Från dödsmetall till förort på 15 år!

Jag har verkligen inte tid för det här just nu. Jag borde packa! Flyttlasset går nästa vecka och här ser det bebott ut fortfarande. Ajajaj, inte bra. Som vanligt blir det panikstress sista dagarna. När vi väl flyttat måste vi smälla upp ett kök också. Just nu står det en microvågsugn där. Det är allt. Det gamla köket rev vi ned för några veckor sedan, och det nya kommer inte förrän 2 veckor efter att vi har flyttat in. Vi får leva på microkäk, helt enkelt. Typ Billys och Gorbys. Det är bra mat för en 2-åring!

Huset vi köpt är beläget i Spånga norr om Stockholm. Det är en FÖÖÖRORT! Jag ska alltså blir förortspappa! Det tar sig... förr: långhårig, stencool (tyckte jag själv i allafall) dödsmetallsångare från Södermalm. Nu: korthårig, lönnfet, datorspelsnörd från FÖÖÖÖRorten! Vad i helvete hände? Seriöst?

När jag var runt 20-25 fanns det inget som slog en Lördag i replokalen. Dricka bira, dra några sköna riff med grabbarna och sedan gå och dricka sprit på Cityhallen. Det var livet.

Sedan kom spelen - jag tror det var Ultima Online som förstörde mig - och sög ur all min motståndskraft. Counter-Strike pressade ned mig totalt i spelträsket och förstörde min musikkarriär, det är jag säker på idag. Jag orkade inte ta mig till replokalen längre, än mindre öva hemma eller komma på nya låtar. Suget efter att gå ut och festa dog det med, och jag kom på mig själv med att hellre sitta hemma vid datorn en fredagskväll än att gå ut till mina kära rockklubbar. Ibland gjorde jag några tappra försök, men det var aldrig lika roligt som förr.

Jag lade helt musiken på hyllan när lillgrabben kom till världen för 2 år sedan. Det var typ då jag förstod att jag bara skulle hinna ha en hobby utöver pappalivet, och med det i åtanke prioriterade jag datorn. Eller, egentligen gjorde jag valet några år tidigare, då jag klippte av mig håret. Det är en egen historia, men man kan sammanfatta det så här: När jag fortfarande var långhårig kändes det som att jag bar en del av hårdrockens tunga ansvar på mina axlar. Det ansvaret bestod i att vara lite mer än normalsvensken. Typ dricka mer öl, vara lite mer full, bära lite trasigare kläder, spela lite högre på stereon. När håret var borta försvann det ansvaret. Dessutom kände ingen igen mig längre... det var liksom meningslöst att låtsas vara rockstjärna när ingen visste vem man var.

Nåväl, musiken var sidolagd och datorn ägnades all uppmärksamhet. Counter-Strike kom och gick, World of Warcraft likaså. Team Fortress 2 tornade upp sig som en frälsare i horisonten, och när det väl släpptes bestämde jag mig för att köra hårt. Och det har jag ju gjort, tycker jag. Kanske kunde jag ha gjort mer, men med tanke på att min son tar ganska mycket tid från schemat är jag mer än nöjd med mina ansträngningar hittills.

Nu när jag är 34 finns det inget som slår en barn- och fruledig lördag. Då ägnar jag all min vakna tid åt att leva ut mina förtryckta hårdrocksdrömmar på en publicserver i TF2-universumet. Ah!

Men, nu är det dags att packa lite lådor igen. Det här tog på tok för lång tid att plita ned (till vilken nytta egentligen? Blogghelvete! Ännu ett gissel som stjäl min uppmärksamhet!).

#blogg