Att känna sig ur fas med livet (en tråd om mental(o)hälsa

Medlem
Att känna sig ur fas med livet (en tråd om mental(o)hälsa

Tjenare FZ, hur mår ni?

Eftersom att psykisk ohälsa är något som verkar bli allt vanligare så tänkte jag starta en tråd om det. Det behöver inte alltid handla om avgrundsdjupa depressioner utan det kan bara vara så att man känner sig ur fas med livet. Kanske kan vi stötta varandra, berätta om solskenshistorier om hur livet vände eller helt enkelt bara prata av oss. Vi lever i en tid där det ofta pratas om hur viktigt det är att lyfta mental ohälsa, samtidigt som vi lever i ett prestationssamhälle där man ska vara på topp hela tiden. Det går inte ihop. Låt oss skapa en frizon.

Kort om mig. Jag insåg för några dagar sedan att fasen, Gammelgejmern, du är deprimerad. Växte upp som typisk nörd. Älskade både spel, film och hemelektronik. 90-talet och första delen av 00-talet var därför fantastiska. Känslan av att något nytt och spännande väntade bakom hörnet var ständigt närvarande. Tekniken utvecklades i en rasande takt. Det var lätt att fantisera om hur häftig framtiden skulle kunna bli.

I och med bredbandets intåg så började vi lana, både i folks källare och familjers oisolerade uthus mitt i vintern. Satt och frös i mössa och vinterjacka och spelade CS. Gick till den lokala pizzerian. Sprang nästan hem för att dra igång liret igen. Minns att vi kände oss som hackers bara för att vi ens fått lanet att fungera. Vi var ett gäng som blev extrem tighta. Som en familj. Lanade varje helg. Började gå på större lan. Flera hundra pers lokalt. Fantastisk stämning och pionjäranda i luften. Nybyggaranda. Tillsammans var vi på väg mot nånting nytt.

Började även hänga mycket på forum. Även där lärde man känna mycket trevligt folk. Forumen kändes nästan som små digital byar. Stora nog att ha en hög aktivitet, men små nog att man "kände" alla. Man styrde upp spel, snackade spel eller bara postade strunt. Tittade in på loading.se och blev lite rörd över att se att de fortfarande försöker styra upp sin årliga julkalender och julklappsbyte.

Fick lägga det livet bakom mig när jag började plugga på universitetet. Fann dock även en gemensamhet även där. Festade, pluggade, hade naiva tankar om framtiden. Populärkulturen hade inte blivit helt splittrad än. Alla pratade GoT på måndagar.

Vuxen sedan några år tillbaka. Ute i verkligheten. Insåg för några dagar hur flytande jag känner mig. Utan gemenskap.

Den gamla spelkulturen är död. Forum, lan, speltidningar. Nästan borta. Matchmaking sker automatiskt. Kulturen är helt splittrad. Folk läser och ser vad de vill när de vill. Skönt, men dåligt för gemenskspen. Facebook är för stort. Allt blir anonymt.

Gick en promenad och tittade upp mot alla upplysta fönster i området där jag bor när jag kom hem. Kanske 150 lägenheter. Fick en känsla av att vi bor i samma land, stad, på samma gata, men alla är för sig själva.

Vet inte varför det fick mig att vakna till. Insikten om hur mycket viktigt som är borta? Insikten om hur svårt det är att hitta gemenskap som vuxen? Insikten om hur splittrade vi blivit som samhälle?

Tack för mig.


Drömmer om en värld med speltidningar, fysiska spelbutiker och kasetter. Sedan ungefär 2005 har allt blivit sämre i samhället.

Medlem

Mina tankar:

Jag har en tyst önskan om att sociala medier bannlyses och folk tvingas prata med varann på privat nivå igen.
Inte bakom en internet-avatar.

Jag kanske tillhör minoriteten, men jag tror definitivt att det blivit mer psykisk ohälsa på senare tid.
Jag har absolut inga bevis men jag tror internet ligger bakom en hel del.

