Split Fiction-en nyskapande spelupplevelse

Det är en kall, regnig och allmänt kylig vårdag som bjuds på denna påsk. Hela kroppen skriker efter värme och vad passar inte bättre än en helg hemma framför teven och ett nytt spel att få upptäcka. Vad jag inte visste var att Påskharen skulle komma att överraska mig med vad som med största sannolikhet är årets spel.

Men jag går händelserna i förväg. Jag och min fru har tidigare spelat igenom HazeLights tidigare co-op spel såsom “A way out”, samt “It takes two”. När nu Josef Fares och company skulle bjuda upp till dans en tredje gång så var vi såklart nyfikna på om de skulle lyckas förbättra formulan ytterligare.

Vi startar upp spelet och blir introducerad till Zoe och Mio, två aspirerande författarinor. En inom fantasy (Zoe) och en inom Science-fiction (Mio). De blir inbjudna att delta i en datasimulation där deras idéer ska komma att förverkligas genom att projiceras in i en artificiell värld. Efter lite tumult i labbet så sammanvävs Zoes och Mios sinnen, deras fantasy och sci-fi förs samman och vårt äventyr börjar.

Snabbt inser man i början av berättelsen att Hazelights känsla för cooperativa spel är helt unikt. Där många spelstudior har co-op lite av som en “gimmick” som har lagts till i efterhand, så har Hazelight framförallt “couch co-op” som den huvudsakliga spelmekaniken. Det är just spelmekaniken som jag behöver gå in på för att förklara det som trollbinder både mig och min fru till detta spel. För det är inte en typ av co-op spel som vi bjuds på. Utan att komma in på "spoiler" territorium så kan jag nämna ett gäng genrer som vi får ta del av: det är bland annat racing, twinstick shooters, schmup bullethells, plattformsspel (2D och 3D), actionspel, puzzelspel, pinball(!), med mera.

Ett spel som bjuder på många olika spelmoment!

Det gör allt ovannämnda utan att det blir ett billigt säljargument. Det gör det på ett så övertygande sätt att jag hade kunnat tro att Hazelight har utvecklat likande genrer av spel i årtionden. Det är på många sätt en “best of” av olika spelgenrer som möts i Split Fiction. Varje bana introducerar ett nytt spelelement som ibland får både mig och frugan att skratta i chock.

Karaktärerna har lika mycket att göra i spelet och deras unika förmågor är både varierande och roliga att använda. Många händelser och bossfighter kräver att man synkar sina förmågor samtidigt. Något som kan ta lite tid att bemästra, speciellt om det är inom en genre man inte är lika bekant med. Det är på så sätt inte ett nybörjarvänligt spel. Jag är tacksam att vi båda som spelade är gamers, för jag tror att det annars är en hög tröskel att komma in i Split Fiction. Både jag och min fru dog många gånger för att det uppstod en ny spelmekanik som man inte var beredd på, eller för den delen att vi dog vid en av spelets många svåra bossfighter. Spelet kräver därför tålamod och man bör vara förberedd på en hel del “trial and error”.

Samtidigt som vi alternerar mellan genrerna så får vi även alternera mellan Zoes och Mils fantasy och sci-fi världar. De är väldesignade och varierande i sina miljöer, Mios Sci-fi världar är mer actionbetonad och Zoes något mer puzzelinriktad. De olika spelvärldarna är varierande och unika gentemot varandra. En värld kändes inspirerad från Narnia, en från Metroidspelen, en från Dr. Seuss sagor och en annan från Soulsborne spelen (specifikt New Londo Ruins för de som vet). Ja inspirationen för miljöerna är lika varierande som spelmekaniken. Det går lika snabbt att byta miljö som att byta spelsätt, blinkar man så har man hunnit missa någon häftig detalj.

Zoe & Mio är ändå spelets hjärta.

Under resans gång får vi veta mer och mer om Zoe och Mios som karaktärer. Här måste jag ge en stor eloge till skådespelerskorna Elsie Bennett som Zoe och Kaja Chan som Mio. De gör båda en fantastisk skådespelarinsats som både berör och roar. De är deras porträtt och den relation som de skapar som bildar spelets hjärta. Jag har medvetet undvikit att tala om spelets story för att undvika spoilers. Men låt oss säga som så att den balanserar fint som en mer personlig berättelse gentemot spelets fartfyllda actionmoment och dess grandiösa miljöer.

När vi närmar oss spelets slut så inser jag att det här är en unik spelupplevelse som vi har fått uppleva. Det är på många sätt en homage till 40 år av spelhistoria. Jag har spelat Tv-spel i hela mitt liv och har ärligt talat aldrig upplevt något liknande. Hazelight och Josef Fares har i och med skapandet av Split Fiction lyckats bemästra sin egen co-op genre.

De här klår deras tidigare spel på fingrarna något ordentligt. Jag vet inte hur Hazelight ska lyckas toppa det här spelet, jag vet inte ens om det är värt att försöka.

Tyckte ändå om de flesta bossarna i spelet. En klar förbättring jämfört med It takes two.

Tack för den fina kommentaren! Kul att recensionen uppskattas 🙂