Spring is in the air
Strålande sol ute och det droppar från taken. Underbart! Varje vår de senaste åren har jag fått en helt otrolig World of Warcraft-abstinens. Värre än den vanliga alltså.
Jag vill vara en level 30 druid igen, i en för mig okänd värld, helt ovetande om de äventyr och faror som väntar mig i framtiden. Testa min nya travelform i skogarna runt Southshore, bli livrädd när en så kallad Horde dyker upp framför mig med sitt röda namn, och senare känna hur adrenalinet pumpar vid de på den tiden stora slagen mellan factionerna i Hillsbrad Foothills. Då, när allt var nytt och spännande, jag hade en hel värld som låg outforskad framför mig, och många, många underbara speltimmar väntade.
Tror jag började spela i mars 2005, så våren betyder WoW för mig. När alla andra vill gå ut i solen och njuta av det vackra vårvädret, vill jag sätta mig vid datorn, logga in på mitt älskade spel, och starta upp en ny karaktär, trots att jag så många gånger tidigare har sprungit fram efter de där vägarna, trots att jag har gjort de där questen så många gånger att jag vid det här laget kan dem utantill.
Men varje vår längtar jag tillbaka. Till skogarna runt Auberdine, Astranaar och Southshore. En röst kallar på mig, som av en osynlig kraft dras jag tillbaka till mina rötter. Jag vill vandra längs de där välbekanta stigarna som så många gånger förr. Och få känslan av att Azeroths förtrollande värld är oändlig.
Jag har till och med en parfym som får mig att tänka på den här tiden. The good old days...