Framför allt sociala medier.
Att jämföra sig med andra, tävla om likes, bli nedröstad för att man har olik åsikt än massan.
Professionella manipulerare (influencers) som hela tiden försöker få dig att tänka på ett speciellt sätt.
Lättare att känna att det är nåt fel på en i sådan miljö.

Sen stress som kommer från att man ständigt är uppkopplad och rädd att man missar något.
Man måste sitta med telefonen hela tiden.

Kan inte vara hälsosamt.

Raderade mitt Facebook för några år sen och upptäckte att jag på riktigt mådde väsentligt mycket bättre av att inte se skiten. Funderar på att sluta hänga på reddit också, då det är lite samma känsla.


Ryzen9 3900X - RTX3080

Medlem

Jag tror att det till stor del handlar om att jag är så besviken på samtiden. Att det blev som det blev med allt.

Jag minns teknik-optimismen på 90-talet, som jag sedan fick bekräftad under 00-talets alla lan. Internet skulle föra oss samman. Skitsamma vilken bakgrund man har, nu skulle vi äntligen se att bortom allt har vi mer gemensamt än inte. Och jag fick se det med egna ögon. Där på lanen satt vi, tonåringar med vuxna, tjejer och killar, svenskar och invandrare. Vem bryr sig, vi lirar och har kul.

Sen kom FB och Co. och hatet och galenskap blev normaliserat. Tror verkligen att sociala medier förändrat min människosyn i grunden. Till det sämre.


Drömmer om en värld med speltidningar, fysiska spelbutiker och kasetter. Sedan ungefär 2005 har allt blivit sämre i samhället.

Det som har räddat mig i tid och otid är min kreativitet. Jag är aldrig sysslolös, och jag utövar någon sorts självterapi genom att skapa. Varje dag skriver pennan någonting, varje dag målar penseln något, och även om jag inte har många nära vänner, har jag tillräckligt många för att känna mig uppskattad och älskad.

Ett bra sätt att komma i fas med sig själv är att undersöka vad det är som skaver först och främst sedan försöka ändra på saker och ting, ett efter ett.

Jag misstänker att kanske maten också är en bov i dramat; ät bra mat, promenera, älska kroppen, utmana dig själv med saker du kanske aldrig vågat testa innan.

Vissa kan tycka detta är ett tramsigt förslag, men börja skriv en dagbok. Ventilera allt. Om livet är skit, skriv det, om du känner dig glad en dag, skriv ned det; få ut det, för inombords gör det inget gott.

Lycka till och må väl!


FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Måste instämma med flera som skriver ang "sociala medier".

Är det något som har fått mig att må bättre, så är det när jag:
-Tog bort alla som jag lagt till som "vän", som jag egentligen inte har någon kontakt med. (Även de som en gång var mina nära vänner).
-Avföljde allt som jag egentligen inte är intresserad av.
-Förbjöd mig själv från att besöka sidor såsom Facebook eller likn.

Man mår så ooooofantligt mycket bättre.
Jag vill inte se "hur fantastisk min dag har varit - 52 likes", det gör bara att jag mår dåligt. Helst av allt skulle jag radera hela kontot, men pga att de jag har kontakt med använder dessa tjänster så är det ett ganska smidigt sätt att kommunicera.

En annan sak är att jag för några år sen kom underfund med att jag mådde bättre utav att inte längre hamstra på mig matriella ting.
Jag vart lätt stressad över att se mina äldre konsoler till exempel, stå och aldrig bli använda.
Tänkte ofta att "jag ska lira lite snart" eller "den här kan jag ha nytta av sen".

