Crazy, crazy nights

Fest i fredags. Och ja, det blev väl ganska crazy. Man slets bokstavligt talat mellan hela känslospektrumet: från glad och festsugen, till deppig och gråtmild vidare tillbaka till partymode. Sen tog kåtheten överhanden innan "vad-fan-gör-vi-nu"-konfunderingen sätter in. Allting avslutas med en överraskande behaglig sängplats. Men vi kan ju ta det från början:

Växjö universitet, Kvarteret Forskaren. Klockan 18:18:
Allting börjar med en vanlig förförfest. Jag dricker mina hemmagjorda Appletinis och eftersom jag inte ätit sedan lunch känner jag redan efter en att "det här kommer fan bli episkt". Och episkt blir det. Episk fail.

Vidare till den riktiga förfesten och sedan ut på Stallarna (betalade jag inträde där förresten? Har fan inget minne av det iallafall). Just nu är allt fint som snus och jag står på toppen av mitt spel så att säga.

Ända tills en kompis avslöjar att han precis fått reda på att hans mamma är allvarligt sjuk (du vet att vi finns här om det är nåt). Jag har alltid varit dålig på att hantera sånt här.
Mer eller mindre närstående bekanta har via the circle of life avlidit genom årens lopp. Vissa skulle nog betrakta mig som en kall människa, för jag visar aldrig några känslor inför sånt här.
Aldrig.
Och visst, man förstår inte allt som sker i världen när man bara är 7 år, men jag vet inte om jag nånsin gråtit över att far min gick bort för 15 år sedan.

Men i fredags brast det. Morfar åker in och ut ur lasarettet, och det är ibland riktigt illa. När så mammanyheten kom och jag, kanske för första gången, insåg att morfar kanske inte har så långt kvar så satte vattenverken igång ordentligt. Som tur var hade jag en (egentligen tre) axlar att gråta ut mot. Efter ett tag så var det dock tillbaka till partymode igen. Hade under bölsessionen bland annat pratat en del med en gemensam bekant som förlorade sin pappa i en bilolycka för typ 1 år sen.
Så vi dansar ihop, och helt plötsligt så hånglar vi längs med en vägg.
När det är dags att gå känns det ganska uppenbart att vi kommer gå hem ihop.

Men först: efterfest!

Eller ja, det var väl vad jag trodde iallafall. Min nyfunna vän hade tydligen problem med en av tjejerna som skulle dit så så blev icke fallet.

Istället missar vi sista nattbussen ner till stan. Vi käkar på Statoil och ligger och fryser arslena av oss på ett träbord innan jag efter ett par timmar känner att det fan får bli taxi, bara man får sova varmt.

Så vid sisådär 04.45 är vi framme vid lägenheten som hon bor i tillsammans med en kompis. Men istället för att gå in och sova hämtar hon av någon outgrundlig anledning bilnyckeln och vi går och lägger oss i hennes 940.

Vaknar vid åtta på morgonen, hon snarkar fortfarande i baksätet.
Mår dåligt, är trött, vill sova.

Så jag drar hem och sover till typ halv fyra på eftermiddagen.

Och alla ni (FredFearless och Dennis) som undrar: nej, vi låg inte med varandra.

#blogg