Final Fantasy IX (Windows)

• Plattformar: Android, iOS, PlayStation, PlayStation 4, Switch, Windows (testversion), Xbox One

• Release: 2000

Någons nostalgiska vurmanden kan vara svåra att förstå när man inte själv upplevt det som det mumlas om.

Själv får jag nästan gåshud när jag tänker tillbaka på de dagar jag spenderade själv eller med någon vän ute i husvagnen stationerad på garageuppfarten till mitt barndomshem. Ibland med Big Bauta, ibland med en liten typ fjortontummare, men alltid spelandes teve- eller dataspel.

Super Mario World, Shadowgate, Metroid Prime och Final Fantasy IX är tveklöst de jag minns tydligast, tillsammans med den speciella varma luften som luktade precis så som den bara gjorde där i husvagnen. Kan till och med specifikt minnas hur jag grindade exp på en viss fiende när Lifa Tree stod näst på tur i den slutliga fantasins nionde del.

Men inte jättelångt därefter upphör mina minnen av Final Fantasy IX i just denna kontext. I en annan kontext upphör mina minnen ungefär i trakten av när jag besegrat Silver Dragon i en orimligt färgglad strid efter att ha flygit in i en portal ovanför Lifa Tree med hjälp av luftskeppet Invincible och därefter hamnat i en alternativ verklighet speglandes våra hjältars minnen.

Inte för att det är olikt mig att avsluta projekt någonstans längs vägen, men har aldrig varit helt på det klara med varför något jag egentligen har så varma minnen av plötsligt sett min uppmärksamhet vandra vidare vid flera tillfällen.

En av de främsta styrkorna i sammanhanget är de karaktärer som huserar i den faktiskt oväntat mörka berättelsen. Mitt i ett kaos av omfattande förstörelse, död och till synes genuin jävla ondska kämpar en liten skara individer med att finna sig själva och få förståelse för andra.

Närmast till hands står såklart den fumlige lille Black Mage vid namn Vivi att lyfta fram, som kanske är den som mest av alla försöker förstå sin existens och dess eventuella upphörande men trots detta förmår agera någon att luta sig mot i tider av instabilitet.

Men även svansbärande tjuven och "skådespelaren" Zidane som vill se det positiva i allt och alla, lilla Eiko som tror sig stå ensam kvar som Summoner efter att hela hennes by jämnats med marken (och så även alla däri), skrotnissen Steiner som ser sitt kall som en av drottningen av Alexandrias soldater högre än allt annat här i världen samt matälskande och till synes könlösa Quina vars världsutforskande primärt drivs av en önskan om att finna nya smakkörtelstimulerande saker att tillaga och stoppa i munnen... de gör alla sitt till för att skapa en oemotståndlig skara kämpar att följa mot det allt annat än klarlagda målet.

Allt som allt är det åtta karaktärer som utgör kärnan i det party med vilket man slåss mot allt större motgångar för att slutligen se världens existens ifrågasättas, och även om inte samtliga karaktärer tilltalar mig i samma omfattning är det ingen som känns överflödig även om det absolut går att kritisera hur vissas centrala berättelser ses knytas samman på ett aningen otillfredsställande vis; Freyas förlorade kärlek och Amarants oförståelse inför att vara beroende av andra möjligen mest så.

Final Fantasy IX går efter futuristiska Final Fantasy VIII tillbaka till seriens rötter, även om det absolut inte förkastar allt vad teknologisk revolution heter inom ramarna för den värld allting utspelar sig inom.

Det vilar en medeltida känsla över mycket, med stora kungariken hävdandes storhet via enorma städer inramandes gigantiska slott. De inledande scenerna med Vivi och Zidane utforskandes två olika perspektiv av en och samma situation med ett scendrama på ett luftskepp som festligheternas höjdpunkt samtidigt som en semi-kidnappnig av prinsessan Garnet, tronsföljderska till Alexandrias drottning Brahne, binder samman en rätt brokig skara karaktärer.

Självklart visar sig inte mycket alls vara så som man tror, och även om Final Fantasy IX aldrig når den komplexitet i berättandet som dito i FF VIII är både en och femton plot twists att vänta, och det avgrundsdjupa mörker som kontrasterar den lättsamhet som gruppen tyr sig till för att se ljuset i slutet av tunneln skapar en nerv av sällan skådat slag.

Åtminstone fram till det som borde vara ett enormt klimax, men som istället låter luften gå ur fullständigt för att lämna spelaren där ensam att plocka ihop skärvorna av det söderslagna "nästan något av ett mästerverk" som upplevts fram till denna punkt bara för att aldrig lyckas sätta ihop bitarna igen till en lika imponerande helhet.