Så till sist kom jag över någon slags tröskel och ville bara bli av med precis allt som jag inte längre använde.
Sålde av de mesta av det jag då ansåg som mina ögonstenar, såsom äldre NES spel i välbevarat skick, konsoler och datorer, överblivna hårddiskar etc.
Ju mer jag sålde, ju bättre mådde jag. Och dessutom fick jag upp ögonen för att marknaden för äldre spel var hetare än någonsin.
Man kunde få väldigt bra betalt för tomma kartonger eller enskilda manualer.
Fick lite "blodad tand" för att sälja iväg mina kära ägodelar. Det utvecklades mer i ett intresse att göra sjyssta affärer. 😁

Skrivet av Razken:

Måste instämma med flera som skriver ang "sociala medier".

Är det något som har fått mig att må bättre, så är det när jag:
-Tog bort alla som jag lagt till som "vän", som jag egentligen inte har någon kontakt med. (Även de som en gång var mina nära vänner).
-Avföljde allt som jag egentligen inte är intresserad av.
-Förbjöd mig själv från att besöka sidor såsom Facebook eller likn.

Man mår så ooooofantligt mycket bättre.
Jag vill inte se "hur fantastisk min dag har varit - 52 likes", det gör bara att jag mår dåligt. Helst av allt skulle jag radera hela kontot, men pga att de jag har kontakt med använder dessa tjänster så är det ett ganska smidigt sätt att kommunicera.

En annan sak är att jag för några år sen kom underfund med att jag mådde bättre utav att inte längre hamstra på mig matriella ting.
Jag vart lätt stressad över att se mina äldre konsoler till exempel, stå och aldrig bli använda.
Tänkte ofta att "jag ska lira lite snart" eller "den här kan jag ha nytta av sen".

Så till sist kom jag över någon slags tröskel och ville bara bli av med precis allt som jag inte längre använde.
Sålde av de mesta av det jag då ansåg som mina ögonstenar, såsom äldre NES spel i välbevarat skick, konsoler och datorer, överblivna hårddiskar etc.
Ju mer jag sålde, ju bättre mådde jag. Och dessutom fick jag upp ögonen för att marknaden för äldre spel var hetare än någonsin.
Man kunde få väldigt bra betalt för tomma kartonger eller enskilda manualer.
Fick lite "blodad tand" för att sälja iväg mina kära ägodelar. Det utvecklades mer i ett intresse att göra sjyssta affärer. 😁

Intressant det där med att du har sålt av materiella ting du inte längre faktiskt använder!

Jag "lider" själv lite av det där... har ju en hel drös med gamla Xbox 360-spel ståendes i hyllan, dom tar väl iofs inte så mkt plats men likväl så står dom bara där och samlar damm. Köpte ju även de 2 mini-konsolerna (NES/SNES) när de kom, men dom står också bara och samlar damm...

Har tänkt tanken att man borde göra sig av med dom men inte riktigt fått tummen ur, kanske får göra slag i saken.

I övrigt håller jag med många andra som svarat här, känner mig ganska ur fas i livet jag med, får inte ihop det helt enkelt. Främst för att jag inte lyckas få ett bra jobb som jag trivs med.


Xbox Series X | Nintendo Switch | Xbox One X | Xbox 360

Medlem
Skrivet av Mojo:

Mina tankar:

Jag har en tyst önskan om att sociala medier bannlyses och folk tvingas prata med varann på privat nivå igen.
Inte bakom en internet-avatar.

Jag kanske tillhör minoriteten, men jag tror definitivt att det blivit mer psykisk ohälsa på senare tid.
Jag har absolut inga bevis men jag tror internet ligger bakom en hel del.

Framför allt sociala medier.
Att jämföra sig med andra, tävla om likes, bli nedröstad för att man har olik åsikt än massan.
Professionella manipulerare (influencers) som hela tiden försöker få dig att tänka på ett speciellt sätt.
Lättare att känna att det är nåt fel på en i sådan miljö.

Sen stress som kommer från att man ständigt är uppkopplad och rädd att man missar något.
Man måste sitta med telefonen hela tiden.

