Grus i ögonen och brusten vänskap.
Det är mycket nu. What else is new, liksom. Tankarna virvlar dessa dagar; från ett hektiskt PCG 150-nummer direkt över till sommar-, semester- och E3-planering är ingen lek. Den här veckan blev lite dum för en annan också, då utöver ovanstående rätt tunga grejer, det slumpade sig så att jag på fredag har ett revisorbesök, en kostym att hämta ut samt en student att besök X antal mil bort. Direkt därefter är det bröllop för en av de bättre vännerna på lördagen, varpå jag mer eller mindre drar direkt till E3 (flyget lyfter 08:00 från LandvettertillArlandatillLondontillLosAngeles20timmarsenare). Inte mycket tid däremellan att rätta till glömt och ogjort, således. Och däremellan hamnade också att fixa bröllopspresent.
Nånstans här glider en inte helt ovanlig bloggpost om att "det är mycket nu" in på ett trist vänskapsförhållande. Någonstans hände något med Anders. Han dök upp allt mer sällan på fester, grillpartyn, glöggkvällar, svensexor. Han ville aldrig hänga med på hockeymatcher, svarade inte på SMS eller i telefon och hann eller kunde aldrig när det skulle göras något. Det märkliga var att i nio fall av tio, dök det alltid upp små syrliga kommentarer efter hans namn på MSN, som man inte behövde heta Einstein för att förstå att de åsyftade oss, hans vänner. Det var alltså vi som gjorde fel på nåt sätt. Jag har verkligen försökt Larsson, att förstå riktigt hur det där gick till. Det hade varit en sak om det bara varit missförståndet på den där grillfesten och mig han dissade. Hur barnsligt det än hade varit, då det verkligen var ett missförstånd, hade det varit mer logiskt. Men då alla andra i bekantskapskretsen minus bröllopsparet, känner precis likadant, är det knappast någon slump eller jag som felat här. Det är också mycket fascinerande att, skulle jag räkna ihop antalet gånger Anders blivit tillfrågad om att hänga på saker, hade det uppgått till ett tiotal. Lätt. Ska jag räkna ihop antalet gånger Anders frågat någon av oss andra om att göra något, antalet gånger han svarat på mail, telefon eller SMS, blir det nog inte ens sammanlagt tio.
Jag är en väldigt tålmodig och vänlig person. När det gäller människor har jag ett närmast oändligt tålamod faktiskt. Men för i helsike, nånstans går gränsen. Hade han, du, en enda gång sagt att du mådde dåligt, att du inte hinner men vill, bett om ursäkt, skällt på oss eller visat något slags intresse överhuvudtaget, hade jag lätt kunnat köpa det. Det har blivit sjukt tjatigt att du uppenbarligen ser dig som en martyr och tycker det är väldigt synd om dig. Det kanske det är, men eftersom du aldrig sagt något eller bemött vår tysta kritik som du i åratal måste förstått funnits där som ett blött täcke, blir det omöjligt att göra något av situationen. Nu har jag inte lust längre. Jag har egna problem, ont om tid själv och... well enough is enough liksom. Det är skittrist; en blandning av parodi, tragikomik och massa annat. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske båda. Hädanefter kommer jag inte bjuda in min så kallade vän till något. Alls.
Det känns inte som så länge sen vi låg där på min uppfart och pratade om livet, fast det nog var närmast en livstid sedan. Heller inte länge sen vi msn:ade om tunga bitar i livet, och återigen insåg hur mycket vi hade, och haft, gemensamt ända sedan tiden på Komvux för 13 år sedan. Jag kommer fortfarande heja när vi ser varann - jag är inte vare sig lika loj, elak eller barnslig. Men mitt aktiva intresse ändar här. Trist men jag går vidare. Vill du någon gång mötas halvvägs står jag där. Fast det vet jag att du ju aldrig kommer göra. Din stolthet skulle aldrig tillåta det, hur missriktad den än är.