Krönika - Prima Senectute

Det är sommaren år 2050. Jag har precis fyllt 77 år och mår relativt bra för min ålder. Blodtrycket är kanske lite högt, men jag går mina dagliga promenader, undviker socker och försöker insupa så mycket D-vitamin som solen tillåter. Födelsedagsfesten igår var en trevlig tillställning. Det kom över ett gäng pensionärer från avdelning 4. Vi drack japanskt té från Hokkaido, mumsade på kanelpiroger och tog en VR-semester till Jupiters största måne “Ganymedes”. Där issurfade vi på det frusna havet och gick sedan på en upptäcktsfärd i den yttre, varma ismanteln för att sennare spendera en trevlig eftermiddag på det nybyggda spa som dykt upp i den senaste uppdateringen av vårt populära universum-sim.

Familjen ska komma över idag. Det är tänkt att vi ska ta en picknick ute på Haväng, och kanske plocka äpplen i Kivik. Vi får helt enkelt se hur vädret är. De senaste månaderna har sommarstormarna piskat på rejält att det är säkrare att hålla sig inomhus. Vädret är inte längre vad det än gång var. Somrarna är varmare, vintrarna fruktansvärda. Man varnade om detta länge, och nu blev det som det blev. Världen som en gång kändes så trygg, blev någonting annat. Vattenbristen i Kina förutspår en massdöd och skogarna i Sydamerika försvinner i allt snabbare takt. Vi måste leva med allt det där nu.

Det finns inga begränsningar vad jag kan göra i mina virtuella världar. Det är som om tiden står still och allting är bra. Kanske kan jag locka med familjen till mina guldkorn jag har i dessa digitala världar, för det är, när allt kommer omkring, där jag trivs och mår bäst. Mitt digitala “jag” har inga problem med överbelastade knän eller återkommande ryggvärk, det behöver inte heller oroa sig för hemska epidemier som kräver otaliga människoliv (som mellan åren 2020 - 2033), därför är det kanske inte konstigt att denna moderna värld som jag ofta flyr till, blev mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Nu är bara frågan hur jag ska förhålla mig till den verkliga världen. Men sanningen är den, utan mina digitala utflykter hade jag nog varit förlorad . . .

Ålderdomen. Ta detta ord i din mun. Det är en tillsynes enkel benämning på ett senare skede i livet; ett kausalitetens ofrånkommande öde som stundvis kan te sig mycket skrämmande och i vissa fall, väldigt abstrakt. Men, det är en del av vår verklighet, och det gäller även dig som räknar dig som väldigt ung idag. Var du än befinner dig i livet, kommer ditt skinn och din själ åldras i samma takt som dina erfarenheter. En dag står du där trettio år in i framtiden med ett relativt tungt bagage med många fantastiska upplevelser, och förhoppningsvis med en hälsa som medger att du kan göra precis allt det du vill göra i ditt liv på “andra sidan” vuxenheten.

Jag har suttit i det varma skenet från siarkulan den senaste tiden och försökt att komma på hur jag skulle vilja spendera min ålderdom; det är när allt kommer omkring lika viktigt att tänka på som det här med pensionen, dvs., den framtida ekonomin. För hur stor nytta har du av dina hårt förtjänade pengar om du sitter instängd mellan fyra väggar och känner dig omotiverad av att utforska din nya “ledighet”? Det finns inte ett endaste korn i min lekamen som ser framemot ett liv där hatten ligger på hyllan. Jag vill ha min hatt på huvudet och möta världen på ett annat sätt som jag kanske inte har haft möjlighet tidigare. Av den anledningen känner jag att mitt personliga pensionspar på 3000:- i månaden en dag kommer löna sig, men jag tänker inte lägga mina pengar på enbart golfskor, jag måste fundera över den själsliga rikedomen också, för det kommer ingen göra åt mig.

