Vad gör ni nu?

Medlem

Har precis kommit ur duschen efter att ha sprungit milen för första gången på år och dar....Det var kännbart kan jag meddela.

Medlem

Vaknade vid 06 och pillade klart på lite kod efter att ha kört hårda tester över det senaste dygnet. Visar sig att det inte var fel på min kod utan .NET har problem med minneshanteringen. Oavsett, löst.

International
Man of Mystery

Nyvaken på Dreamhack, nu är det äntligen tillbaka !


Time flies like the wind
Fruit flies like bananas

Medlem

Sitter på norrfällvikens camping och har precis tryckt i mig en mager grönsakssoppa värmd på mitt stormkök.
Nu blir det 3 dagar med vandring i höga kusten innan jag åker vidare till en kompis i Skellefteå. Jag och mitt tält och mina hjärnspöken, satan va kul vi ska ha!

Medlem

Ska precis gå ner i gillestugan i källaren och dra igång Assassins Creed: Origins efter en dag av arbete på tomten med gräsklippning, trimning och fix i trädgården.

Medlem

Är på Kreta och ska gå på min systers grekiska bröllop. Runt 700 Pers, ska bli häftigt. Uppklädd som en maffiaboss haha.

Medlem

Sitter på en vägghängd toalett på en övervåning i ett hus nära adriatiska havet i Kroatien.


Niet.

Medlem
Skrivet av greb1989:

Har precis kommit ur duschen efter att ha sprungit milen för första gången på år och dar....Det var kännbart kan jag meddela.

Hur känns det idag? 😅


Niet.

Medlem
Skrivet av Theade:

Hur känns det idag? 😅

Var några lätt stela dagar där efter...Gjorde det idag igen och nu gick det lite lättare, progress!

Medlem

Pg av en egocentrisk släkting så firar jag midsommar hemma. Köpte kött för 800 kr och nu blir det mat bara för mig.

Moderator | Testpilot
Skrivet av Ichinin:

Pg av en egocentrisk släkting så firar jag midsommar hemma. Köpte kött för 800 kr och nu blir det mat bara för mig.

Beklagar. Sådana här helger ska vara kul med vänner och släktingar, men för en del kan det bli något dumt likt det som möjligen hänt dig.

Jag hoppas du får det trevlig ändå!


Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

Medlem

Har precis skapat ett FZ-konto. Sitter med datorn och vaktar dottern, som har fått vattkoppor lagom till midsommar, när hon leker med barbie och vattenbalja.

Medlem
Skrivet av bjornfobi:

Har precis skapat ett FZ-konto. Sitter med datorn och vaktar dottern, som har fått vattkoppor lagom till midsommar, när hon leker med barbie och vattenbalja.

Välkommen in i värmen!

Själv håller jag på att runda av efter en helvetesvecka med övertid. Deadlines kan man gott vara utan.
Sambon bakar en jordgubbscheesecake inför morgondagen.


Acer Predator Helios 300 PH315-54 | i7 11800H | Geforce RTX 3070 | 32GB RAM | 1TB SSD
PlayStation 4 | Nintendo Switch OLED | Samsung Galaxy S21

Medlem

Lyssnar på nya plattor som släpptes idag. Det klart bästa med Fredagar.

Skribent

Åker tåg. Kontrollantbesök precis. Ärlig som jag är så hade jag såklart giltig biljett, men blev lite förvånad att kontrollanter jobbar en midsommarafton. Fyra stycken var de också.

KoP
Medlem

Editerar lite gameplay ifrån Amiga spelet Pegasus för uppladdning på Instagram.

Medlem

Nu blir det en novell om mitt mående, behöver skriva av mig.

För ca en månad sen tog jag och damen en paus i vårat förhållande efter 19 år tillsammans.
Detta pga hennes psykiska ohälsa som hon haft sedan vi träffades i tonåren (tre olika diagnoser).
Under alla dessa år har jag försöjt henne då hon aldrig kunnat jobba, jag har dragit i massa läkare och psykologer och på så sätt försöka göra det jag kan göra för att hon ska få det stöd hon behöver.
Alla försök har bara runnit ut i sanden och sen har vi väntat nåt år tills man tagit tag i det igen. Mellan dessa varv så har hon suttit i den ena soffan, sen har hon suttit i den andra soffan...

