"Gamers har skämts färdigt"
Spot on krönika. Så jäkla tröttsamt att höra sån skit, att det är bara för barn. Mina närmaste i min omkrets har slutat med sån skit dock, men det tog bara 25 år.
Blev också mobbad i skolan för min nördighet, så även där är det helt korrekt.
Nu för tiden har jag embraceat min nördighet och skäms inte ett dugg för det.
Ja haha flera man kännt genom åren får äta upp sina hattar minsann.
Roligast är endå dom som är i ens egen ålder och äldre som var emot spel nu har barn som vill spela och ör teknikintresserade
Det har så klart uppmuntrats medans föräldern skamsigt är helt nollad.
Blev aldrig direkt mobbad så under grundskolan, men sågs som väldigt egen och umgicks nog mer med seriealbum och Game Boy på rasterna än klasskamraterna.
Fast sedan när jag tog med min Game Boy på klassresan i nian ner till Spanien så ville plötsligt alla spela på den, då dom var uttråkade på bussresan ner dit och hem, så plötsligt så fanns det en fördel med att ha en.
Inte något spel, men för inte så länge sedan så köpte jag en serietidning som 45-åring hos Coop, en Kalle Anka, och en äldre dam käckt sa "köper du den till ditt barn?", och jag svarade "nej, den är till mig" och hon såg helt konfunderad ut, som om jag vore den konstigaste person hon träffat.
Mina nära vänner som också varit kollegor har de flesta spelat spel. Men det är inget man nämner på jobbet. Inget som diskuteras. Det låter som att de flesta intressen är mer ok.
Att det bara är för barn har jag fått höra en del. Men kanske i framtiden att det kommer att förändras.
Hade en kvinnlig kollega som för ett par år sen minsann proklamerade högt och tydligt att hennes barn inte skulle få spela, då det var omoget...
Tycker synd om hennes barn, som i takt med att hen blir äldre lär hamna utanför i många avseenden då spelande idag är en självklar sak hos så många, både unga och gamla.
Själv har jag spelat sedan 10-årsåldern och kan inte se att jag någonsin kommer sluta faktiskt.
Xbox Series X | Nintendo Switch | Xbox One X | Xbox 360
Fanatec CSL DD 8nm | McLaren GT3 V2-ratt | CSL Elite V2-pedaler
Spel är inte ett lika allmänt tidsfördrift som film, musik, böcker, sport eller TV-serier. Det är bara inte det. Anledningen till att spelbranschen må dra in mer pengar än filmbranschen är den att ett färre antal konsumenter är villiga att spendera större summor pengar på spel jämfört med vad folk i allmänhet, dvs den generella massan, är villiga att lägga på film, musik, böcker osv. Videospel förblir därmed egentligen ett specialintresse, en relativt nischad sysselsättning och med det så menar jag självklart jämfört med just film, musik, böcker, sport och TV...
Gamers ska skämmas där företag utnyttjar spelare och sedan försvarar det.
Detta också. För utgivarna tänker ju inte på vad som är bäst för spelmediet som del av vår kultur, spel som uttrycksmedel o.d utan de tänker ju verkligen bara på vinstmaximering. Att någon som Take two chefen går ut och bölar i spelmedia och menar att spel borde vara ännu mer överprisade än de redan är kommer därmed knappast som någon överrasking. Det är ju klart som korvspad att den karln har egenintresse av att kunna ha så höga priser som möjligt och det ligger också i hans intresse att spelare inte bara accepterar detta utan t o m försvarar de höga priserna å utgivarnas vägnar.
Om priserna inte normaliseras till den breda allmänheten, och den breda allmänheten innebär alltså inte främst finniga tonårskillar vars föräldrar inte kan säga nej eller unga vuxna män mellan 20-35 år som i många fall inte hunnit stadga sig och därför inte ägnar en andra tanke åt att punga ut ännu mera för allt vad förhadsbokningar och collector's editions heter, utan den breda allmänheten innebär alla andra också (hur vanligt är det egentligen att t ex medelålders kvinnor har spel som hobby i väst?), så kommer spel som uttrycksform och underhållningsform heller aldrig att nå utanför denna relativt mindre skara individer och spel kommer aldrig att nå samma status inom vår kultur som film, musik, böcker osv. Och så är det bara.
