Eff Eff Tretton får mig att gråta

Föreställ er scenen i vårt spelrum: Alfred sitter och spelar <i>Final Fantasy XIII</i>-demot, som vi lyckades få tag på genom att köpa en helt onödig Bluray-version av <b>Advent Children</b> för femton miljarder spänn från utlandet (på <u>mitt</u> kreditkort!). Jag sitter bakom honom vid en datorskärm och tittar på en video som strömmas från PS3:an, och plockar då och då ut en kort filmsnutt för framtida screenshottande. Det hela påminner om bryggan på <i>Enterprise</i>, fast ännu nördigare. Då och då samtalar vi korthugget, typ "Avpausa nu", "Är det bossdags än" och "Du får skicka alla de här bilderna till mig sen så jag kan skriva bildtexter". Jag lägger märke till att vårt för mig obekanta capture-program står på lägsta videokvalité. "Så kan vi inte ha det", säger jag, och <u>ställer upp kvalitén på max</u>. Det borde jag inte ha gjort, men hur skulle jag kunnat veta vad som väntade?

Så är det över. Affe har klarat demot och vi har för första gången fått se slutsekvensen, för första gången fått se den där buggiga <b>slutbossen</b> dö som den smutsiga hund (nåja, mecha-lejon kanske) han är. Affe går på muggen. Jag sätter mig och tittar igenom de korta filmer jag ska plocka screenshots från så att vi kan illustrera vår artikel med egna bilder. Och märker till min fasa att allt efter att jag ställde upp kvalitén är ohyggligt lågupplöst! Vi snackar <b>320x200 pixlar</b> eller så här, vilket givetvis är helt och håller oanvändbart till allt utom kanske att spela upp på en förra generationens mobiltelefon. Ovan ser du den sista bild som gick att använda, från början av introt - allt annat blev förstört för att vi inte visste att programmet inte klarade av att spela in i hög kvalité. När jag samlar upp de värdelösa filmer vi just ägnat några timmar åt att fånga och trycker på delete rullar en liten, liten tår ur ögonvrån.

#blogg