För ca 1½ år sedan kom hennes dittills största dipp i måendet, återigen så började jag försöka ringa runt i den mån jag orkade och kunde. Men återigen rann det ut i sanden, varken läkare eller psykologer verkade intresserade av att testa nya behandlingsmetoder eller mediciner.

Skillnaden denna gång var att jag tog slut, min ork försvann, både till att driva saker vidare eller att engagera mig i hennes mående. När hon några månader senare berättade att hon dagligen har självmordstankar så reagerar jag inte som jag borde ha gjort, jag lät allt bara fortlöpa som vanligt mellan oss för jag var helt slut.
Däremot så grubblade jag på detta dag och natt, den enda avlastningen jag hade var när jag fick komma till jobbet och tänka på annat, all övrig tid gick åt till att fundera på "undra om hon lever när jag kommer hem" eller "undra hur många år vi får tillsammans tills hon gör det".

Så här fortsatte skiten, hon mådde dåligt på sitt håll och jag mådde dåligt på mitt håll.

För ca 2 månader kom hennes hittills största dipp, ett rejält sammanbrott och min första tanke var: "fuck this, jag orkar fan inte mer".. (bla bla bla, många olika samtal och diskussioner senare)...
Jag har länge haft denna tanke i mitt huvud, men det var inte förrän min mor sa dessa ord som dom på riktigt sjönk in "tänk på resten av ditt liv, är det så här du vill ha det?".

Efter flera samtal längs vägen så beslutar vi oss för att vi behöver en paus, hon från mig (eftersom jag varit så frånvarande senaste året) och jag från henne.
Det stora problemet här är ju att hon har inget jobb och inga egna vänner, hon har ingenting.
Slutade med att hon åka fick åka 60 mil bort till hennes föräldrar, i en liten stuga.

Här tänkte man ju att jag kanske skulle kunna börja varva ner, fundera på mig, mitt liv och mitt mående.. men nej.. denna månad har konstant fyllts av grubblande.
* vad händer om vi blir tillsammans igen, blir det bättre eller blir det samma gamla vanliga hjulspår?
* vad händer om det inte blir vi igen, hur ska hon klara sig?
osv osv.. bara ett ständigt jävla ältande och grubblande.

Idag fick jag ett meddelande om att hon saknar mig jätte mycket osv.. jag ringer henne för det blir för mycket att skriva i sms.
Hon säger sig då att hon har fått den distans hon behövde för att hitta sina känslor för mig och att hon vill komma hem...
Medans jag säger att jag är så långt borta från det som det går, jag säger att jag fortfarande bara grubblar på hur det ska gå, för henne, för mig, för oss.. och att jag inte kan ta hand om henne just nu samtidigt som jag ska ta hand om mig. jag tror ju att hon inte kan bli bättre hemma, för det blir samma jävla ekorrhjul/hjulspår och inom en vecka sitter vi i samma skit igen.

Samtalet slutar med att vi har gjort slut. och nu vet jag inte vad jag ska göra...

Medlem
Skrivet av Issue:

Nu blir det en novell om mitt mående, behöver skriva av mig.

För ca en månad sen tog jag och damen en paus i vårat förhållande efter 19 år tillsammans.
Detta pga hennes psykiska ohälsa som hon haft sedan vi träffades i tonåren (tre olika diagnoser).
Under alla dessa år har jag försöjt henne då hon aldrig kunnat jobba, jag har dragit i massa läkare och psykologer och på så sätt försöka göra det jag kan göra för att hon ska få det stöd hon behöver.
Alla försök har bara runnit ut i sanden och sen har vi väntat nåt år tills man tagit tag i det igen. Mellan dessa varv så har hon suttit i den ena soffan, sen har hon suttit i den andra soffan...

För ca 1½ år sedan kom hennes dittills största dipp i måendet, återigen så började jag försöka ringa runt i den mån jag orkade och kunde. Men återigen rann det ut i sanden, varken läkare eller psykologer verkade intresserade av att testa nya behandlingsmetoder eller mediciner.

