Recensionsdags!
Hej och välkommen till min "recensionsblogg".
Jag tror jag gör så att jag skippar allt som har med färgstarka presentationer att göra och går direkt till vad den här bloggen ska handla om: SPELRECENSIONER!
Först ut: Bioshock (360)
Jag var nog inte den ende som hade förhoppningar om ett annorlunda Bioshock. Jag följde spänt och hängivet utvecklingen av det förutbestämda mästerverket redan när jag läste första vaga notisen om en "spirituell uppföljare till System Shock". Och även när Ken Levine gick ut med att berätta att det var ett renodlat actionspel snarare än det där atmosfäriska skräckäventyret som blandade inslag från alla möjliga genrer och inget annat, och även när kritiker som fått spela förhandsprover sade detsamma, slängde jag bara en hink över huvudet och bankade hårt på den tills dagen då spelet äntligen nådde spelhyllorna och jag skulle bevisa dem fel.
Bioshock är historien om missad potential. Och jag kommer alltid att vara lite besviken och sårad inombords. Men förr eller senare måste jag sänka garden och istället springa igenom Raptures hallar och korridorer som den genmanipulerade mördarmaskin jag är och aldrig släppa pekfingret från avtryckaren.
Kontrasten mellan de bra och de dåliga inslagen i Bioshock är lika stor som kontrasten mellan de två olika slut du begränsas till, baserat på de moraliska val du gör under spelets gång, vilket kan jämföras vid vardera sida på en och samma skala.
Det är snyggt, välskrivet och atmosfäriskt. Men det mest genialiska är Rapture - själva miljön och skådeplatsen för hela storyn. En stad under vattnet, grundad av Andrew Ryan som tror på kapitalism i dess renaste form. Rapture är en stad där konstnärer, arkitekter och vetenskapsmän har fria tyglar att göra som de vill. Ett samhälle där ingen konst är för abstrakt och ingen forskning för oetisk eller omoralisk.
Men när du som ofrivillig och ovälkomnad främling överlevt en flygplansolycka långt ute till havs hittar ingången till Rapture har staden förfallit. Vatten läcker in genom sprickorna i marmorfasaden, och de invånare som fortfarande är vid liv har drivits till galenskapens brant, och förvandlats till drogpundare i jakt på en sil av den genmanipulerandedrogen Plasmids.
Men alla lovord och antydningar om att du ska vara svag och utsatt i den främmande miljön, ha friheten att tackla olika situationer som du själv behagar och att de moraliska val du tvingas fatta påverkar spelet känns samtliga som grumliga beståndsdelar och inte mer än vattenpölsdjupa. Samtliga aspekter finns där som utlovat, men känns som förskönat PR-snack som du bara plaskar omkring i, snarare än djupdyker ned i.
Det dröjer inte länge innan man inser att ens spelfigur är en oövervinnerlig Terminator med fickorna till bristningsgränsen fyllda med ammunition och proviant, och skulle det råda brist på något, vilket är knappast troligt, går det alltid att köpa nytt. Och när du inser att du inte kan dö, utan istället återupplivas vid närmsta "Vita Chamber" har du ingenting att frukta längre, och striderna mot spelets utan tvekan mest ikoniske figur, de väldiga, skrämmande och dykarklockförsedda "Big Daddies" som agerar beskyddare åt de småflickor som bär på den resurs som behövs för att genmanipulera sig, blir istället till något man ser lättsamt på snarare än en dramatisk kamp på liv och död.
Det blir snarare belönande att dö och återupplivas i rummet bredvid med förnyade krafter för att därifrån fortsätta kampen där den senast slutade, istället för att till varje pris hålla sig vid liv. Det känns som utvecklarna lagt krokben på sig själva. Och de mer sofistikerade tankebanorna översköljs av actioniver.
Plasmidegenskaperna som på förhand skulle öppna upp stora möjligheter för spelaren att tackla situationer på eget vis visade sig vara ytligt snack. De flesta plasmids är rätt och slätt värdelösa och kommer aldrig till användning. Särskilt med tanke på att du begränsas till antalet plasmidegenskaper du kan bära på dig åt gången. Vill du lura en övervakningskamera att utlösa larmet på en förbipasserande knarkpundare, även kallad Splicer, måste du på förhand veta hur rummet ser ut, och veta att det finns både en kamera och minst en splicer i rummet. Men det är betydligt snabbare, lättare och mindre omständligt att bara skjuta ihjäl din fiende.
Du kan ofta hantera olika situationer med flera olika valmöjligheter. Men allt annat än "skjut först, tänk sen" är i regel bara onödigt omständligt.
Behållningen ligger i den spännande intrigen, genom att lyssna på upphittade ljuddagböcker pusslar du bit för bit ihop mysteriet med Raptures förfall. Storyn och atmosfären är grundpelaren. Men när dessa element hamnar i skymundan under spelets hela mittenparti, smakar Bioshock mest tristess och enformighet när du skjuter ihjäl ännu en handfull Splicers eller hackar ännu en kamera eller maskin med samma gamla minispelsliknande moment.
Slutet är gräsligt. Och den enda påverkan de moraliska val du ställs inför och fattar, resulterar till ingenting annat än två olika, knappt minutlånga filmsekvenser som slutscen.
Som actionspel är det bra, och går lite utanför ramarna för hur sådana brukar se ut. Men de unika inslagen, som vi förvisso på sätt och vis redan sett i annan skepnad i det 9 år gamla System Shock 2, hade istället kunnat bidragit till ett smartare och intressantare spelupplägg om de använts mer sofistikerat. Det blir istället ett 20 timmar långt, tjatigt och så småningom ganska torftigt "pangpang!" med pistoler och "zappande!" med plasmids.
