Blodgiverier och dold elitism
Lämnade blod i måndags. Det ska man göra om man är frisk och har åldern inne, tycker jag minsann. Det är ofta blodbrist och på blodcentralen har de mumsiga smörgåsar och varm choklad. Båda anledningarna är minst lika bra.
Neo-poppiga och ofta rätt snyggt designade t-shirts är någonting som blodgivare erbjuds som lön för mödan. Det är alltid någon konstfackstudent eller skivomslagsguru som knåpar ihop dem. Om någon har en blodgivartröja kan man ju förutsätta att personen lämnar blod, vilket ju är en fin och medmänsklig aktivitet.
Det finns däremot ett antal förutsättningar man måste uppfylla för att få donera blod. Man måste vid varje besök fylla i en blankett där man bland annat intygar att man inte vistats i länder med hög blodsmittorisk och att man för tillfället är helt frisk. Det finns tre punkter på den här ganska långa listan som är lite knepiga, nämligen:
Har injicerat narkotika, anabola steroider, tillväxthormon eller något annat preparat, om det inte har skett inom sjukvården - Får inte ge blod
Haft samlag i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning - Får inte ge blod
Är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man - Får inte ge blod
Om du någonsin gjort något av ovanstående så får du aldrig lämna blod i Sverige. Att man inte låter homosexuella ge blod känns som övervintrad 80-talsbögskräck där alla bögar förutsattes ha AIDS på något knepigt manér. Detta kan man tjôta om i timmar, men det jag vill komma till är att när man tar på sig en blodgivartröja så hade man likagärna kunnat ta på sig en sådan här:
Det är ändå en viss elitism i att bära en sådan t-shirt.
Jag valde 90 kronor i presentkort istället. På Ica Maxi i Kungälv såldes Spore Galactic Edition för 199 spänn, vilket jag kvickt och lätt inskaffade. Slutligt pris: 109 kronor och en halvliter blod. Originalspelet i vanligt DVD-fodral kostade 449 kronor. Sånt är skoj.