Skillnaden denna gång var att jag tog slut, min ork försvann, både till att driva saker vidare eller att engagera mig i hennes mående. När hon några månader senare berättade att hon dagligen har självmordstankar så reagerar jag inte som jag borde ha gjort, jag lät allt bara fortlöpa som vanligt mellan oss för jag var helt slut.
Däremot så grubblade jag på detta dag och natt, den enda avlastningen jag hade var när jag fick komma till jobbet och tänka på annat, all övrig tid gick åt till att fundera på "undra om hon lever när jag kommer hem" eller "undra hur många år vi får tillsammans tills hon gör det".

Så här fortsatte skiten, hon mådde dåligt på sitt håll och jag mådde dåligt på mitt håll.

För ca 2 månader kom hennes hittills största dipp, ett rejält sammanbrott och min första tanke var: "fuck this, jag orkar fan inte mer".. (bla bla bla, många olika samtal och diskussioner senare)...
Jag har länge haft denna tanke i mitt huvud, men det var inte förrän min mor sa dessa ord som dom på riktigt sjönk in "tänk på resten av ditt liv, är det så här du vill ha det?".

Efter flera samtal längs vägen så beslutar vi oss för att vi behöver en paus, hon från mig (eftersom jag varit så frånvarande senaste året) och jag från henne.
Det stora problemet här är ju att hon har inget jobb och inga egna vänner, hon har ingenting.
Slutade med att hon åka fick åka 60 mil bort till hennes föräldrar, i en liten stuga.

Här tänkte man ju att jag kanske skulle kunna börja varva ner, fundera på mig, mitt liv och mitt mående.. men nej.. denna månad har konstant fyllts av grubblande.
* vad händer om vi blir tillsammans igen, blir det bättre eller blir det samma gamla vanliga hjulspår?
* vad händer om det inte blir vi igen, hur ska hon klara sig?
osv osv.. bara ett ständigt jävla ältande och grubblande.

Idag fick jag ett meddelande om att hon saknar mig jätte mycket osv.. jag ringer henne för det blir för mycket att skriva i sms.
Hon säger sig då att hon har fått den distans hon behövde för att hitta sina känslor för mig och att hon vill komma hem...
Medans jag säger att jag är så långt borta från det som det går, jag säger att jag fortfarande bara grubblar på hur det ska gå, för henne, för mig, för oss.. och att jag inte kan ta hand om henne just nu samtidigt som jag ska ta hand om mig. jag tror ju att hon inte kan bli bättre hemma, för det blir samma jävla ekorrhjul/hjulspår och inom en vecka sitter vi i samma skit igen.

Samtalet slutar med att vi har gjort slut. och nu vet jag inte vad jag ska göra...

Vilken styrka du besitter. Efter allt som hänt dig och din relation skulle jag gissa att det känns som att komma ur en tät dimma som även varit stormig från tid till tid. Det är helt normalt att känna sig helt desorienterad och även ha skuldkänslor (även om dom inte nödvändigtvis är rationella). Största anledningen är att din egen kompass och karta under en lång tid har ersatts av någon annans. Dina behov och känslor har inte styrt skeppet. Därmed vet du inte vad du behöver, känner eller kanske till och med gillar. Oroa dig inte för det kommer du finna igen men det kommer ta lite tid.

Medlem
Skrivet av Issue:

Nu blir det en novell om mitt mående, behöver skriva av mig.

För ca en månad sen tog jag och damen en paus i vårat förhållande efter 19 år tillsammans.
Detta pga hennes psykiska ohälsa som hon haft sedan vi träffades i tonåren (tre olika diagnoser).
Under alla dessa år har jag försöjt henne då hon aldrig kunnat jobba, jag har dragit i massa läkare och psykologer och på så sätt försöka göra det jag kan göra för att hon ska få det stöd hon behöver.
Alla försök har bara runnit ut i sanden och sen har vi väntat nåt år tills man tagit tag i det igen. Mellan dessa varv så har hon suttit i den ena soffan, sen har hon suttit i den andra soffan...

För ca 1½ år sedan kom hennes dittills största dipp i måendet, återigen så började jag försöka ringa runt i den mån jag orkade och kunde. Men återigen rann det ut i sanden, varken läkare eller psykologer verkade intresserade av att testa nya behandlingsmetoder eller mediciner.

