"Gamers har skämts färdigt"

Jag skämms inte, men håller tex tyst om detta på jobbet. Många 70, 80 och delvis tidigt 90talister förstår inte gaming. Särskilt tydligt uppdelning man/kvinna. (tex inget man vill nämna i början av en dejt (när man över 50...)). Men det blir bättre.
Jag minns när iphone kom och jag blev "typiskt nörd" i familjen och plötsligen hade alla (i alla ålder & kön) sin smartphones och då var det var förstås okay... Vi får hoppas att det blir med spel likadant förr eller senare.

Jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag har skämts över att spela spel, och då har jag varit igång längre än C64 har funnits.

Jag håller med men jag vet inte om jag håller med om ditt exempel. Man vet vad man köper, vad man får och att det går till utvecklingen. Jag kan förstå att det sticker när man hör folk lägga hutlösa pengar på skepp för ett spel som aldrig verkar lämna alpha-stadie, men det är valfritt. Att jämföra med kasino eller att spelarna på så sätt utnyttjas, känns inte helt rättvist.

Handlar inte om det är gratis eller inte, mobil spel är mobil spel. Sådana spel tycker jag passar åt Greta 62 som sätter sig i soffan och lirar något Tetris typ av spel eller vad det nu kan vara.
Vi alla har vi olika syn på vad ordet "gamer" går ihop med, och för mig är en mobil spelare inte en gamer. Men det hör inte direkt hit att snacka för ingående i det.

Ja det finns mycket klåpare inom alla branscher, men ingen laglig branch i världen, är så som mobil världen.

Är det en myt att det inte är lika allmänt?
Så du menar t ex. att den genomsnittlige svensken läser mer böcker än spelar TV/data spel? Det är inte min uppfattning av statistiken.

Musik?
Sport? Jag tror dom flesta sportar alldeles för lite, och har för mycket skärmtid istället. Alla föräldrar som jag pratar med, till sin bedrövelse, menar att det är relativt utmanande att få sina barn att idrotta mer än de spelar minecraft/Forre/Roblox

Det jag tänker kanske kan slå TV spel i konsumtion är TV tittande. Men inte om vi tittar på de yngre generationerna.
Men jämför vi skärmtiden för TV spel jämfört med streaming TV så är det ganska jämnt. En snabb googling så hittar jag en artikel om en studie som menar att den genomsnittlige svensken spenderar 43 minuter med tv-spel (exkl mobilspel, dataspel?) Per dag jämfört med 54 minuter med streaming.

Förvisso 119 minuter sociala medier och 109 min TV.
Kan inte snabbt utläsa om streaming ingår i 109 min TV.

https://www.expressen.se/sport/e-sport/svenskar-spelar-mest-t...

Intressant att läsa statistiken och jämföra trenderna
Jag ställer frågorna:
Hur stor är konsumtionen av sport dagligen? Är det verkligen mer än 54 min per dag? Läser vi böcker 54 min om dagen. Tveksamt. Jag hittade en studie att det var 30 min böcker/dag. Dock inte samma studie.

På slutet 80 talet och halva 90-talet var det populärt med att spela kula i sandlådan. Blev riktigt duktig på det då man vann polarnas dyrbara kulor som kosta våra föräldrar en förmögenhet. I samma veva lira man Nintendo 8-bit. När man kom upp i 10års åldern börja man åka med polarna och bada, mycket ute i skogen och hitta på andra hyss. Samtidigt var Super Nintendo en populär konsoll. Sen kom Ps1 och N64. Vi var ett gäng killar som förfesta med att lira GoldenEye och Mario kart tsm med ett par bira och vodka. Efteråt gick man ut på disko o träffa flickor. Var gamla goda tider. Barndommen var på absoluta topp. Vuxen livet mindre kul då allt kostar. Mina ungar ruinerar mej

På ett tidigare jobb fanns en kvinna som ofta högt proklamerade att dataspel minsann bara var för barn. Sedan, direkt efteråt så kunde hon ta fram mobilen och lira Wordfeud.

För övrigt så anser jag det vara oerhört inskränkt att tro att spel (eller serietidningar för den delen) bara skulle vara till för barn.
Tycker dock snarare synd om dem som tror detta än skäms.

Kalle Anka kommer jag läsa på dödsbädden med, man ska göra vad man tycker om, och om andra inte kan acceptera det ja vad gör de.

