Dream Theater - The Enemy Inside
Den 24:e September släpper de progressiva giganterna sitt trettonde studioalbum. Det är en lite speciell händelse i två bemärkningar: dels så är det det första självbetitlade albumet de släpper, men också det första albumet som deras nya trumslagare Mike Mangini har varit med i den kreativa skapandeprocessen. Den första låten som har släppts, "The Enemy Inside" är ett litet smakprov på vad som komma skall. Man hör direkt att Portnoy inte längre är med, precis som på det förra albumet "A Dramatic Turn of Events" och då mest av ondo om du frågar mig - rytmiken är lite stelare och är inte lika lekfull längre. Mangini är en grym trummis, men han har avgrundsdjupa skor att fylla.
Helt okej låt för övrigt, men jag hoppas att de andra är bättre.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Början på slutet? Det fanns två riktigt bra låtar på det förra albumet, men alla låtar på de andra albumen har varit bra, så det blir inte lika bra när Petrucci/Rudess får komponera och producera allt själv. Hoppas på att Portnoy gör comeback innan bandet bryter helt.
DT har grymma musiker, men det krävs lite mer än så, kanske en vision? Labrie spottar ju ut soloskivor för jämnan, kanske skulle han behållit lite av idéerna till DT?
Början på slutet? Det fanns två riktigt bra låtar på det förra albumet, men alla låtar på de andra albumen har varit bra, så det blir inte lika bra när Petrucci/Rudess får komponera och producera allt själv. Hoppas på att Portnoy gör comeback innan bandet bryter helt.
DT har grymma musiker, men det krävs lite mer än så, kanske en vision? Labrie spottar ju ut soloskivor för jämnan, kanske skulle han behållit lite av idéerna till DT?
Fokus och en gemensam vision, ja. De är virtuoser och verkligen inte lata när det kommer till prestation eller musikskapande, men de kanske skulle fokusera ännu mer. Just nu känns det som att Petrucci skriver musiken och resten är bara studiomusiker som inte gör mer än vad som krävs.
Början på slutet? Det fanns två riktigt bra låtar på det förra albumet, men alla låtar på de andra albumen har varit bra, så det blir inte lika bra när Petrucci/Rudess får komponera och producera allt själv. Hoppas på att Portnoy gör comeback innan bandet bryter helt.
DT har grymma musiker, men det krävs lite mer än så, kanske en vision? Labrie spottar ju ut soloskivor för jämnan, kanske skulle han behållit lite av idéerna till DT?
Fokus och en gemensam vision, ja. De är virtuoser och verkligen inte lata när det kommer till prestation eller musikskapande, men de kanske skulle fokusera ännu mer. Just nu känns det som att Petrucci skriver musiken och resten är bara studiomusiker som inte gör mer än vad som krävs.
Den känslan fick man med när de sökte efter trummis, det syntes i deras videoklipp.
Jag minns att Jens Johansson inte tyckte det verkade kul att spela med DT, så han ville inte bli deras nya keyboardist. Bland allt allvar får man inte glömma att ha kul; det var nog det Portnoy saknade bland annat.
Början på slutet? Det fanns två riktigt bra låtar på det förra albumet, men alla låtar på de andra albumen har varit bra, så det blir inte lika bra när Petrucci/Rudess får komponera och producera allt själv. Hoppas på att Portnoy gör comeback innan bandet bryter helt.
DT har grymma musiker, men det krävs lite mer än så, kanske en vision? Labrie spottar ju ut soloskivor för jämnan, kanske skulle han behållit lite av idéerna till DT?
Fokus och en gemensam vision, ja. De är virtuoser och verkligen inte lata när det kommer till prestation eller musikskapande, men de kanske skulle fokusera ännu mer. Just nu känns det som att Petrucci skriver musiken och resten är bara studiomusiker som inte gör mer än vad som krävs.
Den känslan fick man med när de sökte efter trummis, det syntes i deras videoklipp.