Skillnaden denna gång var att jag tog slut, min ork försvann, både till att driva saker vidare eller att engagera mig i hennes mående. När hon några månader senare berättade att hon dagligen har självmordstankar så reagerar jag inte som jag borde ha gjort, jag lät allt bara fortlöpa som vanligt mellan oss för jag var helt slut.
Däremot så grubblade jag på detta dag och natt, den enda avlastningen jag hade var när jag fick komma till jobbet och tänka på annat, all övrig tid gick åt till att fundera på "undra om hon lever när jag kommer hem" eller "undra hur många år vi får tillsammans tills hon gör det".

Så här fortsatte skiten, hon mådde dåligt på sitt håll och jag mådde dåligt på mitt håll.

För ca 2 månader kom hennes hittills största dipp, ett rejält sammanbrott och min första tanke var: "fuck this, jag orkar fan inte mer".. (bla bla bla, många olika samtal och diskussioner senare)...
Jag har länge haft denna tanke i mitt huvud, men det var inte förrän min mor sa dessa ord som dom på riktigt sjönk in "tänk på resten av ditt liv, är det så här du vill ha det?".

Efter flera samtal längs vägen så beslutar vi oss för att vi behöver en paus, hon från mig (eftersom jag varit så frånvarande senaste året) och jag från henne.
Det stora problemet här är ju att hon har inget jobb och inga egna vänner, hon har ingenting.
Slutade med att hon åka fick åka 60 mil bort till hennes föräldrar, i en liten stuga.

Här tänkte man ju att jag kanske skulle kunna börja varva ner, fundera på mig, mitt liv och mitt mående.. men nej.. denna månad har konstant fyllts av grubblande.
* vad händer om vi blir tillsammans igen, blir det bättre eller blir det samma gamla vanliga hjulspår?
* vad händer om det inte blir vi igen, hur ska hon klara sig?
osv osv.. bara ett ständigt jävla ältande och grubblande.

Idag fick jag ett meddelande om att hon saknar mig jätte mycket osv.. jag ringer henne för det blir för mycket att skriva i sms.
Hon säger sig då att hon har fått den distans hon behövde för att hitta sina känslor för mig och att hon vill komma hem...
Medans jag säger att jag är så långt borta från det som det går, jag säger att jag fortfarande bara grubblar på hur det ska gå, för henne, för mig, för oss.. och att jag inte kan ta hand om henne just nu samtidigt som jag ska ta hand om mig. jag tror ju att hon inte kan bli bättre hemma, för det blir samma jävla ekorrhjul/hjulspår och inom en vecka sitter vi i samma skit igen.

Samtalet slutar med att vi har gjort slut. och nu vet jag inte vad jag ska göra...

Det finns en gräns för när en person inte kan, eller bör, agera hjälpreda och stödhjul åt någon annan. Vart den gränsen går är olika för alla, men utifrån låter det verkligen som att ni passerat den gränsen redan.
Inget kommer bli bättre av att ni försöker om och om igen, tvärt om lär det bara skada er båda ännu mer.


"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."

Medlem
Skrivet av Issue:

Nu blir det en novell om mitt mående, behöver skriva av mig.

För ca en månad sen tog jag och damen en paus i vårat förhållande efter 19 år tillsammans.
Detta pga hennes psykiska ohälsa som hon haft sedan vi träffades i tonåren (tre olika diagnoser).
Under alla dessa år har jag försöjt henne då hon aldrig kunnat jobba, jag har dragit i massa läkare och psykologer och på så sätt försöka göra det jag kan göra för att hon ska få det stöd hon behöver.
Alla försök har bara runnit ut i sanden och sen har vi väntat nåt år tills man tagit tag i det igen. Mellan dessa varv så har hon suttit i den ena soffan, sen har hon suttit i den andra soffan...

För ca 1½ år sedan kom hennes dittills största dipp i måendet, återigen så började jag försöka ringa runt i den mån jag orkade och kunde. Men återigen rann det ut i sanden, varken läkare eller psykologer verkade intresserade av att testa nya behandlingsmetoder eller mediciner.

