Spel som förtjänade en andra chans

Det är väl detta som är problemet idag. Även om devs fixar till spelet i efterhand har båten redan gått. Du får i regel en chans efter att spelet släppts eftersom det ploppar ut nyare titlar som tar all fokus från äldre utkomna spel. Det är väl därför det är sånt liv om star citizen då folk gärna vill placera spelet i nåt av facken då det historiskt sett alltid har varit så(spel kommer ut för att sedan bedömmas direkt). Men precis som med spelet LOL som tog f2p-spel in i värmen så tror jag även att vi nu ser en ändring på hur vi kommer se på ofärdiga spel i framtiden.

Bionic Commando gillade jag inte alls först men sen började jag älska det.

Jo vist är det så men för dig och mig som spelare så vet man ju att man inte ska gå efter vad spelet var utan efter vad spelet är. Vill man hitta något kul att spela så kan det absolut vara värt att titta på äldre titlar och se om utvecklarna fortsatt att satsa på det. Om så är fallet så kan det mycket väl vara ett guldkorn även om betyg och initialt mottagande varit dåligt.

Javisst kan det vara så. Problemet som jag ser det är när spelet bygger på en multiplayerbas där basen måste vara tillräckligt stor för att spelet ska kunna fortsätta utvecklas. Vi har sett det många gånger förut när studios lägger ner bra spel bara för att spelarbasen varit för liten, även om spelet kanske är bättre än sina konkurrenter.

Frostpunk!

Har alltid gillat stadsbyggare och köpte Frostpunk vid release då jag tilltalades av både spelgenren och tematiken, men när jag väl skulle börja spela så var jag nog vid tidpunkten lite för oinspirerad för att vilja sätta mig in i hur de nya spelelementen interagerade (värme, hope, discontent, laws, etc) varpå jag aldrig ens kom igång.

För några veckor sedan fick jag av någon anledning dock en gnutta inspiration att ge det en andra chans och, wow, vilket spel! I särklass det bästa stadsbyggar-strategispelet jag provat! Har på några få veckor snart kommit upp i 200h spelande och köpt alla expansioner. Har fortfarande inte spelat igenom alla "main scenarios" då jag tilltalats så mycket av att spela om ett och samma scenario med nya strategier och på högre svårighetsgrad. Att spelet har både "scenario-mode" (med en definitiv målpunkt och slut för spelrundan) och "endless" (där du kan bygga och påta utan något slutmål eller tidspress), är toppen. Att spela en runda med "slutpunkt" tar mellan 3-10h beroende på hur mycket du behöver fundera, gå tillbaka till tidigare saves och fatta nya beslut, och snabbspola. Att spelet även för mig tycks väldigt välbalanserat i fråga om resources, tidsåtgång, befolkningens 'needs', osv, är mycket tillfredsställande och jag har stört mig väldigt lite på den aspekten.

I början hade jag svårt att överleva på medium-difficulty, men iom att jag förstår mig på mekaniken bättre och utvecklar bättre strategier för de olika scenariona (alla scenarion är så pass unika att du inte bara kan applicera en "one fits all" formula på hur du bäst etablerar ditt camp), så har jag kunnat behålla en lagom stimulerande svårighetsgrad genom att höja motståndet. På "extreme" är det nästintill omöjligt att klara vissa scenarion, vilket konstigt nog är väldigt kul - man sugs att vilja testa att planera annorlunda och fatta nya beslut för att hitta det mest effektiva sättet att etablera sitt camp på.
Nu kan jag vissa dagar gå tillbaka till att spela på medium-svårighet om jag bara vill ha lite soft tidsfördriv, eller försöka klara något scenario på extreme (vilket jag ännu inte lyckats med, men kommer ack så nära!)

Om du köper expansionerna finns 6 main-scenarion (6 olika maps) och sen endless-scenarion för alla maps (utom 1) som dock i sin tur har 3 olika "grund-modes" (du kan välja mellan att 1: få väderförutsättningar för bygga i lugn och ro, 2: bygga generatorn, eller 3: försöka överleva så länge du kan i riktigt jobbigt väder). Så att bara spela igenom allt grund-content kan lätt ge dig mellan 100-200h spelande, men för min del, om du även tar med möjligheten att höja svårighetsgraden (4 olika steg), och hur mycket omspelning denna aspekt troligtvis innebär innan du bemästrar ett visst scenario, så kan man nog få ut tusentals timmar av stimulerande gameplay om man vill.

Aja. End rant. Jag brukar sällan fångas såhär mycket av ett spel, och bli kvar så länge, men Frostpunk har sannerligen visat sig vara en ovanligt kul och välpolerad gem, som både fångar det bästa i stadsbyggar-genren, och samtidigt tar den till nya intressanta platser rent spelmekaniskt och tematiskt. En stadsbyggare med twist, skulle man kunna kalla det

No mans sky

Spelade nån timme då det kom och alla klankade ju ner på det. Tyckte det var fattigt på innehåll och man hade för litet inventory.