Enligt sajten “SingularityHub”, påpekar den moderna civilisationens historia att levnadskostnaderna för en tämligen rörlig mänsklighet alltid pekar nedåt, vilket är tvärtemot vad man skulle kunna tro. Jag tror de flesta har en känsla av att allting blir dyrare, men tydligen är det inte så på längre sikt. Demonetarisering är en del av samhällets progrediering, och det finns många orsaker till varför det är så. En av orsakerna har att göra med att saker ständigt förbättras och finslipas. Det som en gång var dyrt att producera, blir billigare i framtiden, eller produceras på ett helt nytt sätt. Den expontiella utvecklingen är således godartad, för det hjälper samhället att sortera bort sådant som inte längre genererar vinst eller tar upp marknaden på ett negativt sätt. Gemene man behöver dock inte lägga energi eller tankekraft på detta, det mesta sköter samhällets maskineri åt en.

Som ung sitter jag tryggt i samhällets vagga. Varken vind eller våg lyckas tippa över min farkost, och det är sannerligen en trygghet jag aldrig skulle vilja vara utan. Det finns dock ett par orosmoln på min himmel. Det är en sak hur jag mår, men hur kommer världen att må?

Vi föreställer oss att året fortfarande är 2050. Nu plockar jag upp en dagstidning och läser en framtidsutsikt om de närmsta tio åren (fram till 2060).

Under det nuvarande året har man nu kunnat säkerställa att Amazonskogen har försvunnit med 50% med en jämförelse sedan 100 år tidigare. De flesta företag som man i början på 2000-talet tog för givet, har nu försvunnit, dels på grund av de rådande klimatproblemen, och dels för att det stora landet i Öst, Kina - sedan länge har slutat vara lakej åt väst. Man samarbetar där enbart med företag som är till deras gagn, och ingen ekonomi får bli större en deras. Det råder brist på mat i stora delar av världen, och fiskbeståndet har försvunnit med en fjärdedel för alltid och kommer inte återhämta sig under mänsklighetens nu svajiga framtid. Plötsliga oväder och skyfall räknas nu som vardagligheter. Nederbörden har ökat med 20% på relativt kort tid. Temperaturen i världen har stigit med 3%. I USA är man nu över 400 miljoner människor, massarbetslösheten är fortfarande ett faktum och ekonomin svindlar stadigt. I Australien har man mot slutet av 2050-talet avlat “designer babies” för de superrika. Medan vissa kallar det för en evolution, förutspår andra en elit av genmodifierade människor som kommer försöka ta över världen. På Mars har man nu etablerat den första permanenta kolonin. Nybyggare på planeten kommer aldrig återvända hem . . .

Kanske sitter jag vid denna tid framför en öppen eld och kontemplerar över livet med mina äldre vänner. Jag ser att de flesta mår hyggligt bra rent fysiskt, men de har blivit alltmer introverta och pratar väldigt ofta om hur det var bättre förr. I mina lilla tankelek här är jag både i framtiden och nutiden och ser mig omkring med vakfulla ögon.

Coronapandemin är allrådande och vi tar mycket stryk inom alla delar av samhället. Medan vissa reflekterar över ekonomin, är andra ständigt upptagna med att lösa mysteriet med vikten av social kontakt. De längtar tillbaka till glädjefyllda stunder i goda vänners lag; där man kunde vara spontan och se varandra utan ansiktsmasker. Vissa trotsar livet för denna kontakt, detta nödvändigheternas elixir, men man kan inte enbart tänka på sig själv. Vi lever alla under denna kupol av drömmar och längtan.

Det är mycket oro i dessa rader, men det finns hopp; ljusglimtar trots all osäkerhet. Blunda och plocka fram ditt vackraste minne, försök att tänka på det när det är som svårast.

Januari år 2051 . . .

Jag besöker ett virtuellt bibliotek och blädrar bland de gamla tidningarna. Rubrikerna flyger förbi som trollsländor. Sida efter sida med suddiga foton pockar på uppmärksamhet, och plötsligt ser jag det jag letat efter. Det är en framsida på en internationell dagstidning. Datumet är inpräntat i varje levande människas minne; 21:e Augusti 2033 - Coronaviruset utplånat! Under rubriken finns det bilder från alla världens hörn. De är fyllda med människor som skrattar, kramar och kysser varandra. Det är bilder på presidenter, kungar och drottningar, det är bilder på lyckliga barn.

18 år senare började en ny prövning, men man var lycklig fram tills dess.

#walter_iego #blogg #kronika

Jag glömmer aldrig när jag såg "Braveheart" och det där ordet förmörkade en hel himmel.