Ger vi inte spel en chans längre?
Detta har garanterat med internet att göra, och hur det förstör många. Behöver vi verkligen alla dessa youtubers och influencers? Människor idag är väldigt svaga för dessa snabba små kickarna man får genom att scrolla genom ett flöde 10.000 gånger på ett dygn. Har garanterat en koppling till varför vissa har svårt att nöja sig med det som levereras. Sen har folk alldeles för mycket att säga till om helt plötsligt pga internet. Vi blir totalt överkörda av saker via internet, är det inte det ena så är det de andra.
2021 ser ut att bli jubiléernas år. Xbox och Gamecube fyller 20 år, Nintendo 64 fyller 25 år, Resident Evil likaså och igelkotten Sonic fyller 30 jäkla år. Det sista fick mig att inte bara konstatera mitt eget åldrande, eftersom mitt spelande började med Sonic en gång i tiden, utan också reflektera över hur vårt förhållande till spel har förändrats i takt med att utbudet har exploderat och tillgången till spel gått från shopping i butik och över postorder till ögonblicklig tillgång digitalt.
Jag märker att Netflix gjort mig blasé när det kommer till film och serier. Jag måste fastna nästan på en gång för att inte ge upp och söka något annat. Detta beteende retar mig, för det skapar någon sorts inre stress och gör det svårare att faktiskt sitta och njuta av den där filmen eller serien som kanske egentligen är ganska bra.
Har vi blivit för kräsna? Förväntar vi oss för mycket av underhållning nuförtiden? När det kommer till spel tycker jag egentligen inte det, det finns trots allt rätt goda skäl att ha högt ställda förväntningar på en produkt som kostar 600 kr. Nu kan jag förstås bara prata för mig själv, men jag tror att vår samtids ständiga jakt på omedelbar tillfredsställelse även påverkar vårt förhållande till spel.
Där i mitt spelandes begynnelse nötte jag samma fem spel om och om och om igen. Jag hade inte råd att köpa några andra, och översåg med alla uppenbara brister. I dag har jag hyllmeter med delvis avklarade titlar som egentligen förtjänar mer tid men som inte gav mig den där närmast euforiska känslan och därför hamnade i "kanske senare"-högen. En hög som ofta är en dom att aldrig bli spelade igen. Jag ger helt enkelt inte spel en ärlig chans på samma sätt som jag gjorde förr.
Så nu när jag håller på med Assassin's Creed Valhalla har jag gett mig tusan på att faktiskt plöja ned en del tid. För detta är ett roligt spel, egentligen. Bara inte det roligaste jag spelat, och varje nytt spel kan ju inte vara det.
Känner ni igen er? Och gör ni i så fall något åt det?
Personligen anser jag att det är andra saker som ligger bakom min stress. När det gäller filmer och serier finns det väldigt få anledningar att vara missnöjd, du kan garanterat hitta kvalitetsgrejer att titta på livet ut om du så skulle vilja. För den som tycker om att bli inspirerad är det nästan ett paradis.
I takt med att man kanske får andra intressen så väljer man kanske att spendera mer timmar på dem istället, vilket i sin tur gör att man rent praktiskt inte kan fastna för vissa spel som man gjorde förr. I många fall fastnar fantasin hos människor också, vilket jag tror är varför man ser människor säga att spel från 20 år sedan är många gånger bättre än de som släpps idag. Delvis för att man har varma minnen från spelen, men också därför att man inte engagerar sig på samma sätt som man brukade. I barndomen har man ofta lättare för att släppa det kritiska tänket och bara dyka ner, anser att det är hälsosammare även om det kan vara intressant med ett kritiskt perspektiv ibland. Spiritfarer är nog bland det bästa jag lirat i år, var sjukt skönt att fiska på vägen till nästa anhalt och krama allsköns furries. :3
Jag respekterar din rätt till åsikt, men är den att förtrycka andra för saker som inte påverkar dig hindrar det inte mig från att försöka ändra eller kämpa emot den. With all due respect: Don't hurt people. <3
Jag tror inte att det handlar om att vi inte ger en chans, utan att spel faktiskt blivit sämre med tiden. Utvecklare försöker imponera med bättre musik, bättre grafik, och även om det hjälper lite grann så blir vi inte imponerade. Men vi var väldigt imponerade av Sonic och andra titlar förr i tiden. Spel som inte hade så värst grafik och musik osv. Sanningen är ju att utvecklare inte längre har bra idéer.
