Med risk för mitt liv...
Johan och Jonas ska åka tunnelbana.
Jonas: Det här kan vara bra att ha! *plockar fram SL-kortet*
Johan: *plockar fram sitt kontokort* Oj då.
Jonas: Det där är inte helt rätt.
Johan: Ja, ha ha, jag råkade visa det här kortet för busschauffören en gång. Han sa: 'Det där kommer du inte långt på'. Då skrattade jag och kände mig lite pinsam.
Jonas: Det där ska jag blogga om!
Johan: Nä! Det får du inte.
Rättelser:
1, Jag plockade inte fram mitt kontokort då, men dagen innan hade jag kört det i tunnelbanespärrarna. FAIL FAIL FAIL, sa spärrarna då.
2, En gång (i Lund) körde jag ner det i bussens "automatiska kontroll-av-busskort-maskin", FAIL, sa maskinen och när det kom upp igen sa busschauffören "Ey, vi tar inte VISA här grabben", och då blev det inte alls särskilt pinsamt för det var så roligt och jag och busschauffören och hans busschaufförslärling (som också tittade på) fick oss ett gott skratt, och levde lyckliga i alla våra dagar. Good times!
Är det nu jag ska berätta att jag ibland brukar dra SL-kortet på vägen UT från spärrarna?
Eller att jag ibland brukar strunta i att försöka dra något kort på vägen IN genom spärrarna, eftersom jag tänker att dörrarna ska öppnas automatiskt, med ett komiskt tvärstopp som resultat?
Vincere vel mori.
Är det nu jag ska berätta att jag ibland brukar dra SL-kortet på vägen UT från spärrarna?
Eller att jag ibland brukar strunta i att försöka dra något kort på vägen IN genom spärrarna, eftersom jag tänker att dörrarna ska öppnas automatiskt, med ett komiskt tvärstopp som resultat?
Vilket gör det hela dubbelt så roligt när vi gör det samtidigt och tittar irriterat på varandra och undrar varför spärrarna inte går upp...