Ja, det här med "skärmtid" och vilka som har mest av den varan kan diskuteras. 😏
Och det här med att det finns "rätt" och "fel" spel. Nej, snicksnack!

Spel har fått en annan status nu. Mycket beror på att det blivit big business och många kändisar spelar. Många av oss som spelat i flera år har aldrig brytt om oss sånt. Det är inte därför vi gillar spel.
Visst finns det de som ser ner på oss som fortfarande gillar uråldriga spel. Jag tycker t ex att Tomb Raider är ett fantastiskt äventyr, även om det är fult jämfört med nya spel, och att vissa säger att det är ospelbart.

Helt sant. När man var barn och ungdom spelade nästan alla andra killar i klassen och nästan ingen tyckte det var konstigt.

Som vuxen himlar de flesta med ögonen om jag nämner att jag spelar. De flesta har växt ifrån det för länge sen.

Känner inte alls igen mig i det här. Växte upp under 8-bit och16-bit -eran, och alla spelade. Hade aldrig någon GB, men att träffas och köra EA-Hockey turnering en hel lördag var ett sätt att umgås. Man byt-lånade spel till höger och vänster, över flera årskullar. Den stora kontroversen var snes vs megadrive, men det kunde man också lösa med byt-lån. Vet inte om det bara var min ”klick” som höll på såhär?

Edit: Kan ju tillägga att ”tjuv”rökning inte var något stort problem heller, så länge de höll sig i rökrutan med lärarna. Different times …

Jag har inga problem att tala om att jag tycker om spel. När jag träffar nya människor brukar jag försöka fråga om de gillar det för att ha gemensamt samtalsämnen.

En gubbe på mitt jobb på över 50 år berättade att han spelat en gång ett spel och blev helt inne i det, och därför spelar han inte fler spel, det hade tagit över hans liv.

Känner igen mig i vissa avseenden. Jag har tackat nej alldeles nyligen till middag med vänner med ursäkten att jag nog höll på att bli sjuk. Det var när Super Mario RPG Remake släpptes och jag kunde inte i mitt liv se att de skulle respektera ett nej för att jag ville spela så var tvungen att ljuga. Detta är helt klart min egen skam och känsla av en oförstående omgivning. Å andra sidan tog jag ledigt två dagar när PSVR2 släpptes och fick väldigt mycket hurra-rop från kollegor som både uppmuntrade mig att investera i mitt intresse och en del som diskuterade deras avundsjuka att känna så mycket glädje för en hobby att man spenderar random semesterdagar på den.

Det är helt enkelt väldigt olika vilka omgivningar man befinner sig i tänker jag. Ibland känns det pinsamt, men allt som oftast inte.

Jag har nog mest varit med om avundsjuka än att jag skäms. Minns när jag gick i skolan och satt och spelade DS på rasterna, var alltid en kille som varje gång sa "Spelaaar du Mario?!" Men sen satte han sig och tittade på, tror han mest var avundsjuk så ångrar lite att jag inte frågade om han ville spela. Minns även att jag och några andra spelade Mario Kart på Wii U genom att koppla in den till skolans projektor, lärarna uppskattade det inte men vi fick många som tittade på. Senare har jag träffat andra som också tyckte det var kul med spel och vi kunde prata om det, så nä jag skäms inte och jag vill stå för min hobby.

Träffar fortfarande på 40-plussare som anser spel är för barn och inte vuxna. Att man ska kamma sig och skaffa ett extra jobb istället. Och kvinnor som absolut aldrig i livet skulle dejta en gamer för det är något bara barn sysslar med.

Orkar inte bry mig. Älskar spel och kommer så länge hälsar tillåter aldrig sluta. Man lever bara en gång. Man ska göra det man gillar, så länge det såklart inte skadar någon.

Jag vet inte, jag känner inte att spelandet är särskilt "skammigt" idag. Kan kanske i och för sig bero på att jag precis diskuterat Elder Scrolls och Skyrim hela lunchen på jobbet.

Det är för utbrett och stort och typ alla under 40-50 spelar nästan, i någon form. Visst kan man få en eller annan himlande blick eller så, men det är nästan uteslutande i sådana fall av folk i 40-50-årsåldern och uppåt. Då tycker jag nästan mer synd om dem för de känns så out of touch med, well, moderna livet?