Många spel är idag tomma på innehåll.
Jag minns när många var så hypade över Diablo 3, och när man väl blev klar med spelet fanns ingenting att göra. Det sa även en av de anställda från teamet. Det är därför jag nu tror att de lägger en massa sidequests, som gör saken värre.
Jag hittade bra filmer på netflix i början, inte nu längre. Jag ger en chans och försöker kolla åtminstone 30-45 min så att handlingen hinner fördjupas, men tyvärr är många filmer jättedåliga. Även de jag sett klart är dåliga. De har ingen mening. Tex många komedi filmer är så dåliga, skämten så torra, att man inte skrattar. Jag har ärligt talat svårt att förstå hur folk kan gå på bio så ofta trots så många dåliga filmer. Jag kan förstå att man gärna vill gå ut och få lite underhållning, även om en film är dålig. För mig i alla fall vore det slöseri med pengar att kolla på en film som inte är bra. Det är som att köpa en byxa som sitter trångt, det köper man inte för att antingen kommer man inte kunna andas eller så kommer man få ont i magen.
Jag tycker samma sak om tex barnprogram. Förr var det coolt att se tex Sonic eller Tom & Jerry. Idag är alla barnserier/filmer/program konstiga och knäppa. Man undrar, är det här barn kollar på?
Personligen anser jag att det är andra saker som ligger bakom min stress. När det gäller filmer och serier finns det väldigt få anledningar att vara missnöjd, du kan garanterat hitta kvalitetsgrejer att titta på livet ut om du så skulle vilja. För den som tycker om att bli inspirerad är det nästan ett paradis.
I takt med att man kanske får andra intressen så väljer man kanske att spendera mer timmar på dem istället, vilket i sin tur gör att man rent praktiskt inte kan fastna för vissa spel som man gjorde förr. I många fall fastnar fantasin hos människor också, vilket jag tror är varför man ser människor säga att spel från 20 år sedan är många gånger bättre än de som släpps idag. Delvis för att man har varma minnen från spelen, men också därför att man inte engagerar sig på samma sätt som man brukade. I barndomen har man ofta lättare för att släppa det kritiska tänket och bara dyka ner, anser att det är hälsosammare även om det kan vara intressant med ett kritiskt perspektiv ibland. Spiritfarer är nog bland det bästa jag lirat i år, var sjukt skönt att fiska på vägen till nästa anhalt och krama allsköns furries. :3
Väl sagt, för oss/mig som är lite äldre och minns det som nu populärt kallas DDR-Sverige så är det ett paradis nu med allt utbud.
Definitivt inte alltid sett ut så här.
Vet inte om man blivit lyckligare dock. Att få kämpa för att få tag i det du ville konsumera var nästan halva nöjet.
Dock; mycket hellre Cyberpunk 2077 än Pong. Upplevt båda när de var nya.
7900XTX
7800X3D
Håller med!
Nja. Tycker det var bättre kvalité förr. Ta Sagan om Ringen filmerna som exempel. Tilltalade både unga och vuxna. När var senast vi fick ett sådant mästerverk? Det är bara marvelfilm efter marvelfilm
Nu håller ju jag Marvelfilmerna lika högt som Sagan om ringen men det är ju jag
Sen, tilltalade verkligen Sagan om Ringen de vuxna? Och när jag säger vuxna, så menar jag folk som är min ålder nu fast då. första filmen är 20 år gammal, och jag är nåt / några år från 40, så de som såg den då ska vara snart 60. Handen på hjärtat, av de 60 åringar jag "känner" så har ingen sett de filmerna vad jag vet.
När allting blir lättillgängligt och/eller billigt förlorar det lite av sitt mentala värde. Tänk hur man såg på ett spel i julklapp när man var liten, mot hur man ser på sina hundratals ospelade spel i sitt steambibliotek idag.
Djävulens advokat; kan det vara så att tack vare tillgängligheten så blottas det som är skräp tydligt.?
Det mesta var/ville man skulle vara intressant förr då allt var så svårt att komma över.
