Banishers: Ghosts of New Eden - valet mellan liv och död

Banishers: Ghosts of New Eden är en fin och engagerande spökhistoria om kärlek, svek, onda andar och konsekvenserna av svåra val.

Välkommen till ett alternativt kolonialt Amerika. En kärv tid utan vare sig mångfaldsplaner, klämdagar eller skatteåterbäring. Här härjar inte bara sjukdomar, människor plågas även av det övernaturliga. Och så regnar det.

På ett generellt plan är Banishers: Ghosts of New Eden precis som de flesta andra äventyrsspel i tredje person. Vi traskar genom skogar och nedgångna byggnader, karaktärerna kommenterar världen de vistas i och tidigare erfarenheter. Vi klämmer oss genom trånga passager, och när vi kommer till en öppen yta kan vi räkna med att det är dags att slåss.

Ändå känns Banishers inte alls som alla andra spel. Det har något eget. Berättelsen engagerar. Den är full av mörker och detta speglas utmärkt av miljöerna vi besöker. De flesta av karaktärerna vi möter har en hemlighet eller är inte riktigt dem de först verkar.

Antea och Red är ett par. De är också så kallade banishers som befriar vilsna själar och tar dem dit de hör hemma. Exakt var är lite upp till spelaren att bestämma. När mysteriet är löst finns ett val att döma personen till de dödas rike eller att straffa den som fortfarande lever. Dilemmat är inte helt enkelt, precis som i tidigare spel från Don’t Nod finns det en moralisk aspekt här.

Antea dör tidigt i spelet och fungerar som ett hjälpsamt spöke. Hon kan exempelvis se saker som Red inte ser och ta sig till platåer genom att flyga genom luften. Tidigt får vi bestämma oss för om vi vill att paret ska återförenas i jordelivet igen, och om svaret är ja innebär det att vi ställs inför en rad knepiga dilemman. Don’t Nod är på hemtamt territorium här. Att skapa etiska dilemman är något de kan, och de lyckas överlag utmärkt med att presentera vägval som har flera lager och sällan är busenkla.

Undergång, förödelse och ensamhet

Skogarna är fulla av andar, väsen och annat oknytt. I strid kan vi med ett knapptryck växla mellan Red och Antea, som kan använda sina respektive styrkor. Red slåss med svärd eller gevär medan Antea kan nyttja sina spökförmågor som är betydligt mer effektiva. Det går till och med att byta mitt i en combo för maximal effekt. Detta är ett både smidigt och underhållande sätt att slåss på och gör striderna, som inte överraskar på något annat sätt, lite mer varierande.

Givetvis kan vi välja om vi vill lägga tonvikten på strider eller story, och jag väljer utan att tveka det senare för att kunna spela mer avslappnat och fokusera på berättelsen. Trots mitt fokus på berättelsen väntar ändå en hel del strider, och det kan bli lite hektiskt emellanåt när fienderna hopar sig och anfaller från alla håll samtidigt.

Vi möter spår av mänsklig civilisation och undergång mitt i all förödelse och ensamhet. Här finns djupa skogar, höga berg, grottor och timrade stugor. Här finns vackra sjöar, steniga stränder och böljande fält. Miljöerna är vackra och trevliga att utforska, men någon fri utforskning är det inte fråga om. Banishers är väldigt linjärt, och de osynliga väggarna är bitvis lite frustrerande. Jag hade uppskattat att åtminstone få se lite mer av den värld som Don’t Nod skapat.

Kartan visar vart jag ska härnäst, vilket i sin tur beror på vad jag har valt att fokusera på. Det går att jonglera med flera uppdrag samtidigt och plocka dem i valfri ordning. Vissa är obligatoriska, andra valfria. Vägen dit är ofta ganska spikrak, och skulle det dyka upp stigar som avviker från huvudleden kan man vara säker på att de leder till en liten överraskning. Så ser strukturen ut.

Ånej. Det är städdag i föreningen.

Klassiskt detektivarbete

Banishers vinner således inga priser för att vara innovativt. Det vandrar bekvämt i redan upptrampade stigar i de där 1600-talsskogarna och bjuder inte på några överraskningar. Men det gör det kompetent och erbjuder både en välskriven berättelse, karaktärer som är lätt att tycka om och genomgående bra gameplay.

Banishers blandar spökhistorier med klassiskt detektivarbete, action och etiska dilemman. Allt vävs samman till en hyggligt välsmakande cocktail som inte känns unik men tillräckligt egen för att sticka ut lite. Det är ett underhållande äventyr som även glänser lite med utmärkt röstskådespel och ett bra soundtrack.

AA motsvarar ett gigantiskt mellanskikt mellan indies och massiva AAA-titlar, och här finns massor av fina spelupplevelser som inte når de stora galorna eller får de finaste rubrikerna. Banishers är ett exempel på hur bra och välgjorda AA-spel kan vara och hur fel det är att bortse från dessa. Jag tror dessutom att vi fann varandra i rätt tid. Detta var precis den sortens spel jag ville dela min tid med just nu.

Banishers: Ghosts of New Eden blev inte någon kommersiell framgång. Men om du ger det din tid kan du liksom jag finna ett överraskande bra spel som bjuder på runt 20 timmar fin underhållning. Det är inte fy skam alls.

Lanseringsdatum: 12 februari 2024
Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS5

Striderna är inte spelets starkaste kort, men just tack vare att man kan växla mellan karaktärerna (och välja fokus på story i stället för strider) tycker jag att det fungerar ändå.