Rent spelmekaniskt känns Final Fantasy IX relativt simpelt jämfört med stundtals rätt röriga VIII. Erfarenhetspoäng och tillhörande rå grinding står åter blickfånget, pengar att samla för att köpa den fetaste utrustningen och så kallade Eidolons som de magiska bestar att kalla på för att ge diverse fördelar i strider.

Partyt man för sig med må bestå av åtta karaktärer, men endast fyra kan vid valfritt tillfälle vara aktiva samtidigt. Desto fler timmar spelade desto oftare ges man tillfälle att växla mellan de olika karaktärerna efter eget önskemål och de som står som passiva riskerar att halka efter om de inte till och från ges tid ute på slagfältet.

Där finns oerhört lite utrymme att styra sina karaktärer och dess färdigheter i valfri riktning, men däremot ges det mycket valmöjligheter inom ramarna för de färdigheter de kan komma över under resans gång. Zidane må vara låst till sitt Steal, men genom att använda sig av diverse färdighetsutrustad utrustning kan han få tillgång till allsköns olika färdigheter som utöver att vara tillgängliga när utrustningen bärs kan göras permanent valbara via ackumulerade Attribute Points.

Exakt vilka färdigheter respektive karaktär kan få tillgång till är dock förutbestämt, men att ges möjlighet att permanent tillgängliggöra dessa gör menyfipplandet till en konstform för den engagerade. Och så blir det såklart alltid en prioriteringsfråga när man kan välja att fortsätta använda sig av en sämre utrustning för att låsa upp en färdighet eller ikläda sig fetare utrustning och inte längre kunna använda sig av den.

Själv gick jag den grindiga vägen och försökte låsa upp alla färdigheter jag kom över, bara för att ha så stora valmöjligheter som möjligt i eventuella skeden där det kunde te sig fördelaktigt, men det resulterade (naturligtvis) i att jag under större delen av spelet var rätt övermäktig.

Final Fantasy IX är under större delen av speltiden oerhört linjärt med endast mindre möjligheter att utforska sidospår innan allting i ett väldigt sent skede öppnar upp sig och då med vissa begränsningar (såsom platser som inte längre går att besöka). Upplägget gör det emellanåt nästan obehagligt att utforska omgivningar som följd av rädsla att trigga någon händelse som driver handlingen framåt och med det gör det omöjligt att återvända.

Inte för att det dräller av side quests att ta sig an (Mognet är charmigt, diverse Chococbo-utflykter likaså precis som den frågesport The Ragtime Mouse håller i) , men utan en FAQ till hands är troligen åtskilliga genomspelningar att vänta för att man skall få se det mesta spelet har att erbjuda. Inte för att det egentligen är ett problem, det ger såklart ett mervärde på omspelningsdfronten, men visst ljuger jag om jag säger att det inte svider en aning att inse att man missat en Eidolon eller ett riktigt fett vapen i ett (för)sent skede.

Vidare är kortspelandet, som repriseras i alternativ form från VIII, allt annat än ett Triple Triad där man som spelare kan ges fördelar av att skickligt navigera sig fram till diverse vinster.

Här kallat Tetra Master har i princip allt vad strategier kastats ut genom fönstret till förmån för vad som känns som en otacksam Random Number Generator-attityd. Hur feta kort man än spelar med efter konstens alla regler tycks man titt som tätt åka på smisk av klart svagare kort och med det riskera att se sin kortlek minska i omfattning.

Det gör att det inte känns speciellt givande att springa runt och utmana allsköns folk på kortmatcher, för utdelningen utöver en allt fetare kortlek är obefintlig, förutom vid det där onödigt forcerade tillfället då man faktiskt är tvungen att vinna ett par matcher för att överhuvudtaget kunna ta sig vidare i spelet.

I dess originalutförande är Final Fantasy IX i Windows-version inte speciellt visuellt attraktivt.

Likt jobbigt många Square Enix-släpp tidigare har man skalat upp 3D-objekten till högre upplösningar men fullständigt schabblat bort bakgrunderna som inte ens presenteras i dess grovpixliga charm; Suddigt och lågupplöst står istället på agendan, men skam de fans som ger sig.

I ett för mig ovanligt beslut att gå modifikation landade valet på Moguri vars gränssnitt tillåter alla möjliga tänkbara justeringar av upplevelsen utan att för den skull ta den bortom den ursprungliga i dess viktigaste avseenden.

Uppsnabbade strider och världskartestrosande, AI-omskalade bakgrunder med tillhörande detaljarbete för att hålla kvar vid den där handritade känslan, 16:9 istället för 4:3, mindre dimma och tacksammare kameravinklar ute på världskartan samt nya högupplösta texturer och en väldigt träffsäker svart outline på alla karaktärer och fiender som ger det estetiska en klart mer enhetlig look. Och så de där filmsekvenserna som rullar på i 30 bilder i sekunden istället för 15 (i de flesta fall, men inte samtliga av rent tekniska skäl).