Det jag kan tycka är lite tråkigt är att ibland om man glider in på ämnet spel med arbetskollegor eller andra bekanta i den åldern så är det många som skiner upp och minns hur roliga gamla NES- och Super NES-spel var, eller börjar nynna på Castlevania-temat eller nåt. Men sen verkar det som att de av någon anledning tappat spelandet och aldrig återvänt. Säkert pga 90-talsmentaliteten att man "skulle växa upp och lämna barnsliga grejer bakom sig", eller nåt. Jag är helt övertygad om att vissa av dem fortfarande hade haft kul med spel om de bara tillät sig, istället för att sätta upp imaginära murar. Ibland kan jag höra att det är så tidskrävande med spel, men sen sitter samma folk ofta och doomscrollar sociala medier eller ägnar hela kvällarna åt tv istället, så det handlar ju snarare mest om prioriteringar.

Anyway, bra krönika! Men den är 10 år för sen.

Ja, tveklöst. Inte minst för att man...

Inte heller alla killar/män spelar och ju högre upp i åldrarna man kommer, 40 plus, 50 plus, desto mindre troligt är det och räknar man då inte med sånt på facebook eller vad som är "gratis" i appshoppen skulle jag därtill satsa vänster lillfinger på att de flesta kvinnor inte spelar alls och aldrig skulle få för sig att plocka upp en handkontroll och då snackar vi inte bara 40 plus utan det är också betydligt mindre vanligt att kvinnor under 40 spelar i väst. Och det finns fler kvinnor än män. Så de flesta individer i samhället spelar faktiskt inte. De flesta tittar däremot på film och TV, läser böcker och tidningar, går på matcher eller tittar på sportsändningar eller lyssnar på sporten på radio (med sport som intresse menade jag ju inte att man själv utövar sport), de flesta lyssnar på musik osv. Så jag står fast vid att spel är inte ett lika allmänt tidsfördrift som film, TV, musik, böcker eller sport. Inte i väst i alla fall. Och jag specificerar förresten väst eftersom åker man till Japan och ser sig runt där så ser det helt annorlunda ut och var och varannan medelålders kvinna sitter med en egen 3DS på kaféet eller tunnelbanan. Så det är helt klart en kulturell grej.

Kan inte riktigt säga att jag känner igen mig, under min uppväxt var det aldrig några problem. Är visserligen 89:a, minns hur rasterna på låg/mellanstadiet typ enbart handlade om Pokemon eller senaste NHL/FIFA-spelen. Högre upp sen så blev det CS, WOW osv.

Då har jag nog mer fått "konstiga" blickar i vuxenlivet när man på kontoret kanske nämnt att man skulle hem och spela etc. Då fick man ofta höra något från 50+ kvinna om att man kanske skulle gå ut i naturen istället eller "göra något produktivt" samtidigt som samma kvinna skulle hem och sitta framför typ Talang och annan skit hela helgen...

Utmärkt text! Jag har personligen sällan skämts för spelandet. Hängde både vid rökrutan och gejmade. Men jag vet att det kan vara tabu, anses ovuxet och det finns tillfällen då jag tonat ner spelintresset. Inom arbetslivet tex. Men det är helt fel, jag är stolt över att ha en så givande hobby, upplevelser och vänner som spelandet gett. Jag tror att en viktig faktor, iaf för mig är att göra andra aktiviteter också och ta hand om kroppen. Idag ses det nog snarare ner på ensidigheten i att spela stillasittande flera timmar per dag utan andra aktiviteter. Game on!

Jag tror att när man är yngre har man mindre bekymmer och mer energi. Man har också nyfikenheten att utforska och hitta det man tycker om. Är man kanske mer introvert föredrar man en bra story och med spel kan man spela en roll i den. Det betyder inte att man inte gillar att vara med andra människor utan man kan slösa mycket energi på att att vara social och vill helt enkelt komma hem och koppla av med spel. Mer extroverta barn kanske vill utöva en sport tillsammans med andra och jag skulle vilja säga att det är den personlighetstypen som eftersträvas i det västerländska samhället. Vilket också många av oss känner av och därav vissa kan känna skam. Se på olika asiatiska kulturer där det inte är konstigt att spela. Så tänk inte på att du är annorlunda på ett dåligt sätt utan du är precis den du ska vara och var stolt över dig själv. Livet kommer att dirigera dig till många vägskäl och det enda du behöver tänka på är att göra rätt för dig själv och att inte skada andra.

