grymmare än originalet, säger Robyn och gestikulerar vilt innan hon plötsligt stannar upp med ett lurigt leende. Och det är framförallt mer blodigt.

Less is more? Nja...

Det är när Robyn kommer till blodsbiten som hon kommer igång på riktigt. Och jag klandrar henne inte. Spelet besitter en rå skönhet som saknar motstycke. När jag en sekund in i spelet räddar min syster Bethany genom att borra in svärdet djupt i köttet på en söndervriden och utmärglad varelse händer något speciellt. Landskapet runt oss är kargt och brunt. Himlen är igentäppt av gråa moln. Men när blodet skvätter från den människoliknande varelsen står det klart röda i en milsvid kontrast till de dystra omgivningarna. I själva verket spills det overkliga mängder blod, men när det är så här vackert är det lätt att acceptera det fiktiva. Det är ett brutalt konstverk.