Jag minns att Jens Johansson inte tyckte det verkade kul att spela med DT, så han ville inte bli deras nya keyboardist. Bland allt allvar får man inte glömma att ha kul; det var nog det Portnoy saknade bland annat.
Precis, no more magic.
Riktigt starkt av Johansson att nobba DT, det är nog inte många som hade gjort det av den kultstatus de har. Håller med om din Portnoy-teori. Känns som att han var själen i bandet på ett sätt.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Där håller jag inte med faktiskt. Tycker att Rudess gör ett bättre jobb än Kevin, speciellt på hans tre första album med DT. Syntharna får mycket mer fokus i produktionen (och virtuos-status) när Rudess är med i bilden, men det mattas av med Systematic Chaos som Tompa8989 var inne på. Med det sagt så hade DT antagligen inte klarat sig utan Kevin i början, han är en legend han också. Det är deras bästa album "Images and Words" ett bevis på.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Där håller jag inte med faktiskt. Tycker att Rudess gör ett bättre jobb än Kevin, speciellt på hans tre första album med DT. Syntharna får mycket mer fokus i produktionen (och virtuos-status) när Rudess är med i bilden, men det mattas av med Systematic Chaos som Tompa8989 var inne på. Med det sagt så hade DT antagligen inte klarat sig utan Kevin i början, han är en legend han också. Det är deras bästa album "Images and Words" ett bevis på.
Rudess är en bättre virtuos och keyboardist men som musiker, låtskrivare och framförallt textförfattare så är Kevin Moore överlägsen. Jag föredrar Kevin Moores lite mer tillbakadragna spel varje dag framför Rudess flinka fingrar. Dream Theater kommer tyvärr aldrig kunna skriva låtar som Voices, Surrounded, Take The Time eller Wait For Sleep mer. Lyssna bara på första takterna innan sången kommer i Surrounded. Det är så jävla självklart att just dom ackorden ska vara där.
Tror ärligt talat att det inte finns nån bättre än Kevin Moore på att veta exakt i en låt när det ska vara mjuka synthmattor och när det ska vara snabbare och mer tekniskt
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Där håller jag inte med faktiskt. Tycker att Rudess gör ett bättre jobb än Kevin, speciellt på hans tre första album med DT. Syntharna får mycket mer fokus i produktionen (och virtuos-status) när Rudess är med i bilden, men det mattas av med Systematic Chaos som Tompa8989 var inne på. Med det sagt så hade DT antagligen inte klarat sig utan Kevin i början, han är en legend han också. Det är deras bästa album "Images and Words" ett bevis på.
Rudess är en bättre virtuos och keyboardist men som musiker, låtskrivare och framförallt textförfattare så är Kevin Moore överlägsen. Jag föredrar Kevin Moores lite mer tillbakadragna spel varje dag före Rudess flinka fingrar. Dream Theater kommer tyvärr aldrig kunna skriva låtar som Voices, Surrounded, Take The Time eller Wait For Sleep mer. Lyssna bara på första takterna innan sången kommer i Surrounded. Det är så jävla självklart att just dom ackorden ska vara där.
Tror ärligt talat att det inte finns nån bättre än Kevin Moore på att veta exakt i en låt när det ska vara mjuka synthmattor och när det ska vara snabbare och mer tekniskt
Smaksak! De flesta av mina favoritlåtar är när Rudess är inblandad, men mitt favoritalbum som helhet är det jag nämnde innan. Att Rudess är virtuos är den minst viktiga biten, han har en grym känsla för sound och en lika trevlig experimentlusta som Portnoy hade bakom trummorna. Tycker att Six Degrees of Inner Turbulence visar Rudess bästa från alla tänkbara sidor. Kevin Moore har en riktigt bra avvägning men är alldeles för passiv enligt mig.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Där håller jag inte med faktiskt. Tycker att Rudess gör ett bättre jobb än Kevin, speciellt på hans tre första album med DT. Syntharna får mycket mer fokus i produktionen (och virtuos-status) när Rudess är med i bilden, men det mattas av med Systematic Chaos som Tompa8989 var inne på. Med det sagt så hade DT antagligen inte klarat sig utan Kevin i början, han är en legend han också. Det är deras bästa album "Images and Words" ett bevis på.