Har svårt att understryka hur mycket allt gick från att kännas som en halvtaskig remaster till en fullskalig dito, som om den vore officiell, med Moguri-modden installerad. Nog för att Windows-versionen redan för sig med vissa valbarheter originalet till PlayStation saknar som snabbar upp och fixar till diverse, men inte i närheten av i önskvärd omfattning.

Närmare 50 timmar spelade känner jag mig inte helt färdig, men samtidigt är jag inte nämnvärt sugen på att fortsätta spela för att se det där jag inte ännu sett även om eftertexterna redan rullat både en och två gånger. Dels för att jag vet med mig att jag missat vissa saker längs vägen som jag nu inte längre kan få fatt på, och dels för att jag vill prioritera annat.

Dock är jag klart klokare gällande varti min kärlek låg och fortfarande ligger och det är utöver en engagerande gameplay-loop där grinding känns motiverat, älskvärda karaktärer samt en (inledningsvis) engagerande story (som lyckligtvis tar sig igen när slutet närmar sig, efter en hel drös med timmar befinnandes sig i en svacka) även i ett helt fantastiskt soundtrack som så smärtfritt fångar olika situationers känsla helt perfekt.

Nobuo Uematsu snickrade över loppet av ungefär ett år ihop runt 160 låtar varav ungefär 140 kom att användas i spelet. Från klassiskt och medeltida ljudande stycken presenterade på orkestralt vis till närmast synthpoppiga alster och lekfulla, knasiga, låtar som perfekt understryker glädjen i att se Vivi snubbla, landa på näsan och sedan ligga där och fundera på livets stora frågor en stund innan verkligheten åter kommer ikapp varpå han reser sig upp och borstar av sig dammet samt rättar till sin hatt.

Elektriska Qu's March som tonsätter två Moogles (som för övrigt kanske hör till seriens absolut mysigast designade diton) diskuterandes vetskaper för att se en av dem konstatera "Gosh Bro, you sure know a lot!" är ännu ett exempel av mängder från den audiovisuella resan som etsat sig fast i mitt medvetande för att stanna där för all framtid. Från tribala trummor och elektroniskt BiBaDiDo-röstljudande vidare in i en helt magisk synthslinga av otherworldy slag.

Eller varför inte den extremt dynamiska dängan som börjar i obehagligt gnyende kompat av mörka toner för att sedan övergå till frenetiskt och snudd på kaotiskt synthhamrande, sådär Uematsuianskt att det är snudd på obegripligt hur han lyckas, i rollen av tema till den stora slutstriden (som, tyvärr, i rätt vanlig jrpg-ordning är pissigt elak och frustrerande orättvis även om man har ett redigt fett party men råkar sakna några av färdigheterna som hör till striden mest fördelaktiga).

Ytterligare en kärlek dedikerar jag den underbara estetiken som genomsyrar hela produktionen (lågupplösta och suddiga bakgrunder Windows-versionens originalutförande må väl så vara) och karaktärsdesignen överlag som känns som att den i spelet är ovanligt trogen den artwork den baserat sig på.

Och Moguri-moddens uppfräschning till trots hade jag så gärna sett Square Enix själva gå den högupplösta vägen via de påstått förlorade originalen bakgrunderna är sprugna ur, men som näst bästa alternativ funkar Moguri mer än väl; Ett helt fantastiskt fan-projekt sprunger ur ren passion.

I en alternativ verklighet hade Final Fantasy IX hållit samma höga klass från början till slut, men det gör det inte. Det lider av en riktigt påfrestande personlighetskris under ett par timmar för många i trakten av mitten av resans gång och innan det återhämtar sig har mitt vurm svalnat avsevärt.

Så till den grad att jag under dess sista skälvande timmar, när jag borde vara som mest engagerad, mest av allt önskade att resan skulle ta slut trots att spelet började göra det mesta rätt igen.

Det är synd, jättesynd, för som ett sent spel till PlayStation och den erans svansång på Final Fantasy-fronten (och där till sanslöst grafiktekniskt imponerande leverans sånär som på den rätt bedrövliga världskartan) skulle jag verkligen vilja lyfta fram spelet som en av seriens kanske mest relevanta delar.

Men det är det inte.

När eftertexterna rullat och jag låtit mina intryck få lite tid att mogna förstår jag varför det var det där spelet jag aldrig spelade klart en gång i tiden, som jag i teorin älskade men i praktiken tröttnade på, där Final Fantasy VIII brister till trots får mig att vilja återvända i tid och otid.