Installerade och började spela igen nu för ett par veckor sedan. De har förbättrat allt i spelet och nu har jag jätteskoj med alla saker man kan göra i spelet. Uppe i snart 40 timmar och då har jag inte ens byggt en riktig bas eller hittat den där "perfekta planeten" som man vill bosätta sig på.

Vadå, det nya? =D

Cities: Skylines. Köpte det först för att testa men insåg snabbt att det var för komplicerat för mig.
Men några månader senare blev jag rekommenderad en video på tuben från "Biffa" där han fixade trafiken på andra spelares städer i Cities och blev sugen på att testa igen. Nu är det ett spel som jag spelar många timmar i veckan när jag känner för att varva ner, väldigt avslappnande att sitta och pilla med vägstrukturer, industrier och allt som finns.

The Council

Första gången jag spelade det så orkade jag knappt traggla mig igenom första episoden. Jag tyckte att spelet var segt och att interaktionerna kändes styltiga, karaktärerna väldigt sterotypa och storyn klyschig. Men runt jul så hade jag inget spel (vid sidan av Escape From Tarkov) som riktigt fångade min uppmärksamhet, och The Council var fortfarande installerat, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans till.

Spelet är definitivt INTE för alla, och det är ändå en del saker i det som irriterade mig (exempelvis hur "arbiträrt" man hanterar vissa förmågor och dialogöppnande resurser). Men när man kommer djupare in i berättelsen och börjar upptäcka plot-twists och lär känna karaktärerna på djupet så blir det riktigt intressant, och jag sögs definitivt in och ville veta mer.

Omspelbart är det också, då många dialoger förgrenar sig, och helt beror på hur goda relationer du har med karaktärerna.

Spec Ops: The Line.

Divinity Original Sin, var så trevligt men frustrerande första gången. Funka bättre andra gången då man vissta vad som vänta.

S.T.A.L.K.E.R med modden Anomaly är sjukt grymt fast det är så pass gammalt spel. Med modden är det i stora drag helt nytt spel =D

Cyberpunk 2077.

Kunde bli historiskt grymt men föll så hårt pga inkompetent management men skickliga utvecklare som blev enormt dåligt behandlade.

Hm, visste inte att det fanns ett nytt! Jag tyckte först det kändes så himla fel att inte kunna hoppa, men senare insåg jag vilken flexibilitet det fanns i armen.

Dishonored. Jag kände att det fanns ett bra spel i det men av någon anledning skavde det till nu i veckan då jag testade det på Gamepass igen med fpsboost. Plötsligt är spelet helt fantastiskt och jag lär köra igenom tvåan när jag är klar med ettan.

Ett spel som jag dock inte hade några problem med från början men som väldigt många dissar (inte i den här tråden) är Mafia 3. Det är ett spel som många borde ge en andra chans.

Vanquish för min del.

Spelet drunknade någonstans i en tsunami av andra spel. Hittade det i min backlog för någon vecka sedan och det är så dära barnsligt kul action ala Platinum games med ruskigt svettig dialog och krystade karaktärer som man saknat då den ärketypen försvann någon gång under 1990-talet.

Samma för mig, tror jag skulle gilla det om jag orkade ge det en ordentlig chans men tröttnade fort varje gång. Det var just striderna jag inte gillade, tyckte de kändes onödigt krångliga och gjorde att jag inte tyckte det var så kul. Och att man dog väldigt lätt om man inte grindade upp levels innan man utforskade vissa delar redan tidigt i spelet. Kanske missade något

Kanske inte är vad trådskaparen avsåg men för mig så är nog det närmaste jag kan komma spel som jag kört en del av men som jag av en eller annan anledning inte spelade klart. Deus Ex var ett sådant spel, det tog mig lång tid att verkligen komma in i det, att lägga ner den tid som krävdes för att spela klart det. Det var först då som jag verkligen såg det som så många innan mig hade sett, ett mästerverk. När det kommer till FPS som låter dig göra dina egna val så finns det inte ett enda spel som jag spelat som slår första Deus Ex, spelet är enorm stort och även om jag inte delar folks uppfattning om Invisible War så håller jag helt med om att det inte kan mäta sig med första spelet när det kommer till valen man kunde göra, tvåan är mycket mer begränsad. Kanske har det att göra med att jag spelade tvåan för inte så länge sedan och att "måttstocken" för vad som är bra spel inte är lika hög som den var när uppföljaren släpptes (storyn håller jag med om var inte heller lika intressant som första spelet, det känns även som mer av ett konsol spel än ett PC spel).

