Att vara flicka

En tid för mycket länge sedan var jag en flicka. Det var en tid när flickor var flickor och pojkar var pojkar. Flickorna lekte med dockor och leksaksspisar och tränade sig på att bli duktiga husmödrar medan pojkarna lekte krig och tränade sig på att ha ihjäl människor. Riktigt så illa var det väl inte men lite stämmer det faktiskt. Jag kan inte säga om det är annorlunda nu, men jag hoppas.

Jag var i alla fall flicka men jag uppförde mig inte som en sådan. Jag drömde inte om att gifta mig och skaffa barn. Jag lekte hellre med bilar i sandlådan än med dockor. Jag minns att jag fick en pojkdocka en jul men kan ärligt säga att jag bara lekte med hans byxor. Själv låg han bortglömd. Mamma-pappa-barn lekte jag när de äldre flickorna tvingade mig för att de tyckte jag passade bra som barnet. Men jag var ju ett barn, med allt vad det innebär av maktlöshet, så varför skulle jag vilja leka att jag var det? Det är inte helt sant att jag inte lekte med dockor. Jag hade en Skipper (Barbies lillasyster) och en Midge (Barbies väninna), men de fick aldrig träffa pojkar eller gifta sig. Nej, de fick resa till månen och andra spännande platser och uppleva äventyr.

Jag hade turen att växa upp i en familj där det inte gjordes skillnad på pojkar och flickor. Alla i familjen hjälpte till med städning och disk, faktiskt hade vi en vecka var vi skötte sådant. Mormor, som jag tillbringade mina lov hos, köpte likadana presenter till mig och mina bröder. Knallpulverpistoler var ganska populärt och till och med ärtpistoler. Det var en farlig tid att vara barn under. Men mormor levde med en man som ständigt måste påminna mig om att jag var flicka och borde uppföra mig som en sådan. Han bar hem bilbanor som han och min bror skulle leka med, medan jag borde hjälpa till med hushållet och diska och städa som en riktig flicka. Som tur är gick inte mormor med på det.

Likadant var det när jag var sommarbarn. Pojkarna i familjen härjade runt i skogen och på gården, men jag förväntades, alldeles av mig själv, ställa mig och diska och röja undan efter måltider. Det tyckte frun i huset i alla fall. Mannen i huset såg mitt stora intresse för djuren och gården och lärde mig om korna och tänkte lära mig köra traktor.

Det var ganska lätt att konstatera att pojkar hade roligare och kravlösare liv. Jag ville inte vara en pojke, men jag ville ha samma rättigheter som de. Men jag fick alltid ta strid för min rätt att inte tycka om att diska. För det var inte bara att det förväntades att jag skulle utföra "kvinnliga" sysslor, jag förväntades tycka om det också.

Nu är jag en vuxen kvinna men är ändå inte särskilt "rätt". Jag spelar hellre datorspel än syr gardiner och trivs bättre på Bauhaus än i en klädaffär. Fortfarande tycker folk att jag borde en massa. Inte nog med att jag är en vuxen människa som spelar datorspel jag är en vuxen kvinna som gör det. Om vuxna män som leker kan man säga att ja, pojkar är pojkar och de blir aldrig riktigt vuxna, men som kvinna skall man passa sig. Tillåtna intressen för kvinnor tycks (av omgivningen att döma) vara: trädgårdsarbete, handarbete, hem och familj, kläder, läsning (men endast biografier, deckare och romantik), matlagning, städning och gardiner. Det är något onaturligt med kvinnor som inte drömmer om barn och en stor garderob.

Ja, jag är onaturlig och stolt.

#blogg