Skillnaden denna gång var att jag tog slut, min ork försvann, både till att driva saker vidare eller att engagera mig i hennes mående. När hon några månader senare berättade att hon dagligen har självmordstankar så reagerar jag inte som jag borde ha gjort, jag lät allt bara fortlöpa som vanligt mellan oss för jag var helt slut.
Däremot så grubblade jag på detta dag och natt, den enda avlastningen jag hade var när jag fick komma till jobbet och tänka på annat, all övrig tid gick åt till att fundera på "undra om hon lever när jag kommer hem" eller "undra hur många år vi får tillsammans tills hon gör det".

Så här fortsatte skiten, hon mådde dåligt på sitt håll och jag mådde dåligt på mitt håll.

För ca 2 månader kom hennes hittills största dipp, ett rejält sammanbrott och min första tanke var: "fuck this, jag orkar fan inte mer".. (bla bla bla, många olika samtal och diskussioner senare)...
Jag har länge haft denna tanke i mitt huvud, men det var inte förrän min mor sa dessa ord som dom på riktigt sjönk in "tänk på resten av ditt liv, är det så här du vill ha det?".

Efter flera samtal längs vägen så beslutar vi oss för att vi behöver en paus, hon från mig (eftersom jag varit så frånvarande senaste året) och jag från henne.
Det stora problemet här är ju att hon har inget jobb och inga egna vänner, hon har ingenting.
Slutade med att hon åka fick åka 60 mil bort till hennes föräldrar, i en liten stuga.

Här tänkte man ju att jag kanske skulle kunna börja varva ner, fundera på mig, mitt liv och mitt mående.. men nej.. denna månad har konstant fyllts av grubblande.
* vad händer om vi blir tillsammans igen, blir det bättre eller blir det samma gamla vanliga hjulspår?
* vad händer om det inte blir vi igen, hur ska hon klara sig?
osv osv.. bara ett ständigt jävla ältande och grubblande.

Idag fick jag ett meddelande om att hon saknar mig jätte mycket osv.. jag ringer henne för det blir för mycket att skriva i sms.
Hon säger sig då att hon har fått den distans hon behövde för att hitta sina känslor för mig och att hon vill komma hem...
Medans jag säger att jag är så långt borta från det som det går, jag säger att jag fortfarande bara grubblar på hur det ska gå, för henne, för mig, för oss.. och att jag inte kan ta hand om henne just nu samtidigt som jag ska ta hand om mig. jag tror ju att hon inte kan bli bättre hemma, för det blir samma jävla ekorrhjul/hjulspår och inom en vecka sitter vi i samma skit igen.

Samtalet slutar med att vi har gjort slut. och nu vet jag inte vad jag ska göra...

Kudos till dig som orkat med denna resa. Du har under lång tid satt andras behov framför dina egna och det är en bra egenskap som få besitter. Men allt har sina gränser och starkt gjort av dig som orkat bryta dig ur denna negativa spiral.


"Only a few find the way, some don’t recognize it when they do – some… don’t ever want to."

Medlem

Jag tar de lugnt på jobb, och lyssnar på musik och glor ut i luften. Det e väldigt givande.

Medlem

Sitter och svär över AirportCEO, tänkte bara spela i typ 30-45min... Det var över 2 timmar sedan.

"Bara lite till, då kan jag lägga till några Remote Stands"
"Bara lite till, då har jag råd att bygga ut min terminal."

Medlem

Sitter med en kopp presskaffe på jobbet och räknar ner tiden till semestern som börjar på fredag...


Submission is for the weak

Medlem
Skrivet av Derivat:

Vilken styrka du besitter. Efter allt som hänt dig och din relation skulle jag gissa att det känns som att komma ur en tät dimma som även varit stormig från tid till tid. Det är helt normalt att känna sig helt desorienterad och även ha skuldkänslor (även om dom inte nödvändigtvis är rationella). Största anledningen är att din egen kompass och karta under en lång tid har ersatts av någon annans. Dina behov och känslor har inte styrt skeppet. Därmed vet du inte vad du behöver, känner eller kanske till och med gillar. Oroa dig inte för det kommer du finna igen men det kommer ta lite tid.

ja, jag har så mycket skuldkänslor, det blev inte mycket sömn i natt, låg bara och funderade vad som ska hände med henne nu och hur det ska gå. Försökte få tag på hennes mor igår men fick ett sms senare om att de skulle försöka få damen till akuten. återigen kom skuldkänslorna.