Att standarden höjs och att vi inte accepterar vilket skräp som helst måste väl ändå vara positivt?
7900XTX
7800X3D
Man ska vara kräsen, varför sitta o spela ett spel man inte uppskattar i hopp att sista halvan av spelet ska bli bra när man har 100tals andra spel. Man drunknar i gratisspel som ofta är bättre än de där 600kr spelen man "råkat" impuls köpa. Tiden finns liksom inte till att spela "alla" spel så man måste ju välja ut godbitarna, eller mja försöka iaf.
För min del blir det någon typ av överflödets förbannelse. Jag har problemet att jag alltid köper spel som jag vill ha vid eller kring deras release oavsett om jag har tid att spela dem eller inte, därefter hamnar de i en ständigt växande backlog och många startas aldrig ens. Att addera till detta är prenumerationer som Game Pass m.fl. Otaliga är gångerna jag köpt något för 4-600:- för att ett par månader senare hitta dem till 50% eller på en prenumerationstjänst som jag redan betalar för, detta innan jag startat upp dem för första gången.
Detta i sig föder någon form av inre stress när jag sätter mig och ska spela. Vill så gärna starta Stellaris, Age of Wonders, Civ VI, Elite, No Man's Sky eller några av de andra evighetsspelen som stirrar på mig när jag startar upp min X-box, alt. bege mig tillbaka in i The Division 2, Destiny eller något annat onlinespel jag egentligen bara börjat skrapa på ytan av, men vet om att jag mest skulle tänka på hur många andra spel jag hade kunnat kryssa av listan under den tid jag lade på något av dessa. Även icke-linjära spel eller open world-lir går bort nuförtiden och Origins/Odyssey ligger båda kvar oavklarade, precis som Middle-Earth, The Witcher 3, Skyrim, Prey, Greedfall, The Surge 1+2, DA: I, Andromeda, Sniper Elite 4 och otaliga andra påbörjade projekt - detta trots att samtliga ovan listade spel är sådana jag faktiskt tyckte om när jag spelade men lade åt sidan efter ett tag med förklaringen till mig själv att "jag minsann inte kan lägga all den här tiden på endast detta".
Kortare, mer linjära spel är mest ett race för att klara av och avinstallera så fort som möjligt istället för något att ta sin tid med och uppskatta. New Game+ eller att spela någonting två gånger bara för att man tyckte om det kommer inte på fråga! I värsta fall tar det längre tid än väntat - Doom Eternal var mitt GOTY 2020 men trots detta satt jag och småsurade mot slutet eftersom kampanjen var längre än vad jag räknat med... I bästa fall fastnar jag inte alls för dem och kan avinstallera direkt - köpte Mortal Shell för ett tag sedan och efter den första fighten utanför tutorialen fick jag för mig att jag inte gillade känslan i det och det försvann från min konsol och ut ur mitt liv!
Jag är helt med på att jag spelar på "fel" sätt, lägger både mycket tid och pengar på spelande och anser det fortfarande vara min tveklöst största hobby men frågan är om jag egentligen njuter av det längre. När jag var yngre var jag den i partyt som tvunget skulle läsa all questtext och in-game-böcker medan de andra snällt fick vänta. Jag fördjupade mig helt i spelens värld och insöp atmosfären i episka rollspel, lade ner hundratals timmar i enskilda 4X-spel och nötte onlineshooters tills dess att jag blev bra och toppade leaderboarden åtminstone någorlunda frekvent. I dagsläget är det precis tvärtom, som en impulsiv person är det nog mycket tack vare internet och alltings lättillgänglighet i kombination med min personlighet som ställer till det. Om favorityoutuber ett och två samt någon på ett forum jag har tillit till rekommenderar ett spel kan man ge sig f-n på att jag är där och införskaffar det tämligen omgående och likaså om jag har varit någorlunda sugen på att testa ett spel och ser det på rea.
Blev kanske lite mer personlig terapi för mig än tänkt men så kan det gå
2021 ser ut att bli jubiléernas år. Xbox och Gamecube fyller 20 år, Nintendo 64 fyller 25 år, Resident Evil likaså och igelkotten Sonic fyller 30 jäkla år.
Och Zelda fyller 35 år.
Ja, det kanske finns mycket att fira.
