Som en saga
Men det är en sorglig värld. På den lilla ön (som faktiskt är mindre än spelets ursprungsplats vi tog avstamp från igår) skiner inte solen – bokstavligt talat – och folket i den lilla staden Rexwood har sedan länge gett upp. Människorna fördriver tiden med att hålögda stirra upp mot den mörka himlen. Krigarna är lemlästade och kvinnorna har förts bort av en mindre monsterarmé, som i sin tur tvingar de bittra männen att förstöra sina åkrar och bit för bit riva byn.
Det är en sorglig syn men det här är också en saga, och sådana tenderar ju att sluta lyckligt. Och efter en tur i gruvorna och ett högt torn samt en hel del "ATK" och "DEF" (det är ju trots allt också en rollspelssaga) blir det också så den här gången. Solen och kvinnorna kommer åter och världen är som den ska igen. Men att fem timmar in i ett j-rpg säga att "de levde lyckliga i alla sina dagar" vore dagens lögn.
Dragon Warrior VII är verkligen ett inbjudande smörgåsbord av både stora och små sagor, traditionella som oväntade. Det lärde jag mig när jag testade det en gång för massa år sedan. Jag ser fram emot att följa berättelsen ända till slutet den här gången.
[ia=646926; large]
Sorgligt och sollöst, åtminstone innan jag började döda blå slemklumpar.
En Bamseponny av folket
Sättet som alla de små historierna vävs samman med den överordnade SUPER-EPISKA historien är smått genialiskt. Jag tycker dessutom att dialogerna är rätt välskrivna och med extremt mycket charm i DQ VII – det måste väl vara uppfriskande efter Eternal Sonata, eh, F?