Rivstart på resan
Google Translate-beskrivningen av Christons jubileumsfest lät onekligen spännande.
"Detta kommer att betala för alla att se KITAKU NKAFE Kristus återfödas.
Mjöl, allt du kan dricka allt du kan äta buffé format.
Andra, som inte roligt att du bor, DJ, modevisningar, bröllop visar och
Och förbättra prestanda."
Skulle jag våga? Jag hade inte sovit ordentligt på ett dygn. Tillbringat drygt 17 timmar i luften. Och jag brukar bli så dålig i magen av att inta stora mängder mjöl och se Kristus återfödas.
Klart jag skulle. Jag hade ju till och med sett till att välja en flight som gjorde att jag landade i Tokyo sju timmar tidigare än det var tänkt bara för att hinna till Aural Vampires minigig på Christon. Och nu, när jag nyvaket ser på mobilen att klockan är 18.12 dagen därpå, kan jag konstatera att jag fattade rätt beslut.
Snabbresumé: jag är i Tokyo för att semestra/plugga juli månad ut. Landade alltså igår efter en lång men behaglig resa, där jag först fick två intressanta flygkamrater i form av en mexikanska som flyttat till Sverige och en svenska som bott i Vancouver i hela sitt liv. Båda var på väg hem, och det kan man väl i viss mån säga att jag också var. (Det låter kanske löjligt, men jag har haft svår abstinens sedan jag var i Tokyo senast, i oktober ifjol.) På nästa flight fick jag inga reskamrater alls, utan istället en hel stolsrad för mig själv (jackpot när man långflyger och gärna vill kunna ligga ner). Bor centralt i Shibuya, i en liten lägenhet som inte är ofräsch på något sätt (vilket de ofta är när man hyr temporärt som turist) men ändå känns som en liten fängelsehåla tack vare minimalt ljusinsläpp. Läget är dock helt makalöst. Dyrt var det, och värt är det.
Men läget gör inte mycket nytta när man befinner sig fyra stationer bort och tunnelbanan slutat gå för natten (vilket den undantagslöst gör vid midnatt i Tokyo, vill man vara ute längre går nästa tåg strax före 05.00). Vilket var precis den situation jag fann mig i efter Christon-festen. Eftersom den i Tokyo (permanent?) bosatta Mattias "Burken" Wikström var upptagen hade jag hittat ett gäng japaner att hänga med istället (de är SÅ öppna och hjärtliga när de druckit, då vill de vara hela världens kompisar och till och med sluta låtsas som att de inte kan engelska). Festen var fantastisk, och ganska prisvärd också. (1000 yen för att se mitt favoritband i en fantastisk lokal och beställa in hur många drinkar jag vill? Om ni insisterar!) Men det roligaste var nog karaoken efteråt. Åtminstone tills jag började somna mellan varje låt. Mina nya japanska vänner (designers/steppdansare/konstnärer) hade tydligen varken hört Iron Maiden eller Nine Inch Nails förut, så jag kunde ge dem gott om nya allsångsfavoriter. Vet inte varför jag tycker att karaoke är 600 gånger roligare än Guitar Hero eller Rock Band någonsin varit (och då räknar jag även med våra klassiska Guitar Hero-fester hos Johan Henriksson precis när vi fått in ettan till redaktionen, innan det blev ett världsfenomen). Men 600 gånger roligare är det i vilket fall som helst. Finns ingen bättre bonding än att sjunga hjärtat ur sig till The Number of the Beast tillsammans.
Idag hade jag tänkt shoppa. Det får noga vänta till imorgon. Men ikväll ska jag i alla fall träffa Mattias när han sett klart nya Evangelion på bio med sin japanska flickvän. I väntan på det ska jag jobba, transkribera några E3-intervjuer och svara på ett mail från layout-Anna. (I don't eat dinner, dinner is for suckers.)
Och mina japanska vänner? De fick mig att lova att jag ska komma och se dem måla/fly från polisen längs hela Yamanote-linjen på måndag, med start i Yoyogi-parken.
Den här gången behöver jag inte fundera på om jag ska våga.
Skoj att du vallfärdar dit igen efter hemresan förra oktober. Blev du total däckade av vädret och luftfuktigheten?
Forsätt gärna att skriva av dig! Många uppskattar lite Tokoy anekdoter vid sidan av allt spelande och val av moderatorer.
Upon a soapbox of nerdom.