Vågar man hålla tummarna för en Nintendo 64 Classic Mini 25th Anniversery Edition?
En sak som jag definitivt vet är att om man inte spelar något spel på några veckor så blir vilket spel som helst imponerande. Sitter man hela tiden så jämför man bara spelen med föregående spel och blir besviken. Man blir lite själv som en spelutvecklare om man nöter spel hela tiden och då ser man alla brister, gäller även filmer. Ibland kan felet ligga hos en själv. Ta en paus, tagga ner, och se spel och filmer för vad dom är, inte efter vad du vill att dom ska vara. Ibland är våra bedömningar inte rättvisa.
Thumbs up på den! Ibland när man kanske bara hinner spela någon timme i veckan så blir upplevelsen helt annorlunda tycker jag. Den där rundan i Warzone blir mer njutbar för att man vet att man bara har en timma på sig. Jämfört när man spelar kanske varje dag 2-3 timmar, då blir det lite blasé. Jag tror det kan appliceras på annat i livet, om man dricker champagne hela tiden, då blir ju champagne vardagsmat så att säga. Då måste man ha nått ännu mer extra när det skall vara lyxigt.
Lite som att inte ha druckit kaffe på hela dagen och sen får man sig en jäkel, så jävla gott!
Japp håller fullständigt med. Netflix och allt annat scrollande fenomen är djävulens verk.
Jag hade faktiskt detta som ett utav mina köpargument när jag valde mellan XBX och PS5. Min polare sa "Men på xbox får du ju Game Pass! Så jäkla bra! Hundratals spel direkt!". Jag sa nej och köpte en PS5a istället. Mina polare sitter nu hemma och scrollar på kvällarna medan jag lirar igenom mitt fysiskt köpta Last of Us Part II och njuter varenda sekund hur j*kla bra spel det är.
Det ena behöver i och för sig inte utesluta det andra. Jag gillar Game Pass, men jag skulle ju inte vilja ha enbart den tjänsten. Jag köper 99 procent av alla spel fysiskt, och skälet till att jag även spelar på PlayStation är just de exklusiva single player-spelen. (Även om just The Last of Us Part II var en stor besvikelse, men det är en annan historia.)
Och Zelda fyller 35 år.
Ja, det kanske finns mycket att fira.
Vågar man hålla tummarna för en Nintendo 64 Classic Mini 25th Anniversery Edition?
Ja, men eftersom det är Nintendo vi pratar om släpps den förmodligen i begränsad upplaga och är bara tillgänglig mellan den 3 mars och den 17 juni.
Allt skall gå snabbt så vi kan bli belönade medetsamma.
Själv älskar jag stora kartor med mycket att uppleva och jag lovar det var inte alltid bättre förr.
Jag har nästan slutat spela med andra för det förstörs av unga gnälliga jon som inte kan göra bättre än att vara gapiga.
CARPE JÄVLA DIEM
Själv har jag problemet att iom att man som vuxen har så lite tid till spelandet så orkar jag bara inte sätta mig in i mer komplicerade spel.
Crusader Kings III? Surviving Mars? Stellaris? Elite Dangerous? Jo men visst... först hitta en sammanhängande period på 2-3 timmar att lära sig hälften av alla shortcuts och spelmekanik, sedan kanske man inte kan spela förräns om en vecka, och då har man glömt allting och då bara avinstallerar jag spelet och spelar aldrig det igen.
Jag håller med om kritiken mot Asscreed-spelen, har spelat igenom halva Origins, tycker det är snyggt, kul story osv, men nu måste jag tydligen springa runt och göra jättetråkiga random uppdrag och grinda bara för att min level är för låg för nästa storyuppdrag? Väldigt tråkigt sätt att artificiellt förlänga speltiden. Låt mig köra klart storyn på 6-7 timmar och sedan kan jag roa mig fritt i spelvärlden om jag känner för det.
Folk kanske är äldre nu och inte lika lättroade som när man var barn?.. Jag spenderar inga 600 kr på spel om inte jag vet på förhand att det är något väldigt bra och som jag ska spela under en längre tid (typ alla singel player spel går bort direkt eftersom jag tröttnar på dem på ett par dagar).
Köpte Cold War (visserligen för 350 kr + battlepass) men det är fan inte ens ett fullt fungerande spel. En massa buggar och väldigt lite innehåll (när det släpptes)..
