Jag spelar för att glömma
För att läsa detta inlägg i dess orginal-form så får du gärna kika på min "riktiga" blogg, http://adragonstale.dragontailmedia.com/
Det är ett gammalt tema, men jag tror att det fortfarande är aktuellt. Många är de tillfällen då jag efter dagens slit satt mig ner framför datorn eller TVn, startat någonting, och spelat. Förut kunde det vara ändlösa bataljer i Spindelharpan eller MS.Röj, men med tiden blev det tyngre preparat såsom Elder Scrolls, Fallout och andra långkörare till rollspel.
Jag pratar om dator och tv-spel och, framför allt, de tyngre av dem.
En vanlig fråga jag hört ställas av icke-spelare är;
- Varför spelar du?
Och det lika vanliga svaret jag hör andar svara är;
- För att det är roligt.
Men är det verkligen en anledning nog? Jag frågade själv en spelande människa samma fråga;
- Varför spelar du?
Jag fick svaret;
- För att det är roligt.
Här gjorde jag någonting ovanligt för frågeställningen – jag följde upp min fråga. Vad är det som är roligt?
- Det är…uhm…roligt?
Ok, tackar.
Så jag gick till mig själv och frågade. Varför spelar jag? Att det är roligt är en spontan reaktion som även jag yttrar som mitt första mentala svar, men om man ser bortom det. Varför är det roligt, vad ger det mig och varför fortsätter jag? Jag tror, efter lång och mödosamt funderande, att jag spelar – för att glömma. Och misstolka det här rätt nu innan man drar en uppenbar och självklar liknelse med att dricka för att glömma, eller knarka för att glömma eller åka vattenskidor i pinibelt små badbyxor inoljad i smörjfett och sesamfrön bara – för – att – glömma. Det funkar inte så. Inte på samma sätt.
Eller?
Ponera att man (jag säger man, men detta går självklart att applicera lika väl på man, kvinna, barn eller hamster) jobbat en lång dag. Man kanske har den typen av arbete där man tar med sig det, eller delar av det, hem. Och det krävs inte att man jobbar som psykolog, brandman, advokat, lärare eller hemmafru för att riskera att ”ta med jobbet hem”. Här menar jag den mentala processen där man inte kan lämna kvar jobbet på jobbet rent psykiskt och tankemässigt. Nej det kan även vara så att försäljare, städare, receptionister och industriarbetare tar med sig arbetet hem.
Bonde söker fru börjar på tv, middagen är nästan bortplockad och barnen sover eller läxan är gjord. Tankarna går fortfarande runt i huvudet och istället för att fundera på om Leffe eller Lelle är den bästa partnern för Lennart när ser ett djur i naturen för första gången och tafatt står och mjölkar en tjur på bästa sändningstid så funderar man på jobbet. Behandlade jag den där sista kunden på rätt sätt? Hinner jag med nästa deadline om jag inte jobbar ikväll? Stängde jag av bandet vid kassa 3? Sitter Ratchet fortfarande fast med fingret i motorn i verkstaden och måste dricka olja för att överleva över helgen? (Ledtråd) Innan man vet ordet är är programmet slut och man har ingen aning om huruvida Leffe, Lelle och Lennart fick ihop det eller ej. Man går till sängs, hjärnan har inte hunnit slappna av och tankarna fortsätter rulla på om jobbet.
Om man inte innerligt älskar sitt jobb minst lika mycket som sin fritid så riskerar man här att försämra sin egen sömn vilket kan leda till allvarliga saker. Såsom sömnbrist.
Jag spelar för att glömma, och här tror jag att story-drivna spel, kanske framför allt rollspel, har en fördel gentemot det något passiva mediumet; tv. När jag sätter mig ner framför ett av mina favoritrollspel så är jag en annan person, och det är ok att spela med. Jag har ett ansvar, eller inte, och gör mer eller mindre vad jag vill. Jag kämpar för mitt rykte och jag gör vad jag vill med det. Någonting händer i min hjärna här. Jag sätter mig in i andra personers liv, situationer, legender, myter, miljöer och händelseförlopp som triggar min fantasi.
Hjärnan börjar bilda dopamin. Det bildas framförallt av celler i hjärnstammen i pannloben. Nervcellsgruppern i septum, hjärnans lustcentrum, strimuleras och jag känner en känsla av välbefinnande. Jag leker lekar med min prefrontal cortex, den delen av hjärnan som är individens vilja och uppfattning av det egna jaget. Denna del lurar jag nu medvetet till att agera utifrån ett annat, artificiellt jag. Det är även denna del av hjärnan där forskarna tror att motivation skapas.
Nucleus Accumbens är delar av hjärnan som behandlar beroende. Dessa tillåts att kittlas lite av spelandet, mest kombinerat med prefrontal cortexens motivationsaktivering och i detta centra tillåts jag även att leka med känslorna skratt och rädsla, utan att låta dem ta över mina känslor helt. Och genom hela spelandet använder jag regelbundet min amygdala, den lilla mandelformade delen av hjärnan som kopplar ihop känslor, minnen och förstärkt känsla av motivation.
Alla dessa delar av hjärnan samarbetar med mina fingrar och händer medan jag för min karaktär genom de fantasifulla landskapen där jag låter honom eller henne (eller det) forma sin egen framtid. Ventral Tagmental Area-området i hjärnan ser dessa signaler och kopplar dem till min känsla av belöning och inlärning.
Om du inte redan har gissat det så aktiveras dessa delar inte i närheten lika mycket av passivt tv-tittande, så Leffe, Lelle och Lennart kan inte hjälpa dig att glömma, de bara aktiverar dina sinnen för att ta in syn och hörsel-intryck och kanske, på sin höjd, lustcentrat. Att mjölka en tjur, liksom, hur dum får man vara? Det behövs ju inte två personer för det!
Jag spelar för att glömma. Och det fungerar.
Efter bara en liten stund så leker jag och min hjärna tillsammans som två barn på en sommaräng fylld med snö och mammutar. När jag stänger av så kan jag snabbt lämna spelet åt sidan, det är ju trots allt inte på riktigt, och somna in för natten. Behöver jag någonting att fundera på så funderar jag automatiskt på någonting trevligt; för min hjärna jobbar just nu med att bara associera positiva signaler, minnen och känslor. Jobbet? Det har jag glömt. Jag vet att det finns och att det kommer igen imorgon, men vad gör det när jag precis räddat en hel by från en främmande utomjordisk invasions-makt, eller räddat Timmy som fallit ner i brunnen igen.
Att spela är självklart inte någon metod för att bearbeta problem som man ändå bör ta itu med på sin arbetsplats. Det löser inga tvister och man hinner inte med en deadline utan att arbeta med den. Men det är ju inte heller dessa saker som gör att en majoritet ibland oss faktiskt tar med oss jobbet hem, på tillfällen då vi normalt sett inte ens behöver det.
När jag gör det. Då spelar jag, för att glömma. Och för att det är roligt. Såklart.