Apokalypsens typiska zombieinvasion möter en lågmäld yta, följsamma animationer och sparsmakade ljudeffekter. Det är en ambivalent värld som #Deadlight ritar upp. Den ser fantastiskt ut men det vore lögn att lyfta fram den som unik. Redan sommaren 2010 förälskade sig spelvärlden i #Limbo, en finstämd historia med lika många känslomässiga beröringspunkter som brutala sätt att dö på. Deadlight är som en kombination av Limbos skugglika förgrund och lika vackra som djupa bakgrunder.
Årets mörka stjärna till Xbox Live ser otrolig ut.
Ändå finns det stora skillnader. Där Limbo bjöd på ett abstrakt helvete kan vi bakom Deadlights ofrivilliga hjälte se ett realistiskt men sönderfallet Seattle anno 1986 ta form. Rök stiger från de övergivna industrierna, ljus bryter genom igenspikade fönster och tygstycken fladdrar stilla i vinden. Schablonmässiga villaförorter vilar stilla medan zombier stapplar, stönar och krälar i förgrunden. De är inte fiender du nödvändigtvis måste skjuta. Snarare är de hinder du tvingas övervinna.
Och det är just sådana här ögonblick som kan komma att bli klassiska, som när vi med minsta möjliga marginal lyckas greppa en stege och zombieklorna sånär får tag på bootsen. Eller när vi vadar genom stinkande kloakvatten och odöda kräk plötsligt reser sig bakom oss. Lite som gubben i lådan, fast läskigare.
Deadlight handlar inte om att döda zombier. Det handlar om att fly från dem.
Om det visuella lånar en del från 2010:s danska indieäventyr så lånas konceptet snarare från 90-talsklassikern Flashback. Det är ett pussligt 2D-äventyr över bräckliga taktoppar, genom snåriga bilkyrkogårdar, förbi ruiner av en motorväg och där miljöerna lika mycket hindrar som hjälper din framfart. Jag får inte veta så mycket om hjälten, hans motiv eller bakgrunden till katastrofen, vilket också är tanken. Längs äventyret, som sträcker sig långt utanför Seattles gränser, hittar vi dagboksanteckningar, dokument och tidsenliga disketter och kassettband som fyller i en del luckor.
Bakgrunderna berättar också en historia. För även om Deadlight är ett ensamt spel så finns det andra överlevande. Ibland kan du se deras desperata flyktförsök i bakgrunden, några kapar en ambulans och kör iväg mot horisonten. Men till vad? Melankolin är ständigt närvarande och hopplösheten gör Deadlight vackert.
I min värld är det också ett av 2012 års mest lovande spel.
