Spelet kan kategoriseras som ett klassikt stadsbyggnads-spel. Med vissa förändringar. För det första är du inte oövervinnelig, din tid som regent kan avslutas väldigt abrupt om du inte ser upp med de faror som staden och dess innevånare kan råka ut för. För det andra drivs spelet av Empire Earth-motorn som trots att den har några år på nacken lyckas rätt bra med uppgiften att hantera grafiken. Några av de andra nyheterna som spelets utvecklare har matat in står att läsa här nedanför.

För att bygga ditt rike och bli den största faraonen krävs det två saker; att hålla din befolkning mätt samt belåten, detta är dock lättare sagt än gjort. För att för det första hålla befolkningen mätt behöver du innevånare av det högre samhällskiktet, så kallade Nobles i din stad. Dessa lockas av möjligheten att utöka sin rikedom genom att styra över de bönder som skall jobba på fälten. Bönderna arbetar under Nobles och kommer till din stad från kringliggande byar på kartan med förhoppningen att få ett drägligare liv med möjligheten att stiga i samhället.

Nobles överser bönderna mot villkoret att de får 50 procent av skörden för sig själva, resten går till dig för att fylla dina ändamål. Se dock upp eftersom skattesmitning inte är någon ny företeelse. För att undvika att Nobles stoppar lite extra i fickorna kan du anställa en ny typ av arbetare som jobbar åt regeringen: Scribes. Dessa fungerar som skattmasar men kan även göra andra uppgifter såsom att se över byggnader och inspektera din infrastruktur. Andra byggnader som tjänar allmänhetens nytta är sjukhus för att vårda ömmande axlar eller tempel för att dina präster skall kunna blidka gudarna.

Att se till att din befolkning har hälsan är dock inte det enda som du har till uppgift. Alla innevånare vill ha en viss mängd lyx i sin vardag. Dina vanliga arbetare i staden nöjer sig med vanliga varor såsom mattor från mattbindaren eller porslin från krukmakaren. Nobles behöver dock lite mer för att inte bli missnöjda; växter från plantager, smycken från juveleraren, kosmetika eller konstverk. Nobles har även en tendens att bli uttråkade så underhållare måste anställas för att undvika att ditt övre samhällskikt drabbas av tristess. Det hela slutar inte där, för att din tid som farao inte ska ta slut fortare än pengarna på en lördagkväll måste även sjukhus och de lokala garnisonerna av soldater (för att nämna två saker) finnas där. Vissa saker är dock svåra att få tag på i ditt närområde. Detta för oss in på nästa punkt.

Naturligtvis vore det konstigt om alla naturresurser som krävdes för att bygga ett imperium fanns i samma område? Detta har CotN löst på ett väldigt finurligt sätt med en karta över nilområdet. Behöver du järn och andra metaller för att smida vapen? Sätt då upp en gruva med tillhörande transportled. Behöver du sten till pyramiden du tänker bygga som ett bevis på din storhet? Sätt upp ett stenbrott och transportera all sten via floden.

Farao eller inte?

För att sammanfatta; Children of the Nile är ett singleplayer-spel, men i dagens värld då MMO-spelen växer på träd och multiplayer är lika vanligt i ett spel som tangentbordet är vid datorn så kanske detta är något positivt. Spelet har definitivt charm och om man tar sig tid att lyssna på konversationerna stadsbor emellan eller titta på bybornas allehanda företeelser skrattar man alltsomoftast. Huruvida vi ska strosa förbi Egypten i november låter jag framtiden och rescensioner utvisa, men lyd mitt råd och ha sandalerna framme i alla fall.