Kan inte vara hälsosamt.

Raderade mitt Facebook för några år sen och upptäckte att jag på riktigt mådde väsentligt mycket bättre av att inte se skiten. Funderar på att sluta hänga på reddit också, då det är lite samma känsla.

Jag tror som Daugeleven att det delvis är så att ökningen beror på att det är mer ok att prata om sin psykiska ohälsa nu för tiden vilket gör att många som lidit i det tyska kan prata om det men jag håller också med dig om att jag tror sociala medier bidrar till mycket av det.

Kommer bara ihåg själv när jag var 20-25 och Facebook blev ett fenomen som alla skulle hålla på med.
Jag började jobba på en tillverkningsindustri i min hemby direkt efter gymnasiet och jag spenderade min lediga tid med att festa eller spela tv-spel. Samtidigt såg jag mina gamla vänner och klasskamrater från grundskola och gymnasium som flyttade till andra städer och länder och pluggade på olika högskolor och universitet och reste runt i världen.
Och mina ohälsosamma tankar var ungefär såhär: Här sitter jag i min lägenhet och spelar tv-spel. Jag slösade ju bort mitt liv! Jag borde ju göra alla dom där sakerna som alla andra gör på sociala medier istället så att jag också har något att posta! Mitt liv är helt värdelöst! Och jag kände en verklig stress över det som gjorde att jag mådde dåligt i perioder.
Det ironiska är at jag hade alla dom tankarna trots att jag egentligen trivs bäst med att vara hemma i min lägenhet och "slösar bort" mitt liv med tv-spel.
Nu är TikTok och Youtube mina enda två sociala medier och då som underhållning. Har inte publicerat något på någon av plattformarna och tänker inte göra det.


PSN: OAKTHYR

Medlem

Kan hålla med mångt å mycket i tråden. Sociala medier kan vara en riktig gyttja att vada runt i ibland.

Känner också igen mig, som född på mitten av 70-talet, har verkligen hängt med i tekniksvängen sedan barnsben och hela vägen upp i arbetslivet. Hängde i den tidiga demo-scenen, framtiden var ljus och bländande. Vad blev det av det? Facebook, twitter osv Nästan lite deppigt.

Sedan några år har jag kört yoga och det tycker jag är fantastiskt. Både mentalt och kroppsligt. En sak som man får lära sig tidigt är andning och hur det påverkar kroppen och hur den kan användas till att ex. lugna ner sig. Alla har väl hört: "Ta ett djupt andetag och räkna till 10". Det ligger något i det. Långa djupa andetag med lite meditativt inslag har hjälpt mig att slappna av och släppa allt runt i kring en för ett tag och ladda upp. Själv gillar jag verkligen att lyssna på klangskålar under tiden. Det är dock inte för alla, men många uppskattar det. ex. https://open.spotify.com/album/3wt0Cv6wLg1tdUJQIyUvez?si=w8GR...

Jag hade funderat på att börja med yoga innan, men hade ingen aning om hur/vad jag skulle göra. Kände ingen som höll på med det. Jag hade dock tur och en instruktör började på mitt gamla gym och hon hade även yoga. Finns en uppsjö typer av yoga, jag kör vinyasa-, mindfull- och poweryoga. Men, nu finns ju ex. youtube med många bra instruktionsvideos. Vi har även ex. https://yogobe.com/se/ som man kan testa.

Just nu är jag dock lite deppig då jag varit förkyld i fasiken en månad och inte kunnat vara med annat än köra lite mindfullyoga själv hemma.

Medlem

Skrev världens längsta text men tog bort 😆

Haft återkommande depressiva perioder sedan jag var 17 men aldrig sökt hjälp mer än att få antidepp utskrivet.
Jag är verkligen ur fas idag. Ingen sysselsättning, ingen stark social kontakt irl just nu. Väldigt isolerad. Ingen emotionell relation med någon inom familj. Blev singel i Augusti och läker fortfarande från det. Är 29 och det känns som jag är i ruta 1 i livet igen.
Blev sjukskriven första gången i mitt liv för depression förra veckan.

