De som spelar mycket är oftare deprimerade
Tråkigt att många små killar här inte riktigt förstår något utav detta. Så fort en sån här nyhet kommer tänker ni bara på er själva rätt tragiskt egentligen.
Hur hänger dess två påståenden ihop? Det är ju rimligare att utgå från sin egen situation än andras, om man inte gör en egen studie vill säga.
Men alltså, det här citatet ur studiebeskrivningen är ju smått fantastiskt (försökte redigera in detta i mitt förra inlägg men det verkar inte funka, inte meningen att dubbelposta): "Some parts of the questionnaire only need to be completed once as these do not change over time (e.g. personality)..."
nä, ja, just det...
Visst kan det vara en verklighetsflykt att spela spel, som alla hobbies egentligen kan användas till. Likt andra hobbies får man dåligt samvete om man lägger ned för mycket tid på det som man inte egentligen har att förfoga.
Det är ju tur att vi kan studera och verifiera självklara saker.
Den stora mängden spelade timmar KAN bidra till att man mår sämre, men det är absolut inte den enda orsaken, och för många människor är det ingen orsak över huvud taget..
Ett tag efter gymnasiet var jag arbetslös, då blev jag deprimerad, det slutade med att det enda jag gjorde var typ att spela Halo. Det var inte Halo som gjorde mig deprimerad, det var att jag inte hade några pengar (pengar kan verkligen ställa till med problem ).
Nu när jag har jobb, pengar, trygghet och allt det där, så mår jag bra, och även om jag spelar mindre (eftersom jag har mindre tid) så är jag lika lycklig (om inte ännu lyckligare) när jag väl får spela !
Spelmissbruk existerar och är ett problem, men jag gillar inte när parallellen spel=depression dras..
För det första, Australien + Spelstudie = Tveksamt.
Sen så för att bara säga det uppenbara så blir man ju inte deprimerad av sina intressen, men det är också uppenbart att det kan bli "för mycket av det goda". Dessutom så fungerar alla intressen och distraktioner delvis som flykter från jobbiga känslor (mao varmt + kallt = behagligt). Flykt är en värdekomparering, ja, men faktum är att du mår bättre i den korta stunden av att t.ex. spela. Frågan är om det känns så bra att stirra på samma serverlista med tråkiga maps till nån source-mod när man är 46 som när man är 17 - och då nödvändigen om man inte gjort något annat än just det under de 29 åren därimellan?
Angående studiens "förslag": Det kan säkert stämma, speciellt i takt med att man blir äldre (lämnar tonåren and beyond) iallfall.
Jag kan föreställa mig att de flesta i kommentarstråden som INTE avfärdar studiens "förslag" rakt av själva mer eller mindre passerat 20-strecket, till skillnad (möjligen) från de som kanske skrattar åt förslaget och som kanske går i ettan på gymnasiet (detta baserat på siffror jag dragit ur ballongknuten med korvtång, för övrigt)? En annan möjlighet är ju såklart att de som avfärdar studiens förslag utanför sitt spelande har ett tillfredsställande och stimulerande liv. Vilket ofta inte är fallet när man vid ett eller ett par år över 20 bast (fortfarande) är en glorifierad gymnasieelev med upplästa betyg utan arbete och utan aning om vad man egentligen vill syssla med här i livet?
Åtminstonde ifall man spelar väldigt mycket, trots att man så att säga spelat sönder alla sina spel och egentligen bara cirkulerar spel för att toleransen till de bortvalda spelen ska få återvända någon ynka procent innan man igen av nödvändighet behöver cirkulera på nytt ...
Ser framför mig hur man bara återvänder till datorn, dag in och dag ut, i brist på annat att söka sig till för att sedan bara scrolla upp och ned i sin Steam-lista över hundratals spel man inte vill spela. Jag har ju iallfall inte direkt lika kul när jag spelar längre jämfört med runt 7-8 år sedan när man var en 13-14 år gammal. Känner också igen det här lite att man då och då slås av att genomsnittsålder på de man spelar med ibland är 10 år (!) eller mer under ens egen. Testa att hoppa in på valfritt spel med voice chat och hör piprösterna gallskrika liksom. Man känner sig ju socialt anpassad (så länge man inte ser sig som en förskolelärare dvs) när man essentially spenderar dagarna ihop men folk som fortfarande sket i sina pampers när man själv var på väg in i sjätte klass.
Vet folk bara två-tre år äldre än mig som har barn och är gifta. Det, ifall man själv dessutom står inför en oklar framtid, kan tänkas vara deprimerande?
EDIT: Deltog just i studien. Skrev följande i sista fältet där de bad en kommentera studien;
"Video games aren't bad, and they're not the problem. Being uncertain of your future, being unemployed, being semi-lagged behind in the educational system due to emotional problems and having an insufficient social life is the problem. You can have a lot of fun and learn a lot from video games, just like from books or TV, but people who read books or watch television for 50 hours a week and really have nothing else going on don't feel great either? Depression comes from outside video games, and people escape from pain into pleasure - for example, the pleasure of video games.The problem is when you try to "ease the pain" 24/7 with entertainment, like videogames, or books, or TV, or drugs."
Men många som spelar "mycket" har säkert problem och där med deprimerade. Been there my self.
Tror faktiskt att du fortfarande är där när man ser din posthistorik här på FZ, du har sällan om aldrig något positivt och säga. Skulle nog gå och prata med någon om det där.
Jag kan nog bekräfta att det stämmer. Jag sysslar mycket med stöd för deprimerade och självmordsbenägna, och det är väldigt vanligt att de uttrycker att de ofta finner "ro och/eller distrahering ifrån smärtan och/eller problemen genom spelande eller annan hobby".
