Tell me why

Jag älskar verkligen Tell me why. Slut på recensionen!

Tell me why följer tvillingarna Alyson och Tyler. För tio år sedan dog deras mamma, och syskonen har inte sett varandra på nästan lika länge. Det har blivit dags att återförenas för att städa ur och sälja det gamla barndomshemmet som stått tomt sedan mammans bortgång. Spelet börjar i ett sakta tempo – en båtfärd, vackra vyer över Alaskas natur, en tripp till affären. Spelets atmosfär griper tag i mig från första stund och jag njuter av varje scen, varje vy och varje möte.

Tvillingarna har en gemensam inre röst som ger de möjligheten att prata med varandra på avstånd, och även spela upp minnen tillsammans. Att kunna dela minnen är en viktig del av spelet, och även en potentiell källa till konflikt mellan syskonen när de minns olika och du måste välja vilket av deras minnen som är det korrekta. Vissa dialoger påverkas av hur förhållandet mellan tvillingarna är, men vi pratar inga kolossala skillnader i hur storyn utspelas. Jag spelade andra halvan av spelet igen och försökte sabba deras förhållande, men det mesta utspelade sig likadant. Epilogen däremot blir annorlunda beroende på hur bra deras relation är i slutet.

Problemlösningen i spelet är aldrig speciellt svår eller komplicerad. Den som letar efter utmaning får leta vidare. En del enklare pussel förekommer (ofta används tvillingarnas hemskrivna sagobok för att hitta ledtrådar), men de är lättlösta och blir aldrig stoppklossar som bromsar upp tempot i berättelsen. Genom att prata med människor, hitta ledtrådar och återupptäcka glömda minnen avslöjar man lögner och missförstånd, och pusslar bit för bit ihop sanningen om sin mammas död.

Ett av spelets teman är transsexualitet. Ena halvan av tvillingparet är Tyler som för några år sedan inledde testosteronbehandling och påbörjade sin resa mot sitt rätta jag. Det är något som tar ganska stor plats i spelet, men på ett elegant sätt. Att fokusera på ett sånt tema hade kunnat sluta med att hela spelet kändes som en enda lång predikan om HBTQ-rättigheter, men det gör det lyckligtvis inte. Istället vävs tankar om trans- och homosexualitet i en liten småstad i Alaska snyggt in i mysteriet utan att kännas tillrättavisande mot mig som spelar. Det blir en naturlig del i storyn, på samma sätt som mammans ekonomiska problem, eller Alysons psykiska ohälsa. Inget enskilt tema tar för stor plats i berättelsen.

I ett spel som nästa uteslutande handlar om att lyssna på dialoger så står och faller allt med hur välskrivna karaktärerna är, och lyckligtvis har jag inget alls att klaga på här. Alla känns väldigt trovärdiga. Även om de flesta har några tydliga karaktärsdrag (vi har den homosexuella, den religiösa, den politiskt ambitiösa, lagens långa arm, fadersfiguren m.fl) så känns det aldrig som att en person är så enformig att den slutar kännas äkta. Hela tiden upplever jag att det finns mer under ytan, och det blir aldrig en sån situation där någon upplevs som helt och hållet definierad av en enda egenskap. Genom hela spelet lyssnar jag på varje liten dialog jag kan, inte för att de ger mig väsentlig information som jag måste ha, utan bara för att jag är intresserad av vad de har att säga oavsett om de berättar något som för storyn framåt eller bara småpratar om båtmotorn som deras slarvige bror lämnat för reparation.

Precis som jag skrev i inledningen så älskar jag det här spelet. Det har ett bra tempo och är lagom långt. Såväl staden som karaktärerna är fantastiska. Jag skulle kanske säga att det saknar omspelningsvärde, om man inte är fast besluten att se de olika sluten. Men det är ett litet klagomål, och som helhet är det här en klockren upplevelse för alla som gillar interaktiva berättelser.

Ja, tycker man karaktärerna är rövhål är det naturligtvis svårt att spendera tio timmar i deras sällskap. Life is strange ligger i min backlog.

Jag måste tyvärr erkänna att jag har sjungit samma låt varje gång jag startade spelet och titelskärmen visades. Men jag bor ensam och grannarna hörde nog inte, så ingen får någonsin veta!