Försöker göra det bästa av situationen.
Tar Daglig promenad och lyssnar på podcast. Just nu ''The Happiness Lab''. En professor som undersökt vilka vanor och teman gör en lycklig och olycklig.
Läser bok.
Dragit ner på skärmtiden.
Har börjat lära mig programmera C# i en långsam fart. Total nybörjare men tycker det är kul so far.
Ska börja på KBT nästa vecka.
Funderat lite på vad jag ska plugga till i framtiden. Tittar mot .net/systemutvecklare/datavetenskap. Men det blir aktuellt först hösten 2022.

Är positiv för framtiden, bara frustrerad över nuet.


🖥 i5 9600k | RTX 2080 | Z390 | 16GB DDR4 |ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 | LG 55" CX

Skrivet av dTexN:

Skrev världens längsta text men tog bort 😆

Haft återkommande depressiva perioder sedan jag var 17 men aldrig sökt hjälp mer än att få antidepp utskrivet.
Jag är verkligen ur fas idag. Ingen sysselsättning, ingen stark social kontakt irl just nu. Väldigt isolerad. Ingen emotionell relation med någon inom familj. Blev singel i Augusti och läker fortfarande från det. Är 29 och det känns som jag är i ruta 1 i livet igen.
Blev sjukskriven första gången i mitt liv för depression förra veckan.

Försöker göra det bästa av situationen.
Tar Daglig promenad och lyssnar på podcast. Just nu ''The Happiness Lab''. En professor som undersökt vilka vanor och teman gör en lycklig och olycklig.
Läser bok.
Dragit ner på skärmtiden.
Har börjat lära mig programmera C# i en långsam fart. Total nybörjare men tycker det är kul so far.
Ska börja på KBT nästa vecka.
Funderat lite på vad jag ska plugga till i framtiden. Tittar mot .net/systemutvecklare/datavetenskap. Men det blir aktuellt först hösten 2022.

Är positiv för framtiden, bara frustrerad över nuet.

Men du, du skriver att du är ur fas.

... fast när jag läser din text så läser jag om en ung man som definitivt inte är ur fas; tvärtom - det verkar ju som att du har en ganska tydlig vision om din framtid och du har samtidigt satt upp mål/delmål.

Hoppas du kan fortsätta att vända den negativa spiralen och lycka till, jag blev glad när jag läste det du skrivit iaf


Xbox Series X | Nintendo Switch | Xbox One X | Xbox 360

Medlem

Det är november...

Det är mörkt och kallt...
Framförallt är det mörkt som !!!

D-vitaminbrist förstör din sömnkvalitet.

Käka rejält med Vitamin D!

Helst 2500 IE (62,5 µg, 1250% DRI*)

Jag käkar den här:
https://www.apotea.se/puori-d3-d-vitamin-120-kapslar?gclid=Cj...

Bäst kombinerat med någon form av fysisk träning,
åtminstone ett 10-tal armhävningar + stretcha bröstmuskler i någon dörröppning.


”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]

Medlem

Har varit deppad länge, till den grad att jag låg i sängen och inte orkade resa mig. Har över åren blivit erbjuden piller och KBT men nej, har prövat ljusbehandling och shigong (eller vad det var).

Enda som gav någon positiv effekt var kampsport (Bujinkan). Gav mig självförtroende och kroppen blev starkare och jag mådde bättre både fysiskt och psykiskt, träffade även människor och bröt isoleringen.

I övrigt för att må bättre har jag gjort en del förändringar i livet:

- Jag skummar numera bara genom nyheter, orkar inte läsa om världens elände längre. Kändes ibland nästan som jag är ansvarig för allt till slut. Efter ett tag tänkte jag "nej, nu får det bli en förändring, jag har inte skapat den här skitvärlden".

