Nekketsu Renegade Kunio-kun – en legendarisk japansk spelhjälte är född!

I en alternativ verklighet där arkadhallarna och slagsmålsspelen aldrig dog ut hade vi antagligen pratat om “Nekketsu Renegade” i samma andetag som andra NES-klassiker som “Super Mario Bros.” och “The Legend of Zelda”.

Det här spelet är en del av retrosamlingen “Double Dragon & Kunio-kun Retro Brawler Bundle”. Samlingen är släppt till Playstation 4 och Nintendo Switch.

Ursprunglig konsol: Famicom (japanska NES)
Utvecklare: Technōs Japan
Genre: Beat ‘em up
Release: 1987

Förmodligen har du aldrig hört talas om beat ‘em up-klassikern “Nekketsu Renegade Kunio-kun” (Hot-blooded Tough Guy Kunio) och det är synd. Inte nödvändigtvis för att det är ett fantastiskt spel år 2025 (det är det inte), men ändå tråkigt eftersom det är ett så otroligt inflytelserikt och banbrytande spel som var helt vägledande för den framväxande slagsmålsgenren. “Nekketsu Renegade” kom ursprungligen ut i de japanska arkadhallarna 1986 och är den gemensamma andliga förfadern till slagsmålsserier som “Double Dragon”, “Final Fight”, “Streets of Rage” och Konamis “Turtles”-spel.

“Nekketsu Renegade Kunio-kun” kom ut året därefter till Famicom och är en omarbetad version av arkadspelet. Famicom-spelet är betydligt längre, med nya actionsekvenser (Kunio blir jagad på motorcykel!) och en avslutande labyrintsekvens och nya power-ups. Det hela börjar med att Kunios kompis Hiroshi blir kidnappad av ett rivaliserande skolgäng som har hjälp av yakuzan (???) och därefter bär det iväg på en slagsmålsresa genom Shinjukus tågstation och gränder, hamnen i Yokohama och, slutligen, till den japanska maffians högkvarter. Spelets story sägs vara inspirerad av regissören Yoshihisa Kishimotos egna skolår då han ofta hamnade i slagsmål och otaliga Bruce Lee-filmer gick nonstop på teven i hemmet.

När jag spelar “Nekketsu Renegade” idag är det nästan läskigt hur mycket detta tidiga beat ‘em up gjorde rätt redan från första början. Kunio kan slåss med nävarna, sparkas, kasta folk och göra hoppsparkar och till och med springa eller sätta sig på sina fiender och fortsätta mangla dem i fejan även när de ligger ner. Det finns också motståndare beväpnade med alltifrån baseballträ, piskor till handväskor (!) och helgalna bikers som kör motorcykel inomhus (!!).

Miljöerna går från att vara hyfsat inspirerade de första skärmarna till att mer och mer bara bli olika rum fyllda med slagpåsar vartefter spelet fortskrider.

Första gången jag körde igång “Nekketsu Renegade” skäms jag inte för att säga att jag fick tokstryk direkt och hann tänka “du milde, hur ska detta gå!?”. Sen fick jag stryk igen och igen, hårt och obönhörligt. Det dröjde tills jag upptäckte den överdrivet effektiva hoppsparken innan jag lyckades komma någonvart. Hoppattacken är fenomenal, både för att spöa gubbar och som "crowd control" så de inte gängar upp sig på Kunio från olika håll. Med hoppsparken i min arsenal (och ett jäkla catchy ljudspår!) kunde jag således börja göra lite progress, sakta men säkert.

Faktum är att spelet är inte särskilt långt, 20-25 minuter bara, men det finns en otroligt frustrerande labyrintsekvens på sista banan där man måste välja rätt dörr för att komma vidare. Väljer man fel slängs man tillbaka flera skärmar, och det finns egentligen inga indikationer på vart man ska så det är helt enkelt trial and error som gäller. Att springa runt i blindo är mer drygt än underhållande, men spelet har åtminstone den goda smaken att maxa spelarens liv mellan varje skärm. Något som verkligen behövs, då till exempel den stora tanten kan halvera spelarens liv med en enda bitch slap-kombo.

Sista bossen är också smått frustrerande, då yakuzan Sabo kan döda Kunio med ett enda pistolskott. Och spelar man på de högre svårighetsgraderna får man så klart möta Sabo två eller tre gånger på raken, because why not!? Nåväl, som tur är Sabo lite av en vekling så han går ner ganska lätt och se – vem är det sen som öppnar nästa dörr?! Hiroshi! Hiroshi springer gråtandes till Kunio, de skakar hand och därefter rullar credits – en lista som hinner ta slut innan jag ens hunnit greppa vad som pågår, NES style!

Trots att “Nekketsu Renegade” gjorde så mycket rätt på första försöket så är det ändå tydligt att det här är ett av de allra första beat ‘em up-spelen. Mycket skulle komma att förfinas och förbättras i senare spel, men inget kan ändå förta att “Nekketsu Renegade” är en stone cold klassiker. Det här är också startskottet på den (åtminstone i Japan) legendariska Kunio-kun-serien, och jag kommer under de närmsta veckorna att recensera samtliga Kunio-kun-titlar som släpptes till Famicom och NES.

Det här är #1 i min recensionskavalkad av Kunio-spel, kommande delar hittar du här!

Härnäst: “Renegade!" “Renegade” är den amerikanska versionen av “Nekketsu Renegade”. När “Nekketsu Renegade” skulle ta steget över Stilla havet utraderades alla spår av det japanska arvet till förmån för en estetik som mer påminner om klassiska filmen “The Warriors”. Recension inom kort!

Väl spanat!

Yoshihisa Kishimoto, regissören bakom detta spelet, var också med och skapade Double Dragon. Det sägs att när Kishimoto fick i uppdrag att göra ett nytt slagsmålsspel efter Nekketsu Renegade så var han så trött på att behöva göra omfattande ändringar för att släppa spelet i USA så därför fick Double Dragon mer av en near-future-setting med miljöer som var mer "neutrala" (läs: icke-japanska) så att spelet inte skulle behöva genomgå så många ändringar inför den västerländska lokaliseringen.

Vad jag vet ska det finnas en del Kunio-kun-spel till Game Boy som släppts med titeln Double Dragon i väst, så det kan vara därifrån du känner igen det. Har inte kört de bärbara spelen själv dock!