Detta sitter I än idag.
Dock i dagens läge så är det jag är den som ser ner på någon som sitter med mobilen och spelar. För även om jag har varit gamer I typ 35 år så skulle jag hellre dö än att spela ett mobil spel.
Och du kanske undrar varför, det är många saker men några av dom är finns nästan inget mobilspel som inte är gjort nuförtiden för att exploiter dig och få så mycket pengar som möjligt. Dom är billigt gjorda, och det värsta av dom alla, kör man inte med adblocker överallt så allt man ser online är mobil adds där dom visar något helt annat än vad spelet faktiskt är,
Ja om jag skulle förklara det kort så har mobilspel blivit något som jag associerar med brottslighet. Och precis som annan brottslighet så vill jag inte stödja dom genom att ge dom pengar.
Detta sitter I än idag.
Dock i dagens läge så är det jag är den som ser ner på någon som sitter med mobilen och spelar. För även om jag har varit gamer I typ 35 år så skulle jag hellre dö än att spela ett mobil spel.
Och du kanske undrar varför, det är många saker men några av dom är finns nästan inget mobilspel som inte är gjort nuförtiden för att exploiter dig och få så mycket pengar som möjligt. Dom är billigt gjorda, och det värsta av dom alla, kör man inte med adblocker överallt så allt man ser online är mobil adds där dom visar något helt annat än vad spelet faktiskt är,
Ja om jag skulle förklara det kort så har mobilspel blivit något som jag associerar med brottslighet. Och precis som annan brottslighet så vill jag inte stödja dom genom att ge dom pengar.
Hahaha, det finns lika goda kålsupare bland utvecklare till konsol- och datorspel också. Vilken är Rockstars främsta inkomst idag? Activision Blizzard?
Hur vet du om personen i fråga spelar ett "gratisspel" eller något hen betalat en summa för? Det finns mängder av spel folk inte betalar en krona för, mot att de uthärdar ett litet reklamavbrott. Men du skulle såklart hellre dö än att nedlåta dig till att använda gratisversionen av Youtube också?
Bra skrivet! Jag är själv tidig 90-talist och uppvuxen på landsbygden. Många av mina jämnåriga var ännu i högstadieåldern med och LANade med oss nördar, men kort därpå hade de skjutit bort intresset helt och "blivit vuxna". Känns som de har ärvt en kvarleva av gammalt tänk.
Samtidigt har man ju märkt hur allmänt gaming är nuförtiden. När Switchen var ny satt jag och min kompis på en bar och körde Mario Kart mellan ölklunkarna. En främling drygt 10 år äldre än oss kom fram och kollade en stund innan han lite försynt frågade om man faktiskt kan spela Mario Kart på en så liten maskin och om han fick vara med. Så där satt vi, tre fullvuxna salongsberusade män och lirade med varsin kontroll.
Ryzen 9 5900x & RTX 3070 Ti | Nintendo Switch | PlayStation 5
PSN: DocPjotor | Steam: Gorrsnus
Blev aldrig direkt mobbad så under grundskolan, men sågs som väldigt egen och umgicks nog mer med seriealbum och Game Boy på rasterna än klasskamraterna.
Fast sedan när jag tog med min Game Boy på klassresan i nian ner till Spanien så ville plötsligt alla spela på den, då dom var uttråkade på bussresan ner dit och hem, så plötsligt så fanns det en fördel med att ha en.
Inte något spel, men för inte så länge sedan så köpte jag en serietidning som 45-åring hos Coop, en Kalle Anka, och en äldre dam käckt sa "köper du den till ditt barn?", och jag svarade "nej, den är till mig" och såg helt konfunderad ut, som om jag vore den konstigaste person hon träffat.