- En del brukar visa hur bra deras liv är på Facebook/Insta - jag gör tvärsom - pratar om vardagliga saker, och händelser i livet. Har pengar att köpa fina kläder men väljer att gå omkring i fleece tröja, 100% pragmatiker och totalt ointresserad av estetik. Varför ska jag köpa saker för att imponera på någon annan ytlig person? Lägger hellre 20000 på en ny spelburk eller en resa (när pandemin är över).

- Saker som ger mig problem: Ge bort dem - förenkla vardagen. Jag diskar inte, jag går ut och äter och använder papperstallrikar för det jag käkar hemma. Samma sak tvätt, det outsourcar jag till familjen mot betalning. Jag har inte energi för sånt (Aspie för övrigt).

- Att rensa ut folk man inte känner eller som bara ger en problem/får en att må dåligt är ett bra drag. Har gjort det lite då och då, senast var det några jag känt sedan barndomen som gillar högerkonspirationer. Det är inte mitt ansvar att få deras hjärnor att sluta ruttna.

Apropå D-Vitaminbrist som @Hanzo nämnde så hade jag nästan noll av det för några år sedan och var rätt energilös, gick till doktorn och fick utskrivet en burk med stora piller som jag skulle trycka i mig på en månad. Viktigt att gå ut och få lite sol på sig.

Och japp - träning är också viktigt, jag avskyr gym och sånt så jag går hellre ut och går ett par kilometer (ibland nån mil). Tror att det som hjälper mest är att få lite frisk luft i sig som oxygenerar blodet ordentligt.

Medlem
Skrivet av socialarbetaren:

Men du, du skriver att du är ur fas.

... fast när jag läser din text så läser jag om en ung man som definitivt inte är ur fas; tvärtom - det verkar ju som att du har en ganska tydlig vision om din framtid och du har samtidigt satt upp mål/delmål.

Hoppas du kan fortsätta att vända den negativa spiralen och lycka till, jag blev glad när jag läste det du skrivit iaf

Tack för orden, de gör mycket!! 😊

Jag har problemet med att min inre röst är så obarmhärtig och hård mot mig. Inget är någonsin tillräckligt.
Sen senaste förhållandet blev jag alldeles för ''Codependent'', gav upp mig själv för att forma en identitet runt henne. Så nu måste jag bygga / hitta mig på nytt. Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag är kul? Det bidrar nog mycket till varför jag känner mig ur fas.


🖥 i5 9600k | RTX 2080 | Z390 | 16GB DDR4 |ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 | LG 55" CX

Medlem
Skrivet av Gammelgejmern:

Tjenare FZ, hur mår ni?

Eftersom att psykisk ohälsa är något som verkar bli allt vanligare så tänkte jag starta en tråd om det. Det behöver inte alltid handla om avgrundsdjupa depressioner utan det kan bara vara så att man känner sig ur fas med livet. Kanske kan vi stötta varandra, berätta om solskenshistorier om hur livet vände eller helt enkelt bara prata av oss. Vi lever i en tid där det ofta pratas om hur viktigt det är att lyfta mental ohälsa, samtidigt som vi lever i ett prestationssamhälle där man ska vara på topp hela tiden. Det går inte ihop. Låt oss skapa en frizon.

Kort om mig. Jag insåg för några dagar sedan att fasen, Gammelgejmern, du är deprimerad. Växte upp som typisk nörd. Älskade både spel, film och hemelektronik. 90-talet och första delen av 00-talet var därför fantastiska. Känslan av att något nytt och spännande väntade bakom hörnet var ständigt närvarande. Tekniken utvecklades i en rasande takt. Det var lätt att fantisera om hur häftig framtiden skulle kunna bli.