Är nu femtio och jag har ALDRIG skämts över att vara en datanerd, visst har man vetat om att man varit en udda fågel (Tänk den som Kalle Anka ska fota på Julafton) men man har hittat sina likasinade liksom alla andra gör (Hej på er Sportfånar) och vår vänskap är fortfarande aktiv och idag har vi dessutom Internets där vi kan samlas och är kungarna med all våran kunskap.

Det är vi som får rycka ut när det är något tekniskt fel med en Chromecast eller när något är fel (Telefonen ringer inte = Nej, mobilen är ju i ljudlöst läge) Sådan kunskap kommer ju med vårat intresse och är därför lättlösta problem för oss.

Idag springer småglinen omkring med spelrelaterade t-shirts på sig (I vissa fall sådana som mina ungar inte skulle få ha på sig I Skolan) och alla spelar. Kom ihåg att vi var först, pionjärer som gjorde detta normalt så om ett par år kanske alla kan fixa sina enkla problem med tekniken själv, vi får ju hoppas på det i alla fall.

Ang. Spelrelaterade t-shirts så KANSKE min eventuella avkomma skulle få bära en någorlunda påklädd Samantha Fox "Strip Poker" tischa men det är ju ytterst tveksamt att avkomman skulle vilja göra det..

Jag minns när Game & Watch dök upp (minns inte exakt när men runt 1983 om jag skulle gissa) och det blippade överallt på skolan. Till slut fick vi inte ta med dom till skolan

Jag har spelat sedan 1981. De som beklagade sig var tjejer över lag. Det var ju så töntigt att över huvud taget ens peta på en dator. Det där sitter dessvärre kvar i mycket av kvinnorna av min generation (de som närmar sig 50). Inte alla givetvis innan någon kastar sig på tangentbordet för att berätta om sin mamma som minsann spelar Candy crush..

Senast i våras när jag och sonen pratade med någon dam på en skola angående gymnasieval så fick vi höra att det var så konstigt att hennes son var 19 år och "fortfarande spelar". Som om det är något som växer bort med åldern.

Jag har definitivt skämts klart. Förr hade jag nog inte erkänt att jag faktiskt gillar spel som Lawnmover simulator och Powerwash simulator. Nu kunde jag inte bry mig mindre. Fast det är väl en av de få fördelarna med att bli äldre. Man skiter i vad andra tycker på ett annat sätt.

Jäkligt glad att farsan alltid var där och stöttade mig när det kommer till datorer, spel och sådant. Lika stor (om inte större) spel och teknik-älskare än jag så alltid haft någon att dela mina intressen med. Från att bygga första speldatorn tidigt 2000tal och konsolerna långt innan det till att gå på e-sport turneringar och Dreamhack. Farsan har varit där med mig hela vägen för han visste att framtiden var digital.
Det gjorde blickarna och skratten riktade mot mig i skolan mycket lättare att hantera.

Nä skämmas ska man verkligen inte göra. Att vara nörd på en sak är bra. Det betyder oftast att man bryr sig om ämnet och har ett genuint intresse. Många uppfinningar och andra upptäckter kommer från nördar.

Jag har i vuxen ålder börjat tycka nördar (i alla dess former) är riktigt häftiga personer. På allvar nu alltså. Folk som brinner för något. Otrolig drivkraft det kan vara oavsett vad det är.

Det är tråkigt att vara mellow. Fortsätt vara nörd!

Helt rätt! Det är mantrat jag lever efter.
Sedan jag ändrade synvinkeln på det hela om mig och min nördighet, så är det något jag är stolt över nu för tiden.
Är extremt principfast också, så jag kunde knappt inte bry mig mindre om stolpskott.

Jag är född på 70-talet så varit med ett tag...

På sommarlovet mellan lågstadiet och mellanstadiet så var jag orolig för att jag skulle behöva sluta spela när jag nu blivit så stor... Samma oro kom tillbaka när jag 3 år senare avancerade vidare till högstadiet. 13-åringar måste ju vara för gamla för att spela datorspel, eller?

30 år senare har jag Söndags-CS med andra gubbar och jag hinner klämma in nån timme till här och där i veckorna med andra spel när fru och barn är på nån aktivitet.

Men... pensionärer... där borde väl gränsen gå? Då är man väl för vuxen för att spela. Eller...?