Dagens filmer håller ju knappast samma kvalitet som från 90-talet med ett fåtal undantag. Det massproduceras ju skit på Netflix och andra tjänster. Samma med serier.. Netflix har massproducerat serier och även de som går "okej" läggs ner efter en säsong. Hur många nya serier släpps varje år numera? Hur många håller samma klass som exempelvis Prison Break och Heroes gjorde? Väldigt liten % andel..
Inte ens Beck-filmerna kunde de lägga ner energi på å göra dem bra... Utnyttjar bara namnet för att sälja skit.
För min del blir det någon typ av överflödets förbannelse. Jag har problemet att jag alltid köper spel som jag vill ha vid eller kring deras release oavsett om jag har tid att spela dem eller inte, därefter hamnar de i en ständigt växande backlog och många startas aldrig ens. Att addera till detta är prenumerationer som Game Pass m.fl. Otaliga är gångerna jag köpt något för 4-600:- för att ett par månader senare hitta dem till 50% eller på en prenumerationstjänst som jag redan betalar för, detta innan jag startat upp dem för första gången.
Detta i sig föder någon form av inre stress när jag sätter mig och ska spela. Vill så gärna starta Stellaris, Age of Wonders, Civ VI, Elite, No Man's Sky eller några av de andra evighetsspelen som stirrar på mig när jag startar upp min X-box, alt. bege mig tillbaka in i The Division 2, Destiny eller något annat onlinespel jag egentligen bara börjat skrapa på ytan av, men vet om att jag mest skulle tänka på hur många andra spel jag hade kunnat kryssa av listan under den tid jag lade på något av dessa. Även icke-linjära spel eller open world-lir går bort nuförtiden och Origins/Odyssey ligger båda kvar oavklarade, precis som Middle-Earth, The Witcher 3, Skyrim, Prey, Greedfall, The Surge 1+2, DA: I, Andromeda, Sniper Elite 4 och otaliga andra påbörjade projekt - detta trots att samtliga ovan listade spel är sådana jag faktiskt tyckte om när jag spelade men lade åt sidan efter ett tag med förklaringen till mig själv att "jag minsann inte kan lägga all den här tiden på endast detta".
Kortare, mer linjära spel är mest ett race för att klara av och avinstallera så fort som möjligt istället för något att ta sin tid med och uppskatta. New Game+ eller att spela någonting två gånger bara för att man tyckte om det kommer inte på fråga! I värsta fall tar det längre tid än väntat - Doom Eternal var mitt GOTY 2020 men trots detta satt jag och småsurade mot slutet eftersom kampanjen var längre än vad jag räknat med... I bästa fall fastnar jag inte alls för dem och kan avinstallera direkt - köpte Mortal Shell för ett tag sedan och efter den första fighten utanför tutorialen fick jag för mig att jag inte gillade känslan i det och det försvann från min konsol och ut ur mitt liv!
Jag är helt med på att jag spelar på "fel" sätt, lägger både mycket tid och pengar på spelande och anser det fortfarande vara min tveklöst största hobby men frågan är om jag egentligen njuter av det längre. När jag var yngre var jag den i partyt som tvunget skulle läsa all questtext och in-game-böcker medan de andra snällt fick vänta. Jag fördjupade mig helt i spelens värld och insöp atmosfären i episka rollspel, lade ner hundratals timmar i enskilda 4X-spel och nötte onlineshooters tills dess att jag blev bra och toppade leaderboarden åtminstone någorlunda frekvent. I dagsläget är det precis tvärtom, som en impulsiv person är det nog mycket tack vare internet och alltings lättillgänglighet i kombination med min personlighet som ställer till det. Om favorityoutuber ett och två samt någon på ett forum jag har tillit till rekommenderar ett spel kan man ge sig f-n på att jag är där och införskaffar det tämligen omgående och likaså om jag har varit någorlunda sugen på att testa ett spel och ser det på rea.
Blev kanske lite mer personlig terapi för mig än tänkt men så kan det gå
Hate to admit it men alldeles för stor igenkänningsfaktor på det där....