Nej men nu är det fan inte bra. dels kommer skuldkänslor över att jag tar bort hennes liv, hon är 36 år utan vänner och jobb och får flytta hem till mamma och pappa (jag vet ju att det inte är mitt fel, men det känns så just nu). sen kommer frågan om jag gjorde rätt, mina känslor för henne finns kvar. sist men inte minst, rädslan för att bli ensam..

Skrivet av magma:

Kudos till dig som orkat med denna resa. Du har under lång tid satt andras behov framför dina egna och det är en bra egenskap som få besitter. Men allt har sina gränser och starkt gjort av dig som orkat bryta dig ur denna negativa spiral.

Jo men det är ju så det har blivit, detta har ju styrt mig och mitt liv.
under en period så började jobba kl 6 bara för att kunna komma hem tidigare från jobbet så hon slapp sitta själv så länge från det hon vaknade. jag har försakat mycket socialt samt egna intressen bara för att komma hem och "hålla henne sällskap"...

Medlem

Har just vaknat. Ska programmera lite, grilla och sen spela Avorion resten av dagen.

Medlem

Insjuknat nu igen.
Så åkt hem från jobbet och sitter nu hemma i soffan med flera liter blaskigt kaffe redo.

Medlem

Svär över försäkringsbolagets mögande.

Medlem

Lirar Ori and the Blind Forest. Jag är helt hopplös när det kommer till simultanförmåga så jag dör _hela_ tiden
men ändå kan jag inte sluta spela! Andra spel hade jag ragequittat för länge sen och avinstallerat men i Ori vill jag bara fortsätta hur dåligt det än går

Medlem
Skrivet av Issue:

ja, jag har så mycket skuldkänslor, det blev inte mycket sömn i natt, låg bara och funderade vad som ska hände med henne nu och hur det ska gå. Försökte få tag på hennes mor igår men fick ett sms senare om att de skulle försöka få damen till akuten. återigen kom skuldkänslorna.

Nej men nu är det fan inte bra. dels kommer skuldkänslor över att jag tar bort hennes liv, hon är 36 år utan vänner och jobb och får flytta hem till mamma och pappa (jag vet ju att det inte är mitt fel, men det känns så just nu). sen kommer frågan om jag gjorde rätt, mina känslor för henne finns kvar. sist men inte minst, rädslan för att bli ensam..

Jo men det är ju så det har blivit, detta har ju styrt mig och mitt liv.
under en period så började jobba kl 6 bara för att kunna komma hem tidigare från jobbet så hon slapp sitta själv så länge från det hon vaknade. jag har försakat mycket socialt samt egna intressen bara för att komma hem och "hålla henne sällskap"...

Du går igenom ett helvete nu men försök vara stark och tålmodig. Prioritera dig själv och ta hand om dig, det är du värd. Det vänder en dag.

Medlem
Skrivet av Issue:

Nu blir det en novell om mitt mående, behöver skriva av mig.

För ca en månad sen tog jag och damen en paus i vårat förhållande efter 19 år tillsammans.
Detta pga hennes psykiska ohälsa som hon haft sedan vi träffades i tonåren (tre olika diagnoser).
Under alla dessa år har jag försöjt henne då hon aldrig kunnat jobba, jag har dragit i massa läkare och psykologer och på så sätt försöka göra det jag kan göra för att hon ska få det stöd hon behöver.
Alla försök har bara runnit ut i sanden och sen har vi väntat nåt år tills man tagit tag i det igen. Mellan dessa varv så har hon suttit i den ena soffan, sen har hon suttit i den andra soffan...

För ca 1½ år sedan kom hennes dittills största dipp i måendet, återigen så började jag försöka ringa runt i den mån jag orkade och kunde. Men återigen rann det ut i sanden, varken läkare eller psykologer verkade intresserade av att testa nya behandlingsmetoder eller mediciner.

Skillnaden denna gång var att jag tog slut, min ork försvann, både till att driva saker vidare eller att engagera mig i hennes mående. När hon några månader senare berättade att hon dagligen har självmordstankar så reagerar jag inte som jag borde ha gjort, jag lät allt bara fortlöpa som vanligt mellan oss för jag var helt slut.
Däremot så grubblade jag på detta dag och natt, den enda avlastningen jag hade var när jag fick komma till jobbet och tänka på annat, all övrig tid gick åt till att fundera på "undra om hon lever när jag kommer hem" eller "undra hur många år vi får tillsammans tills hon gör det".

