E3 2009: Torsdagen, ett urval
Sista dagen på min första E3-mässa. Trots år av mentala förberedelser hade jag inte kunnat förstå vilken fullständig frontalkrock E3 är mot alla sinnen. Och då ska det här ändå vara lugnt i jämförelse med hur det var för några år sedan. Jag har plöjt flera mil heltäckningsmatta på de här tre dagarna. Jag har skämts ögonen ur mej över alla butikskedjechefer som fotat sig med varenda ung båsbrud de sprungit på. Jag har bett om ursäkt för att jag knuffat folk med objektiv, ryggsäckar och anteckningsblock. Jag har haft en diet som nästan helt bestått av socker, vitt bröd och kaffe (men också sugit i mej Mana-energidrycker med schampokaraktär).
Men jag har också sett några av framtidens bästa spel innan alla andra. Jag har suttit på presskonferenser och sett ny (halvfärdig) teknik demonstreras för första gången. Jag har pratat om det jag uppskattar allra mest ? spel ? med människor som lever för uttrycksformen. Jag har haft en galen, märklig och alldeles, alldeles underbar vecka i spelvärldens centrum. Det här är ett urval av vad jag såg under sista dagen. Först ut är Ubisofts monter, resten följer i halvtimmesintervaller. Håll till godo.
Ubisoft
Ubisoft styrde upp en klassiskt godkänt-monter med Assassins' Creed 2 och Splinter Cell: Conviction som de två lysande ledstjärnorna. Galna kaniner, rödhåriga snowboardåkare och ungdomsfotboll i regi av svenskdödaren Pelé visades också upp, men här kommer istället fransosernas tre viktigaste - och en av de konstigaste - spelsatsningar för den närmaste framtiden.
Assassins' Creed 2
När militärmaskinen Altaïr från originalspelet byts ut mot den karismatiske Casanova-karaktären Ezio Auditore di Firenze flyttas inte spelaren bara ett par hundra år högerut på tidsaxeln, utan fokus skiftas också bort från stel fajting till mänsklig kontakt av det mer sociala slaget. Ezio kan använda sig av folksamlingar på nya sätt, simma i Venedigs kanaler och använda sig av Leonardo DaVincis militära ingenjörskonst för att nå sitt mål - att hämnas sina föräldrars mord. Trots att den första delen av trilogin hade sina brister - och det egentligen är oklart om stridssystemet överhuvud taget blivit bättre - så är det svårt att skaka av sig upphetsningen över att snart få ta sig an ännu en tur i meta-lönnmördarskrået..
Avatar
Inte ens 103 tum högdefinierad plasma-tv kan rädda det faktum att spelversionen av James Camerons magnum opus, Avatar, ser ut att bli ett riktigt dåligt spel. Planeten Pandora plågas av ett anfallskrig som mänskliga marinkårssoldater startat mot det infödda Na'vi-folket (och resten av planetens flora och fauna). För den mänskliga invasionsstyrkan handlar kriget enbart om resurser, men för djur- och naturälskande Na'vi betyder det mer än så. Det känns som en väldigt svartvit historia om imperialistiska européer mot naturnära ursprungsamerikaner, men utvecklarna lovar gråskalor. Avatar ser generiskt och förutsägbart ut, sportar ett knippe riktigt dåliga animationer och ser ut att ha gjorts helt utan finess. Men filmen blir säkert bra.
Splinter Cell: Conviction
Efter att ha insett sitt spels begränsningar för närmare två år sedan bestämde sig de Conviction-ansvariga Ubisoft-anställda för att göra slag i saken och inte släppa något de inte kan stå för. Och Sam Fischers resa för att hämnas sin dotters död är betydligt snabbare, skitigare och effektivare än vad något Splinter Cell tidigare varit. Sam svingar sig runt på husfasader, spöar terrorister och skjuter fiender med "dödlig precision". Utvecklarnas ambition att göra huvudkaraktären till ett enormt kraftfullt skugg-rovdjur (ej bokstavligt talat) och de många otroligt smarta grafiska hjälpmedlen placerar Conviction bland mässans intressantare hälft.
Ruse
Tänk dig en flerpunktsinkännande pekskärm stor som ett kaffebord. På skärmen ligger ett parti krigsspel utspillt med marker som representerar pansarplutoner och infanteritrupper, som flyttas runt över ett andravärldskrigsscenario. Tänk dig sedan att du zoomar in spelplanen och att de abstrakta representationerna byts ut mot mer och mer detaljerade enheter. Till slut sitter du och stirrar på enskilda blad i en trädallé. Sedan bryter helvetet lös.Uppbackande artillerield från allierade slagskepp seglar in över kustremsan och sliter den lede i små, små beståndsdelar. Tekniskt otroligt imponerande, och tillsammans med ambitionen att göra ett lättillgänglig strategispel kan det mycket väl bli ett väldigt intressant konsol-strategi-spel. Men den där pekskärmen kommer nog ingen att ha råd med.