Så ja, detta stämmer nog mycket väl.
Edit1: Med det så menar jag ju såklart att man inte blir deprimerad av att spela, utan att man spelar för att man är deprimerad.
Motivator's Lifestyle. Athletic Martyr. Build your own foundation.
Vore väl inte så jävla konstigt.. man har ju så sjukt mycket roligare och intressantare liv i spel än IRL, det är IRL som gör en deppig, inte spelen ><
-We're all fools, two-faced and chaotic. Some of us makes you weep, some of us makes you smile and most of us does both.
Är man arbetslös spelar man troligen väldigt mycket för att man inte har nåt att göra på dagarna. Men då är man troligen deprimerad över att vara arbetslös och sakna stabil inkomst osv, inte pga spelandet.
Samma sak gäller nog för vissa ensamstående/boende. Där förklaringen helt enkelt är att de känner sig ensamma. Spelandet är bara något de fördriver tiden med men inget som gör dem deprimerande..
Personer som är deprimerade spelar mer? Vet av egen erfarenhet att det finns mycket sanning bakom det.
Personer som spelar mycket är mer deprimerade? Det stämmer in på alla aktiviteter som har med stillasittande inomhus. Kunde lika gärna bytt ut ordet spelar mot Transformers-maraton & Bygga legoslott.
Solljus & Motion är underskattat.
Jag blir snarare deprimerad när jag dör i spel. Jag hatar stryka med och har enorma krav på mig själv att överleva. Dör jag så startar jag oftast om spelet från början eller blir så förbannad på spelet att jag avinstallerar det
CPU: AMD FX-8350 @ 4.7GHz Mobo: Asus Crosshair V Formula-Z GFX: Zotac GF560Ti 448 Core RAM: 8GB RAM HD: 1 x WD Black 500GB + 1 x WD Green 1TB
Ett ofta använt uttryck runt observationsstudier är "Correlation isn't causation", vilket betyder ungefär att korrelation inte är orsak. Bara för att ökning i en sak är associerad med en ökning i en annan betyder nödvändigtvis inte att det ena orsakar det andra.
Exempel:
Depresion är högt, eller ökar, när spelande är högt, eller ökar.
Exempel:
Mängden telefonstolpar är hög, eller ökar, när befolknings-fetma är högt, eller ökar.
Jag tror det är väldigt få personer som tror att telefonstolpar är direkt orsak till att folk blir tjocka. Det man ser är att när samhället går framåt teknologiskt så ökar mängden telefonstolpar, och det råkar vara så att folk också blir tjockare med tiden (om det är relaterat till teknologisk utveckling är en helt annan diskussion). De två faktorerna behöver inte ha någon direkt påverkan på varandra.
Vad man kan säga är iallafall att du inte blir tjock av att vi sätter upp mer telefonstolpar (eller att tjocka personer gör att vi får fler telefonstolpar?). På samma sätt är det inte säkert att spelandet leder till depression, känns som att (som Hampus skriver) att det kanske är mer så att depression leder till spelande? Verklighetsflykt, eller man kanske bara blir glad av att spela.
Det framgår inte av artikeln vad Loton menar. Menar han att spelande ger depression, eller menar han att de som är deprimerade spelar mycket per vecka.
En helt annan sak är "men annat att betänka är exempelvis huruvida individer med mer mental press kanske helt enkelt vill fly vardagen mer än andra."
Utan att vare sig förkasta eller hylla den här studien så kan jag bidra med egna erfarenheter gällande spel och depression. Min sinnesstämning leker berg- och dalbana för jämnan och vad jag tydligt märkt är hur och vad jag spelar under dessa perioder.
Som en del nämnt så förändras deras spellust när man är down. Själv pallar jag inte att ge mig in på mer intellektuellt krävande spel som rts eller äventyrlir m.m. vid dessa tillfällen. Jag nöjer mig som oftast istället med att lira ms röj eller dylikt i en timme och sen fastnar i evig slösurfning.
Någon som upplever liknande?
PSN: LupX - Got tea-bagged by me? Just following RoE for digital warfare
Vill tacka genierna som gör det klart att korrelation inte betyder orsak. Herpaderpadoo!
Studiens resultat är knappast överraskande. Alla känner väl någon som sitter och lirar WoW som en dåre och inte kommer någonstans i det verkliga livet? Som sagt, verklighetsflykt. Ta inte tag i ditt liv utan lev i en annan virtuell värld där du dessutom kan få en fet yxa.
Det är utan tvekan en ond cirkel där spelandet reducerar chanserna för att man lyckas göra något åt sitt liv ännu mer.
Det var en annan studie nyligen som sa att personer som spelar mycket/ofta har lättare att fatta snabba beslut, då man som gamer tvingas fatta mängder av mikrobeslut under en spel-sejour.
Sen var det någon annan studie, i USA vil jag minnas, där man undersökt killar/unga män som spelar. De hade reaktioner och beslutsförmåga som jaktpiloter, men fysik som en äldre herrre.
Allt går att bevisa med en studie, det gäller bara att ställa rätt frågor för att få de svaren man vill ha.
Jag kan nog bekräfta att det stämmer. Jag sysslar mycket med stöd för deprimerade och självmordsbenägna, och det är väldigt vanligt att de uttrycker att de ofta finner "ro och/eller distrahering ifrån smärtan och/eller problemen genom spelande eller annan hobby".
Så ja, detta stämmer nog mycket väl.
Edit1: Med det så menar jag ju såklart att man inte blir deprimerad av att spela, utan att man spelar för att man är deprimerad.
Ja, en adrenalinrush i något FPS kan säkert trumfa ångest eller andra besvär för stunden.
Att spela elektroniska spel är inte en mänsklig rättighet.
