DuckTales 2 (NES)

• Plattformar: Game Boy, NES, PlayStation 4, Windows (testversion), Xbox One

• Release: 1993

Fyra punkter listade.

Den första kritiserade hur man aktiverade pogo-hoppandet med Joakim von Ankas käpp.

DuckTales 2 har åtgärdat detta problem med att inte kräva mer än att man trycker på, och håller inne, en knapp så länge som man vill studsa runt.

Den andra menade på att spelet hade kunnat göra mer av äventyrsaspekten, att Metroidvania-inslagen där man titt som tätt hoppar mellan nivåer för att man fått tillgång till x eller y och därmed kan nå z på en nivå man redan besökt.

I DuckTales 2 är det ett centralt inslag då Opfinnar-Jocke snickrat ihop tre uppgraderingar till Joakims käpp som vardera öppnar upp nya möjligheter. Ett starkare pogo-hopp som kan ha sönder tidigare oförstörbara block, en starkare sving som kan ha sönder dito samt möjligheten att dra runt på stora föremål.

Som tredje punkt nämndes en tveksam kollisionsdetektion som titt som tätt ledde till oönskade resultat.

Under min tid tillsammans med Duck Tales 2 har jag inte en endaste gång känt mig orättvist behandlad av spelet för att det renderat ett resultat olikt det jag förväntat mig när jag interagerat med omgivningen.

Slutligen, i form av en fjärde punkt, kritiserade jag första DuckTales för att erbjuda underväldigande bossar.

Bossarna i DuckTales 2 må visserligen inte nå Darkwing Duck-klass då de fortfarande är lite väl simpla med okomplicerade mönster att lära sig. Men, jämfört med bossarna i första spelet och framförallt de bedrövliga bossarna i Chip & Dale: Rescue Rangers så landar de i trakten av helt okej men inte speciellt engagerande.

Med andra ord, DuckTales 2 gör exakt allt som DuckTales gjorde lite halvdåligt bättre, och som om det inte vore nog är detsamma gällande för det DuckTales gjorde riktigt bra.

Förutom soundtracket, som hur trevligt det än är saknar en låt lika minnesvärd som The Moon. Samtidigt är det knappast ett problem så mycket som ett konstaterande, för låtar av The Moon-klass till NES hör liksom till ovanligheterna.

Minae Fujii och Akihiro Akamatsu har dock levt upp till arvet efter Hiroshige Tonomuras soundtrack. Bermuda Triangle-nivåns tema låter precis så återhållsamt mystiskt som det behöver göra, basgångarna och det egyptiska temat bryter upp i ett intensivare parti som gör pyramiden spännande att utforska och Niagarafallens fuktiga luft känns som en frisk fläkt.

I mångt och mycket tar DuckTales 2 avstamp i samma upplägg som dess föregångare.

Fem nivåer finns tillgängliga direkt från start och det är fritt fram att ta sig an dessa i vilken ordning man vill.

I rollen av Joakim von Anka fortsätter man jaga diamanter av varierande storlek, leta rätt på givna skatter som var och en av de fem nivåernas bossar ruvar på samt nyttja Sigge McKvacks flygtjänster om man önskar lämna en plats man besökt.

Nivåernas komplexitet har dock ökat rejält och hemligheter känns som de går att finna runt varje hörn. De nya uppgraderingarna som Joakim får av Oppfinnar-Jocke i kombination med ett sökande efter delar av en skattkarta gör det dessutom viktigt att lägga platser av intresse på minnet för att återvända dähän när man har möjlighet att göra något nytt på berörd plats.

Det är dock inte en nödvändighet att ta sig an denna mer komplexa skattjakt. Det går alldeles utmärkt att rusa genom nivåerna, dräpa alla bossarna och gå huvud mot huvud med Guld-Ivar Flinthjärta, men då går man miste om väldigt mycket innehåll likväl som en helt exklusiv nivå.

Inte för att DuckTales 2 tar speciellt mycket tid i anspråk oavsett hur man väljer att ta sig an spelet, men det har ett mervärde som dess föregångare saknar och känns rent allmänt som att det är ungefär dubbelt så omfattande (även om det faktiskt inte är det).

Något det dessutom lägger mer vikt vid är pusslande. Pusslen blir inte nämnvärt komplicerade, men man får faktiskt tänka till en del för att komma fram till vissa lösningar och det bidrar till att ytterligare stärka känslan av att det är ett faktiskt äventyr man tar sig an.

DuckTales 2 känns som något så unikt som ett klassiskt semi-linjärt plattformsspel som har en valfri Metroidvania-aspekt. Kan på rak arm inte dra mig till minnes ett endaste NES-spel som erbjuder detsamma, även om jag utgår från att där finns flertalet exempel att lyfta fram.

Jag utgår även från att DuckTales 2 hade haft en mycket mer central plats i folks vurmanden för NES i Sverige (och i världen överlag) om de vuxit upp med det, men dess sena släpp i trakten av julen 1993 fick det med absolut största sannolikhet att drunkna i vadhelst relaterat till hyperaktuella 16-bitarseran som nu dominerades av SNES.

För mig är det dock helt odiskutabelt DuckTales 2 som är det bättre spelet av de två till NES, det bästa spelet i hela Capcoms The Disney Afternoon-skara av spel samt ett av de två bästa Disney-spelen till 8-bitarskonsolerna någonsin med Land of Illusion starring Mickey Mouse till Master System på delad förstaplats.