Seriealbum och högstadiet var något speciellt. Naturligtvis fick man kritik från lärare om man lånade serier istället för "riktig litteratur". 🙄 Och jo, en del av det äldre gardet fattar fortfarande inte grejen. Började prenumerera på Bamse för några år sedan. Gick i barndom litegrann. Insåg snabbt att de bästa serierna var alla som gick i repris, och dom hade jag ju redan. Resten var "meh". Rune Andréasson, en king! Don Rosa också, på tal om Kalle Anka.
En Bamseponny av folket
Bra skrivet! Jag är själv tidig 90-talist och uppvuxen på landsbygden. Många av mina jämnåriga var ännu i högstadieåldern med och LANade med oss nördar, men kort därpå hade de skjutit bort intresset helt och "blivit vuxna". Känns som de har ärvt en kvarleva av gammalt tänk.
Samtidigt har man ju märkt hur allmänt gaming är nuförtiden. När Switchen var ny satt jag och min kompis på en bar och körde Mario Kart mellan ölklunkarna. En främling drygt 10 år äldre än oss kom fram och kollade en stund innan han lite försynt frågade om man faktiskt kan spela Mario Kart på en så liten maskin och om han fick vara med. Så där satt vi, tre fullvuxna salongsberusade män och lirade med varsin kontroll.
Vilken fin ögonblicksbild. Tiderna förändras onekligen – ibland till det bättre! ^^ Känner igen det där, med att äldre kids "tvingades" bli vuxna och släppa sånt de gillar. Det är sorgligt.
En Bamseponny av folket
Varför tar det ena ut det andra? Jag och större delen av min umgängeskrets har varit stolta gamers sedan 90-talet, hunnit med att tjuvröka, tagit första fyllan och jagat tjejer. Vi hade flera polare som inte var gamers men som gärna kom och hängde med oss när vi LANade, likaså ett följe fruntimmer som köpte vilka vi var och vår hobby. Visst var det lite "hö hö, vilka nördar ni är" ibland men något direkt stigma fanns det inte.
Nu för tiden blir det inte mycket LAN, inga alls faktiskt, men våra familjer, vänner och bekanta är helt med på noterna att vi vill sitta ett antal timmar i veckan på Discord och lira ihop.
Jag är väl typ 10 år yngre än dig så jag har sluppit det under skoltiden. Men jag känner igen att vissa äldre personer, även i nutid, har ansett att spel bara är för barn och det kan vara ganska störande.
Det är ju för att de inte alls är vana vid spel som något för andra än barn och detta beror ju på att spel var från början bara för barn. Det får vi trots allt medge. Film var inte för barn från början. Film var för vuxna och något som barn kunde se på i sällskap av vuxna. Många storfilmer från 80-talet var ju barnförbjudna egentligen. Filmserier som Alien och RoboCop t ex, vilket dock inte hindrade dem från att göra leksaker för barn baserade på filmerna som barn ändå såg trots att filmerna egentligen var för vuxna. Böcker var hur som helst heller inte för barn. Barnböcker fanns liksom inte en gång i tiden. Böcker var för vuxna. TV var också generellt för vuxna från början med på sin höjd något enstaka barnprogram intryckt en gång i veckan. Spelmediet är dock unikt i den bemärkelsen att tillskillnad från andra stora uttrycks/underhållningsformer som böcker, film och TV så var spel faktiskt riktade mot just barn från början. Spel var för barn på 80-talet och för barn och tonåringar, dvs större barn, på 90-talet.
Därav priserna också för den delen. Eftersom det då inte var något som köptes ofta eller i stora mängder utan det var något som föräldrar köpte åt barnen vid enstaka valda tillfällen, som julklappar, födelsedagspresenter osv. Därför kunde det få kosta mer. Men i takt med att spelmediet, och spelarna, blev äldre och spel började konsumeras i större utsträckning och priserna rimligtvis borde sjunka så... Förblev priserna höga.
