Laughing-time is over!

Idag har jag sysselsatt mig med att pilla med min kära PS3a, bland annat genom att utöka min musiksamling i GH: WT med Jessie´s Girl (Rick Springfield) och We are the Champions (jamen tänk lite!), samt att jag äntligen köpt Penny Arcades härliga rpg-upplevelse; On the Rain-Slick Precipice of Darkness, episod 1 än så länge!

OtRSPoD: ep. 1 är som tidigare konstaterat, ett rollspel av skaparna bakom Penny Arcade (som jag utgår från att de flesta personer med nån form av humor känner till) och utspelar sig i New Arcadia, en 1920-tals Lovecraft-liknande stad med robotar, mimare och lömska luffare (vad jag märkt än så länge iallafall). Dvs, allt det man känner igen från Penny Arcade-serien och allt som jag lärt mig älska med den! Man startar med att skapa sin karaktär som går i samma stuk som serien, serierutor är även hur storyn berättas. Valmöjligheterna är få men välgjorda och resultatet blev iallafall för mig helt utmärkt! Efter detta är avklarat så kastas man raskt in i världen där man som första uppgift får kratta lite löv (!), sen, ja det får ni se när ni köper spelet!

Själva striderna har jag inga anmärkningar på, är man som jag en gammal rollspels-räv så känner man igen det grundläggande, semi-turbaserade strider med möjligheten att kunna blocka motståndarens attacker (med ett tajmat knapp-tryck kan man lösa alla problem) och förmågan att göra specialattacker, där man får spara på sin tur ett tag längre men man kan även potentiellt länka samman sin super-attack med sina två kompanjoner; Gabe och Tycho.

<- Gabe. -> Tycho.

Springa-runt-i-världen spelandet då? Heh, jag har inte emot det heller faktiskt.
Kontrollerna är det inget fel på, kubba runt med vänster spak, interagera med X. Triangel-knappen förflyttar en till våra hjältars detektiv-kontor, där man kan göra allsköns härliga saker, som att slå en D20, kolla upp spelets individer, se på filmer eller studera kartan, som man använder för att förflytta sig mellan områden. Inget krångligt och jag kände inte att jag hade nåt behov av mer knappar och kombinationer.

Grafiken är ju inte vad dagens kids skulle kalla "top-notch" men med berättandets och dialogernas serierutor så flyter det samman och skapar en trevlig stämning. Avsaknandet av röster, sånär på den allvetande berättaren, är ett segt men i slutändan smart val, det hade nog förstört upplevelsen för många Penny Arcade-läsare då man har sina inre versioner av huvudkaraktärerna, men det är väl när det kommer till kritan, en smaksak, men jag är glad att dem håller fast på serie-stuket.

Jamen det låter väl trevligt! Eller?

Grejen med OtRSPoD är att man nästan måste vara ett fan av Penny Arcade-serien och dess humor (det går väl å andra sidan hand i hand), förväntar man sig ett episkt rollspel eller action-smaskare så blir man besviken, spelet lever på sin story, sin igenkänningsfaktor och sin humor. Vill man inte ha något av detta så bör man lägga sin 90 kronor på något annat, såsom lite låtar till Rock Band/Guitar Hero eller kanske Flower.

Fruit Fucker - Tycker ni inte att det är kul så har ni inte här att göra!

#blogg