Så här fortsatte skiten, hon mådde dåligt på sitt håll och jag mådde dåligt på mitt håll.

För ca 2 månader kom hennes hittills största dipp, ett rejält sammanbrott och min första tanke var: "fuck this, jag orkar fan inte mer".. (bla bla bla, många olika samtal och diskussioner senare)...
Jag har länge haft denna tanke i mitt huvud, men det var inte förrän min mor sa dessa ord som dom på riktigt sjönk in "tänk på resten av ditt liv, är det så här du vill ha det?".

Efter flera samtal längs vägen så beslutar vi oss för att vi behöver en paus, hon från mig (eftersom jag varit så frånvarande senaste året) och jag från henne.
Det stora problemet här är ju att hon har inget jobb och inga egna vänner, hon har ingenting.
Slutade med att hon åka fick åka 60 mil bort till hennes föräldrar, i en liten stuga.

Här tänkte man ju att jag kanske skulle kunna börja varva ner, fundera på mig, mitt liv och mitt mående.. men nej.. denna månad har konstant fyllts av grubblande.
* vad händer om vi blir tillsammans igen, blir det bättre eller blir det samma gamla vanliga hjulspår?
* vad händer om det inte blir vi igen, hur ska hon klara sig?
osv osv.. bara ett ständigt jävla ältande och grubblande.

Idag fick jag ett meddelande om att hon saknar mig jätte mycket osv.. jag ringer henne för det blir för mycket att skriva i sms.
Hon säger sig då att hon har fått den distans hon behövde för att hitta sina känslor för mig och att hon vill komma hem...
Medans jag säger att jag är så långt borta från det som det går, jag säger att jag fortfarande bara grubblar på hur det ska gå, för henne, för mig, för oss.. och att jag inte kan ta hand om henne just nu samtidigt som jag ska ta hand om mig. jag tror ju att hon inte kan bli bättre hemma, för det blir samma jävla ekorrhjul/hjulspår och inom en vecka sitter vi i samma skit igen.

Samtalet slutar med att vi har gjort slut. och nu vet jag inte vad jag ska göra...

I ett förhållande med ett av mina X så var det en liknande situation, dock väldigt intensivt och allt utspelade sig på kanske 2 års tid mot dina 19. Jag kan säga att jag var väldigt naiv inför situationen, allt var bra till en början men sakta & säkert ett tag efter vi flyttat ihop började det med att vara väldiga humörshopp mellan highs & lows (bipolär var hon bland annat).

Jag kunde bli anklagad för att kväva henne när jag varit och jobbat till 17 på vardagar för att sedan anklagas för tråkmåns om jag inte orkade gå ut och festa varje fredag. För att göra en lång historia kort så gav jag allt för henne, gick från jobbet för att skjutsa till sjukhus/psyk eller ställde upp med flytthjälp när hon låg inne och allt mellan himmel och jord. Visste inte när jag skulle sluta helt enkelt och det var inte förrän jag var slut, totalt på botten, som hon tog ett rejält språng uppåt och gick vidare med sitt liv. Lite som en språngbräda att trampa på som tack för allt. (Näste man till rakning..)

Det jag lärde mig var att jag skulle slutat betydligt tidigare, det var väldigt manipulativt men jag lärde mig också väldigt mycket. I början anklagade jag mig själv men ju längre distans jag fick från det ju mer nyktert såg jag på det likt hur min omgivning börjat oroa sig också. Idag är jag förbannat glad att jag inte var naiv nog att skaffa barn med henne då hon ville det nästan direkt och inte för sin värld kunde förstå hur flera av hennes X kunde gå vidare och direkt skaffa ungar..

Jag trodde att lumpen var mitt livs största prövning men den där kvinnan är min största prövning.

Var stark och anklaga inte dig själv för mycket, låt inte ditt liv gå i spillror när du redan gjort så otroligt mycket för henne. Man vill det bästa men det går inte att hjälpa en person som inte vill bli hjälpt eller tar tag i sina problem ordentligt. Man har en stor förståelse för dem också, speciellt om man själv varit nästan där om än bara en gnutta av tiden, men det är inte värt det.

Skriv svar