Det närmaste vi kommit normala priser på mainstream-spel var under PSX-tiden. Då kunde helt nya spel i kända serier från etablerade utvecklare och utgivare som t ex Capcom kosta 200-300 spänn i butik, i många fall mindre än hälften av vad N64-kassetterna gick loss på för övrigt. Vi var på väg åt rätt håll i utvecklingen då... Sedan sket det sig. Vilket naturligtvis kan beror på att Sony uppnådde i princip total dominans fram till PS2-tiden och kunde då sätta vilka priser man än behagade. Hade bara Sega och Nintendo inte fumlat då, med Saturn och N64 under andra halvan av 90-talet, så hade prisutvecklingen sett helt annorlunda ut under årtiondet som följde. Men nu är detta kanske inte helt on topic... 😅
Varför tar det ena ut det andra? Jag och större delen av min umgängeskrets har varit stolta gamers sedan 90-talet, hunnit med att tjuvröka, tagit första fyllan och jagat tjejer. Vi hade flera polare som inte var gamers men som gärna kom och hängde med oss när vi LANade, likaså ett följe fruntimmer som köpte vilka vi var och vår hobby. Visst var det lite "hö hö, vilka nördar ni är" ibland men något direkt stigma fanns det inte.
Sammanfattar min egen upplevelse. Bland grabbarna på högstadiet och gymnasiet fanns aldrig något stigma. De flesta spelade och umgicks, festade, rökte. söp och spelade. Det blev många, många gånger då vi hyrde handkontroller och spelade GoldenEye och söp folköl hela nätterna långa. En del av mina vänner och bekanta som hade, låt oss säga lite fuffens för sig (handlade svartsprit, rökte på och sånt) spelade också spel som FFVIII och Xenogears. Praktiskt taget de enda i vår ålder som inte spelade utan som kunde tycka att det var töntigt var faktiskt en del av tjejerna. Inte för att det någonsin berörde någon av oss grabbar just eftersom så gott som alla killar spelade, så de tjejerna kunde liksom säga vad de ville, vi brydde oss inte. Dessutom fanns det tjejer som själva spelade och vågade vara öppna med det också så...
Och när man blev lite äldre och vuxen så var det liksom ingen snack om saken. Det fanns inte en brud då som tackade nej till att vara med och spela i Dancing Stage eller Buzz eller framför alllt SingStar!
Jag gick i 3e klass när en kille i klassen plockade fram sitt Gameboy med Mega Man II på rasten. Jag hade själv Mega Man III på Gameboy hemma. Alla killar flockades runt i en ring och ville spela. Det var inget att skämmas över men var vi var nog 9 år gammal. Någon vecka senare fick jag bytlåna Mega man 2 och han fick låna mitt Mega man 3.
När man var ledig drog man alltid runt till kompisar och spelade NES eller SNES. Vi hade hemma både C64 och Amiga. Fanns en annan kille med Amiga så vi brukade kopiera varandras spel. Jag har nog spelat hela livet sedan jag var 5 år.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Inte behöver man skämmas för att spela, men det här med att vuxna människor kallar sig "gejmers", då kommer det en skamdusch. Jag vet inte varför, egentligen. Det är väl inte värre än att vara musiker, konstnär, skulptör, snowboardåkare eller hundagilitytränare...fast på något sätt är det ändå det. Det kan mycket väl bottna i att jag inte känt mig hemma under det epitetet sen jag spelade CS 1.6 med någon form av högre ambition, och då brydde mig om saker som vilken DPI man hade på musen eller att man hade fräscha hyperglides.
Det är någonting med all företagsbranding kring ordet "gaming" också. Det är drakar och diverse tuffa kattdjur, det är hårda vinklar, svart plast, feta slogans som Warrior at heart, gamer at soul och blinkande färger. Att klä på sig epitetet "gamer" blir som att seriöst kalla sig själv för hårdrockare. Jag har det inte i mig att stå rakryggad jämte sånt här. Då tar jag hellre bakvägen och lite yxigt halvviskar att jag spelar lite spel ibland.
Fin krönika. Jag hade turen att växa upp i en miljö där många runt omkring mig var gamers. Framförallt när jag gick IT-linjen på gymnasiet. Vi lanade på rasterna Och mina bästa vänner var gamers. Är dock 89:a, så antagligen lite yngre än dig.
Min sambo sedan 10 år är också en gamer. Till och med mer nördig än mig. ❤️