Till er som inte spelat första Deus Ex men har det minsta intresse för FPS och RPG spel, jag har svårt att tro att ni kommer finna ett bättre spel än det. Visst det må inte vara lika imponerande grafiskt idag som det var när det släpptes men grafik gör inte ett spel bra, grafik kan däremot göra ett bra spel lättare att leva sig in i. Och tack vare alla mods som finns så tycker jag nog att spelet fortfarande håller rent grafiskt, Deus Ex är ett spel som tar ett tag att komma in i men när man väl gör det så är det utan tvekan ett av de bästa FPS spelen som gjorts.

Pillars of Eternity. Försökte verkligen gilla de när de kom men gav upp efter typ 6-7 timmar. Plockade upp de igen sista delen av frugans graviditet när vi mest bara hängde hemma och älskade det. Spela från början till slut med lika stort intresse men har dock inte spelat de igen sen dess

Sen är de ju Zelda ocarina of time som man back in the day körde fast i "water-tempel felet" och blev tokig. Plockade upp de igen efter typ ett halvt år och de är fortfarande ett av de stora barndoms kärlekarna tillsammans med Majoras Mask <3

Intressant ämne, har kanske inte så många exempel från nyare tid.
Finns dock sådana spel som jag gett upp och inte kommit tillbaka till, än så länge.¨
Sen finns det spel som är lite inlärningskurva på, Battletech, Kingdom Come, men det tog sig.

Shadowrun Dragonfall är väl en i alla fall. Hade blivit ett fan av turordningsbaserat innan men striderna var lite för mjäkiga, världen var lite för mycket mishmash av många ting. Men nog var det helt ok när jag väl slutförde det vid ett senare tillfälle.

Ser att Frostpunk och Cities Skylines har nämnts, har inte gett mig helt i kast med dessa än men misstänker att de kommer ta sin tid att bemästra, finns ganska många orörda strategispel i backloggen som jag inte orkar med riktigt.

Historiskt var jag kan minnas är första Bioshock, såg inte storheten då och tvekade till att ta mig an Big Daddys. Slutförde första nivån utan att döda en sådan och fick upp ett meddelande att det skulle bli svårt att klara spelet utan deras essence eller dylikt. Sket i det och lät det vara något år innan det gick bättre.

En annan är Fallout 3, seg och utdragen inledning, trist värld när du väl kom utanför och var väl ingen fan av VATS och skjutandet. Det gick väl till sig lite mer med några år på nacken.

Elders Scrolls IV av en mer annorlunda orsak. När man kom ut ill världen från ännu ett till långt intro såsom Fallout så märkte jag att burken min på den tiden inte kunde upprätthålla den grafiken som krävdes, varvid det kändes lönlöst att spela överhuvudtaget. Var tvungen att dra ner på inställningarna så att det var löjligt, ingen draw distance alls i princip. Återvände till det betydligt senare men nyhetens behag hade nog lagt sig.

Beror lite på hur du menar. Det är ju samma genre och samma typ av spel, men de använder inte samma regelsystem. NWN 2 (bara spelat tvåan, ingen koll på ettan) använder D&D 3.5, medan Pathfinder: Kingmaker förstås använder Pathfinder-systemet - som i sin tur bygger på just D&D 3.5. Finns således båda många likheter och många olikheter rent spelmekaniskt. Man känner ju helt klart igen sig om man spelat D&D 3.5-spel, samtidigt som det är mycket nytt att lära sig.

I övrigt är de väl rätt lika, I guess? I båda levlar du din karaktär och stöter på diverse andra karaktärer på vägen som du bildar grupp med (upp till sex samtidigt). Båda rätt långa spel med lång story. Skulle väl säga att manus i Pathfinder är mer välskrivet än NWN 2, däremot var expansionen Mask of the Betrayer till NWN 2 mer välskriven än såväl NWN 2 som Pathfinder. Jag kommer fan inte ihåg om striderna i NWN 2 var omgångsbaserade eller inte, men i Pathfinder kan du ialla fall välja fritt om du vill köra i realtid eller turordningsbaserat - går till och med att ändra spelläge mitt i en pågående strid.

Likt i NWN 2 finns det även ett "stronghold-system", men medan man i NWN 2 uppgraderar ett slott och dess omgivning så är det här en hel region man pysslar med. Är precis som i NWN 2 mest en bisyssla och inte det mest intressanta med spelet dock (samt går att automatisera om man vill skippa det, med kostnaden att man missar en del belöningar).

Det senaste spelet var riktigt underskattat. Känns som om jag är väldigt ensam att tycka om det.

Påbörjade Vampire: The Masquerade – Bloodlines ett antal gånger när det var nytt (och galet buggigt) och kom ändå en bit varje gång då jag älskade atmosfären i spelet, men fastnade ofta en bit in i spelet p.g.a diverse buggar.
Spelade om spelet från början och klarade ut det i vuxen ålder och känner att det snart är dags för en andra playthrough. Galet underhållande spel!

Witcher 3 har jag startat ett antal gånger. Ser verkligen inte storheten i det, och då gillar jag rpg´s