Detta har garanterat med internet att göra, och hur det förstör många. Behöver vi verkligen alla dessa youtubers och influencers? Människor idag är väldigt svaga för dessa snabba små kickarna man får genom att scrolla genom ett flöde 10.000 gånger på ett dygn. Har garanterat en koppling till varför vissa har svårt att nöja sig med det som levereras. Sen har folk alldeles för mycket att säga till om helt plötsligt pga internet. Vi blir totalt överkörda av saker via internet, är det inte det ena så är det de andra.
Behöver vi alla dina nöjen i världen, mina nöjen är ju bra nog, blir så jobbigt när jag måste scrolla igenom alla andras nöjen när jag bara vill ha mina nöjen!
Som sagt, spel är så himla långa nuförtiden. Över 8 timmar, så är det adjöss!
Kommer ihåg när jag hade original xboxen, som vi modifierade och hade hundratals spel till, saken var bara att man inte pallade spela något, för man kunde vara brutal i att var det inte kul efter 5 min, då provade man nåt nytt.
Och så är ju utbudet på streamingsiterna med, det finns så mycket att det slutar med att man kollar en film man redan sett.
Men som någon annan även skrev, många av oss närmar oss medelåldern, spel och filmer brukar oftast rikta in sig till tonåringar och yngre 20 års åldern. Därför man alltid hör ens föräldrar klaga att det inte görs vettiga filmer längre, för att dom helt enkelt inte gör komedier, så som våra föräldrar tyckte var roliga på 80-90-talet.
Själv hittade jag Tetris Connect på Xbox Game Pass för två vecka sen, troligtvis det spel jag lagt flest speltimmar på senaste 2-3 åren och då har jag spelat 15 timmar kanske. Och då är det tetris med lite mer grafik och musik....
Ja och nej.
Ja pga vi lättare distraheras nu av massa annat jox (netflix, mobiler, youtube osv). Samt överflödet av spel gör att man inte hinner med att fördjupa sig i varje titel.
Nej pga utvecklarna/utgivarna inte ger oss spelare en chans längre. Det ska vara lätttillgängligt nu, speciellt då fler och fler satsar på live service, med större fokus på snabba belöningar.
Åtminstone AAA-lir kan jag inte lista speciellt många om ens något spel från den förra generationen med spelmekanik och gameplay-loop jag skulle kalla för djup, utmanande, innovativ. Detta märks också när man läser recensioner nuförtiden. Alla de så kallade 5/5 Mästerliga AAA-spelen pratas det ytterst sällan om något som gör interaktiviteten speciell. Nästan alltid ligger fokus på grafik och story. Det är som vi gav upp för 5-7år sedan och aldrig nu förväntar oss grym interaktivitet, från ett media vars primära styrka ligger i dess interaktivitet.
Det är som min svenska lärare sa i skolan "Om jag inte gillar boken efter X-antal sidor, varför ska jag fortsätta läsa den? Det finns tusen andra böcker. Varför inte hitta en man gillar?"
Det har jag nog invändningar mot... men bara personliga och ankedotiska.
Jag tyckte Davinci-koden var spännande efter bara 50 sidor, men när jag var klar med den så tyckte jag bara att jag slösat bort lite av mitt liv. Andra böcker har jag fått kämpa mig igenom de första 100 sidorna men sedan har jag med åren läst om dessa böcker inte bara en utan 5-10 ggr.
Det är väldigt sällan jag ger spel en chans om det inte griper tag i mig direkt. Min erfarenhet och personliga preferens är att spel antingen håller hela vägen eller dippar mot slutet. Väldigt sällan jag spelat ett spel som var ok till en början för att sedan blir bra.
Men ser både likhet och skillnad med mitt spelande på 80- och 90-talet. Inte ens då gillade jag att nöta spel. Tyckte och tyckte det är groteskt tråkigt med spel som man behöver nöta för att ta sig vidare.
Skillnaden är att jag nu har jobb och familj, så jag vill inte lägga tid på spel som på sin höjd är ok.
Själv har jag problemet att iom att man som vuxen har så lite tid till spelandet så orkar jag bara inte sätta mig in i mer komplicerade spel.
