Självklart har kontexten i vilken man spelar ett spel betydelse, eller?

Har knappt spelat Tomb Raider på PlayStation. Däremot har jag dragit igenom Saturn-versionen väldigt många gånger fram till dags dato.

Under sjätte generationen av spelkonsoler var det Dreamcast som blev av högsta prioritet. Fanns ett spel till Dreamcast var det till Dreamcast jag köpte det, även om samma spel även släpptes till PlayStation 2, GameCube eller Xbox (som jag inte ägde under denna generation, för övrigt).

Upprättade rentav en prioriteringsordning, där spel släppta till flera format i första hand köptes till Dreamcast, i andra hand GameCube (för att det var en konsol jag ansåg behandlas rätt illa av dåtidens spelbutiker) och i sista hand till PlayStation 2.

Det handlade inte så mycket om vilken hårdvara som var bäst, eller om vilken version av ett spel som presterade bäst, utan om att hålla mig till ett ekosystem av principiella skäl.

Över tid började jag dock utveckla ett allt större intresse i att spela olika versioner av ett och samma spel på så många olika format som möjligt, bara för att se vilka skillnader där fanns och hur upplevelsen påverkades av hårdvarans begränsningar och utvecklarnas vilja att utforska hårdvarans möjligheter.

Menar.

Har spelat igenom Hexen till MS-DOS, på Saturn och Nintendo 64. Samma spel fast upplevelsen skiljer sig ändå en hel del åt. Älskar samtliga versioner.

Kiwi-plattformaren The NewZealand Story har passerat mitt Master System, min Commodore 64 och min Amiga. Även arkadversionen har fått sig ett par rundor i diverse olika arkadsamlingar till modernare plattformar. Älskar absolut inte samtliga versioner.

Upplevde Call of Duty-serien på Wii (för att jag ville se hur spelen presterade där likväl som jag faktiskt föredrog att spela med wiimote och nunchuck framför med klassisk handkontroll eller mus och tangentbord) trots att både bilduppdatering och detaljrikedom verkligen fick sig ett par smällar av rang.

Är det kul eller inte kul?

Trots eventuella för- och nackdelar?

Insåg emellertid rätt nyligen när jag återupptog mitt datorspelande (via hårdvara som absolut inte förmår driva de senaste mest grafiktunga spelen) att en fördel med dito är att man lättare kan samla väldigt mycket under ett och samma tak (och då räknar jag bort allt vad emulation heter) och med det se upplevelserna skalas om till vad hårdvaran erbjuder.

Framför att som ägare av konsol x eller y stå utan spel z bara för att det aldrig släpptes därhän.

Men med det kom en massa andra känslor jag inte riktigt hade väntat mig.

Som nu när jag spelat mig genom Final Fantasy IX via Steam, inte endast på en progressiv skärm som absolut inte speglar upplevelsen så som den såg ut när PlayStation och CRT var en grej, utan även i en skepnad som gett mig möjlighet att modda bort saker som den officiella upplevelsen inte riktigt velat ge mig i önskat format.

Så som de extremt lågupplösta bakgrunderna som skar sig fullständigt med de högupplösta 3D-objekten. Som de jobbigt långsamma striderna, dumma kameravinklarna och störande dimman ute på världskartan och de fula fonterna.

Som bonus kunde jag även gå 16:9, addera en tjock svart outline till de mer serietecknade visuella alternativen till karaktärer och en del annat.

Det är dock svårt att skaka av mig känslan av att jag inte längre håller mig till den ursprungliga visionen av vad upplevelsen ville vara, så till den grad att jag börjar ifrågasätta min förmåga att bedöma upplevelsen.

Framförallt, dock, ifrågasätta exakt vad det är jag vill uppleva.

Och hur viktig kontexten faktiskt är, på vilken hårdvara jag spelar ett spel och hur jag betraktar grafiken (på CRT, på platt skärm, med eller utan grafiska filter och med eller utan QoL-inslag av officiella eller inofficiella slag).

Menar.

Jag har trots allt spelat igenom den kanske sämsta versionen av Mighty No. 9 på Wii U och i den kunnat finna mängder av underhållningsvärde. Att dra igång samma spel via Steam ger mig något klart mindre ryckigt men så är det plötsligt hårdvaran som avgör villkoren för hur jag kommer uppleva spelet och känslan förändras med det. Ser det inte längre som en bedrift att uppskatta spelet TROTS extremt tekniskt haltande.

Tror en av poängerna här i mitt flöde av ord är att jag kort och gott uppskattar strikta regler, ramar att hålla mig inom, och se hur upplevelse x samt y ter sig under dessa förutsättningar.

Det känns också som något av ett måste för att kunna uppskatta en tekniskt mindre avancerad version av ett spel som skiner satan rent tekniskt på annat håll.

För vad vore annars poängen med att inte alltid gå den absolut mest tekniskt mest avancerade vägen, med den snabbaste processorn och det fetaste grafikkortet?

Kanske är det därför som Tomb Raider Remastered känns mer som ett komplement, ett alternativ, till det där tekniskt haltande originalet vars visualer stundtals ser ut som grafikerror på skärmen (tacka den starka estetiken som lyckas skina igenom det tekniskt fula) snarare än ett givet val av version att spela?

Jag tycker trots allt, fortfarande, att Tomb Raider till Saturn är en full pott och inget annat.

Då jag använder mig av CRT-skärmar ibland här hemma är det väldigt lätt att se hur OTROLIGT mycket bättre retrogrejer ser ut på dessa jämfört med så som de ofta presenteras på platta skärmar. CRT-filter på moderna skärmar kan göra en del, men har fortfarande själv inte använt mig av något filter som lever upp till den äkta upplevelsen.

Menar, allt jag spelar på Amiga som jag även spelat i MS-DOS ser på Amiga med CRT ut att vara typ presenterat i dubbelt så hög upplöst som i MS-DOS på en progressiv skärm (en VGA-skärm, exempelvis). Den naturliga antialias som kommer med CRT, i kombination med scanlines, gör så oändligt mycket mer än man kan tro. Dessutom upplever jag 60 fps på CRT som en helt annan värld än 60 fps på platt skärm.

Jag köper främst spel (idag) till de plattformar jag fokuserar på för tillfället. Så, när jag hade min utforskarrunda på PS3 rätt nyligen var det alltid PS3-versionen som köptes även om 360-versionen var den känt bättre. Som sagt, jag gillar att hålla mig inom ett ekosystem, nackdelar och fördelar inräknade, och i många fall inser jag att jag faktiskt skiter fullständigt i om en 360-version har lite bättre bilduppdatering eller körs i lite högre upplösning.

Menar.

Idag sitter jag och spelar Final Fantasy XII i Windows i 30 bilder i sekunden (med vissa dropp i bilduppdateringen, dessutom). Visst hade det varit trevligt med typ 120 bilder i sekunden, alla effekter påslagna och högsta tänkbara upplösning... men spelet bakom det jag ser på skärmen räcker gott för att göra mig nöjd.

Och så tycker jag det är kul att se vad min moderkorts-GPU förmår prestera. Det blir liksom mina ramar att förhålla mig inom, de där ramarna jag tycker så mycket om.