Dag 2, the mother of all hangovers

Gudarna ska veta att man får vad man förtjänar. Natten spenderades med fyllefrossa, svettningar och sömnlöshet. Gick in i drömlandet någonstans kring 6 idag på morgonen, och vaknade kallsvettig av och till framtill 1130. Promenerade upp, tvingade i mig lite kiselgel (som f ö är världens bästa uppfinning, utöver jalapeños, för att bli av med en bakfylla) för att bli av med min bråkande mage. Stoppade i mig en macka, och satte mig framför tvn.

Inom kort så var dagens uppgift att rita tillsammans med min tatuerares dotter, Aurora, och hon har oändliga mängder av energi (antagligen hon som ligger till grund för alla fusionkraftverksritningar). Detta ledde då till ett gäng timmar av ritande, och sedan var det dags för lite wii-sports. Efter en stunds spelande så fick jag chansen till en lite längre paus (hade hunnit med en dusch och lite cigaretter under dagen), då maten serverades. Köttfärs i en franskbrödslimpa, sjukt gott. Synd bara att magen säger saker i stil med "hruhghhh, stoppa inte saker i mig!", och på det stora hela beter sig som en obstinat sjuåring. Lyckades hursom forcera maten ner i strupen, och fick därefter någon slags paltkoma. Sov mellan 16-1730, och har nu tagit mig upp ordentligt.

Ångesten smög sig på framåt småtimmarna igår, men turligt nog så sitter jag på en tjejkompis i samma sits. Vi pratade, tipsade om musik, diskuterade texter, intressanta vägskäl i livet och allt annat framtill att ångesten hade gått och lagt sig för oss båda. Efter lite mutual gulligull och tacksamma ord så vart klockan som sagt sent (eller tidigt?), och det nattades.

Man inser vilken tur man har som umgås med så trasiga människor som man gör, vid de här tillfällena i livet. Folk som aldrig upplevt sorg, beroenden, självdestruktivitet och dödslängtan har helt enkelt inte någon vidare grund att relatera till. Jag vet inte hur många av "de vanliga" människorna, som jag träffar sporadiskt, det är som har lämnat dassiga remarks och pikar på många av mina närmsta vänner. Före detta amfetaminpundare, anorexiabarn och folk vars enda drivkraft har varit en ovilja att leva (men ändå insett det meningslösa i att dö) _är_ min närmsta umgängeskrets. De har alla varit där jag är idag, på ett eller annat sätt. Situationen som var katalyserande var annorlunda, reaktionen och utfallet detsamma. Jag vet vad jag har gjort för dem, och nu gör de detsamma för mig.

Skulle jag få för mig att visa mina vänner den här bloggen, så får det här inlägget ses som någon slags shout-out till all my homies osv. Jag är för dålig på att uppskatta dem irl, och jag tror inte att det skulle gå fram riktigt som jag vill ändå. Jag snubblar alltid över orden när jag ska vara trevlig, men jag stammar aldrig när jag är förbannad. Irriterande liten egenhet, men inte mycket att göra åt.

Jag har fortfarande inte druckit någonting, och jag är inte sugen.

#blogg