Rudess är en bättre virtuos och keyboardist men som musiker, låtskrivare och framförallt textförfattare så är Kevin Moore överlägsen. Jag föredrar Kevin Moores lite mer tillbakadragna spel varje dag före Rudess flinka fingrar. Dream Theater kommer tyvärr aldrig kunna skriva låtar som Voices, Surrounded, Take The Time eller Wait For Sleep mer. Lyssna bara på första takterna innan sången kommer i Surrounded. Det är så jävla självklart att just dom ackorden ska vara där.
Tror ärligt talat att det inte finns nån bättre än Kevin Moore på att veta exakt i en låt när det ska vara mjuka synthmattor och när det ska vara snabbare och mer tekniskt
Smaksak! De flesta av mina favoritlåtar är när Rudess är inblandad, men mitt favoritalbum som helhet är det jag nämnde innan. Att Rudess är virtuos är den minst viktiga biten, han har en grym känsla för sound och en lika trevlig experimentlusta som Portnoy hade bakom trummorna. Tycker att Six Degrees of Inner Turbulence visar Rudess bästa från alla tänkbara sidor. Kevin Moore har en riktigt bra avvägning men är alldeles för passiv enligt mig.
Ja visst, det är absolut en smaksak. Jag skulle säga att Rudess är mer teknik och Moore mer emotionell.
Jag gillar inte självbetitlade album, det ställer bara till en massa oreda, sedan tycker jag DT har tappat sin gnista. Något hände med musiken när Portnoy försvann.
Det var långt innan Portnoy försvann DT började gå ner sig. Redan när Kevin Moore hoppade av så blev dom sämre.
Och dom två sista plattorna med Portnoy så var trummorna och gitarren alldeles för mycket i förgrunden. Nu är det bara gitarren som dominerar ljudbilden eftersom Petrucci är ensam producent.
Det kan jag också hålla med om...
Där håller jag inte med faktiskt. Tycker att Rudess gör ett bättre jobb än Kevin, speciellt på hans tre första album med DT. Syntharna får mycket mer fokus i produktionen (och virtuos-status) när Rudess är med i bilden, men det mattas av med Systematic Chaos som Tompa8989 var inne på. Med det sagt så hade DT antagligen inte klarat sig utan Kevin i början, han är en legend han också. Det är deras bästa album "Images and Words" ett bevis på.
Rudess är en bättre virtuos och keyboardist men som musiker, låtskrivare och framförallt textförfattare så är Kevin Moore överlägsen. Jag föredrar Kevin Moores lite mer tillbakadragna spel varje dag före Rudess flinka fingrar. Dream Theater kommer tyvärr aldrig kunna skriva låtar som Voices, Surrounded, Take The Time eller Wait For Sleep mer. Lyssna bara på första takterna innan sången kommer i Surrounded. Det är så jävla självklart att just dom ackorden ska vara där.
Tror ärligt talat att det inte finns nån bättre än Kevin Moore på att veta exakt i en låt när det ska vara mjuka synthmattor och när det ska vara snabbare och mer tekniskt
Smaksak! De flesta av mina favoritlåtar är när Rudess är inblandad, men mitt favoritalbum som helhet är det jag nämnde innan. Att Rudess är virtuos är den minst viktiga biten, han har en grym känsla för sound och en lika trevlig experimentlusta som Portnoy hade bakom trummorna. Tycker att Six Degrees of Inner Turbulence visar Rudess bästa från alla tänkbara sidor. Kevin Moore har en riktigt bra avvägning men är alldeles för passiv enligt mig.
Ja visst, det är absolut en smaksak. Jag skulle säga att Rudess är mer teknik och Moore mer emotionell.
Det tycker jag låter som en bra beskrivning.
I vilket fall som helst så njuter vi nog alla av välkomponerad musik
Finns inget bättre.
Bach och Mozart instämmer.