Det är ett välkänt problem som även jag, med en ettåring och treåring hemma, är väldigt bekant med. Jag vet att jag kanske har max en timme per kväll att lägga på spel (vill inte vara helt asocial mot frun heller som mycket hellre plöjer en serie ihop), då har jag inte tålamod att lägga en hel vecka på att lära mig spelmekaniken. Jobbiga tutorials är bland det värsta jag vet. Spel där jag måste genomgå sådant för att lära mig basala funktioner är helt enkelt inte för mig.
Som sagt, spel är så himla långa nuförtiden. Över 8 timmar, så är det adjöss!
Så är det. Men om spel är på 6-12 timmar ser jag ofta kommentarer om att de inte är värda pengarna, så folk verkar ha olika uppfattningar om det där. För mig är 10-20 timmar perfekt, lite beroende på vad det är för sorts spel. Älskar också när det kommer en vass indietitel jag kan ta mig igenom på fem timmar.
Angående Assassin's Creed är det intressant att se utvecklingen från det allra första spelet. Enligt Howlongtobeat:
Jag skulle ibland vilja ägna mer tid i ett spel och bli riktigt bra på det. Ett exempel är Nioh, eller som jag nu spelar Nioh 2. Jag ser videos på youtube om spelare som lagt ner fruktansvärt många timmar i spelet för att maximera sin karaktär och fått det bästa gearet osv. Jag bli väldigt avundsjuk på detta. Skulle vilja lägga ner mer tid i ett spel och bli riktigt bra, men jag tröttnar. Sen blir det bara att jag ska "klarar" det (kör inte igång new game+ t ex) sen är färdigt. Himla tråkigt egentligen när det finns så mycket mer. Precis som Ruffles skriver, att nöta ett spel om och om igen, det är något jag skulle vilja göra.
Sen för min del spelar även FOMO in. Jag känner ibland att om jag stannar för länge i ett spel riskerar jag att missa alla de andra bra. Man blir nästan stressad av alla bra spel som släpps nuförtiden.
Mvh
Alltså, jag vill bli underhållen/utmanad av både spel och film. "Se dom för vad dom är" "Tagga ner", förstår inte riktigt, ska vi acceptera att kvalitén är undermålig bara vi tar en paus?
Sen att det mesta är skit, en del medel, och ett fåtal titlar per år är magiska, så det ska och kan vara.
Finns såklart spel och filmer som förtjänar kritiken, min kommentar appliceras mer åt det psykologiska som ibland kan infinna sig då vi ibland kan bli lite bortskämda, dock så tror jag att kvalitén utav spel som du säger väger mer än våran bortskämdhet i de flesta fallen.
Thumbs up på den! Ibland när man kanske bara hinner spela någon timme i veckan så blir upplevelsen helt annorlunda tycker jag. Den där rundan i Warzone blir mer njutbar för att man vet att man bara har en timma på sig. Jämfört när man spelar kanske varje dag 2-3 timmar, då blir det lite blasé. Jag tror det kan appliceras på annat i livet, om man dricker champagne hela tiden, då blir ju champagne vardagsmat så att säga. Då måste man ha nått ännu mer extra när det skall vara lyxigt.
Lite som att inte ha druckit kaffe på hela dagen och sen får man sig en jäkel, så jävla gott!
Precis :). Livet handlar om balans, försök undvika att missbruka. Lagom är alltid bäst.
Väl sagt, för oss/mig som är lite äldre och minns det som nu populärt kallas DDR-Sverige så är det ett paradis nu med allt utbud.
Definitivt inte alltid sett ut så här.
Vet inte om man blivit lyckligare dock. Att få kämpa för att få tag i det du ville konsumera var nästan halva nöjet.
Dock; mycket hellre Cyberpunk 2077 än Pong. Upplevt båda när de var nya.
Ja, det fanns ju en del andra nöjen. Minns när jag öppnade upp mitt första magasin med Final Fantasy VII. Hittade en upplaga med Super Play från 1998 på Tradera och slog till. Kan ju säga att det inte bara är berättelserna i spel som blivit mer sofistikerade. Tycker också att det fanns en tjusning i att hitta nya spel då, men det berodde ju mer på att det var så fattigt på content generellt. Kul jämförelse mellan Pong och CP2077. ^^
Jag respekterar din rätt till åsikt, men är den att förtrycka andra för saker som inte påverkar dig hindrar det inte mig från att försöka ändra eller kämpa emot den. With all due respect: Don't hurt people. <3