Stundande ljuvligheter?

På lördag är det dags även för oss. De springer runt och skriker, härjar och skrämmer de stackars små ettorna och tvåorna. De dundrar fram med all världens fart överallt.
De har återvänt. De fruktade studenterna har på nytt fått liv.
Egentligen tillhör jag årets upplaga men jag kan inte riktigt förstå och delta i jublandet. Vad är det som är så bra och roligt? Vad är det man ser fram emot så himla mycket?
Jo, jag vet att det ska bli skitskönt att slippa pluggandet, det håller jag med om. Så visst, det är värt ett litet "Tjohej!", men sen då? Ganska många ska fortsätta sina studier på en högre nivå så varför jublar de för att skolan är slut? Det är den ju inte. Den fortsätter till en ännu tuffare nivå. Är det "Jippie!!"?
Vi andra går rakt ut på den tuffa arbetsmarknaden och går en lång och trist period av arbetslöshet till mötes. Är det ett "Äntligen!!"?

Jo, jo, jag vet att det är en lång tradition att jubla över studenttiderna, det är livets höjdpunkt att springa ut från sporthallen och kasta mössan i luften. Då är man på väg ut i livet, man får äntligen påbörja sitt eget kapitel, på egen hand. Att skrika, jubla och skrämmas är ett sätt för oss att se allt från den ljusa sidan. Nu är gymnasiet slut och vi kan börja våra liv. Att det sen ser mörkt och dystert ut på arbetsmarknaden, det skiter vi i. Det får bli vårat problem på måndag morgon. Just nu är vi lyckliga studenter och ingen finanskris i världen kan ta det i från oss.

Fy fan vad vi är bra...

#blogg