I och med bredbandets intåg så började vi lana, både i folks källare och familjers oisolerade uthus mitt i vintern. Satt och frös i mössa och vinterjacka och spelade CS. Gick till den lokala pizzerian. Sprang nästan hem för att dra igång liret igen. Minns att vi kände oss som hackers bara för att vi ens fått lanet att fungera. Vi var ett gäng som blev extrem tighta. Som en familj. Lanade varje helg. Började gå på större lan. Flera hundra pers lokalt. Fantastisk stämning och pionjäranda i luften. Nybyggaranda. Tillsammans var vi på väg mot nånting nytt.

Började även hänga mycket på forum. Även där lärde man känna mycket trevligt folk. Forumen kändes nästan som små digital byar. Stora nog att ha en hög aktivitet, men små nog att man "kände" alla. Man styrde upp spel, snackade spel eller bara postade strunt. Tittade in på loading.se och blev lite rörd över att se att de fortfarande försöker styra upp sin årliga julkalender och julklappsbyte.

Fick lägga det livet bakom mig när jag började plugga på universitetet. Fann dock även en gemensamhet även där. Festade, pluggade, hade naiva tankar om framtiden. Populärkulturen hade inte blivit helt splittrad än. Alla pratade GoT på måndagar.

Vuxen sedan några år tillbaka. Ute i verkligheten. Insåg för några dagar hur flytande jag känner mig. Utan gemenskap.

Den gamla spelkulturen är död. Forum, lan, speltidningar. Nästan borta. Matchmaking sker automatiskt. Kulturen är helt splittrad. Folk läser och ser vad de vill när de vill. Skönt, men dåligt för gemenskspen. Facebook är för stort. Allt blir anonymt.

Gick en promenad och tittade upp mot alla upplysta fönster i området där jag bor när jag kom hem. Kanske 150 lägenheter. Fick en känsla av att vi bor i samma land, stad, på samma gata, men alla är för sig själva.

Vet inte varför det fick mig att vakna till. Insikten om hur mycket viktigt som är borta? Insikten om hur svårt det är att hitta gemenskap som vuxen? Insikten om hur splittrade vi blivit som samhälle?

Tack för mig.

Det här är en viktig tråd, funderade själv på att skriva en tråd om ämnet under pandemins "högsäsong" under 2020 men jag orkade inte, just pga min psykiska ohälsa. Hade det jävligt, jävligt jobbigt för rätt precis ett år sedan. Nu i skrivande stund är det väl bättre men det känns som jag är på ruta ett, det gör ont att leva.

Har sedan jag var tonåring mått dåligt i perioder, dels har jag flera funktionsvariationer och dels så har jag blivit utsatt för mobbning med mera. Hela 10-talet sökte jag efter nya vänner, försökte plugga på komvux, klarade det på en folkhögskola. Men universitetet var för högt tempo på så det hoppade jag av efter någon månad. Hade lärt mig mycket spännande saker på kort tid men greps av panikångest varje föreläsning och ett av dom så hade jag så stark panikångest så jag var tvungen att gå ut. Sen testade jag en YH men lyckades tajma det med pandemin 2019, tur i oturen hade jag studier men oturen var att jag inte fick göra det folk ändå gör när de studerar, träffa nya vinner, går på nya fester, går på konserter i huvudstaden med mera. Allt det där byttes till att jag fick vara i mamma o pappas källare pga var i riskgrupp. Kortfattat, sen finns det saker jag förstås inte vill skriva om här.

Det är också folk som dissar internet här, jag kan förstå det delvis men samtidigt så tror jag internet faktiskt har räddat mitt liv. För hade jag inte "mött" vänligt folk på forum under 00-talet så kanske jag hade mått ännu sämre bara och varit ensammare, inte dugg nyfiken på världen och försöka hitta nya bekantskapskretsar. Önskar dock att jag la mer tid på det IRL än IRC osv för det var ju mest rövhål där. Sociala medier är i sig lite giftigt, fick förra året panik och tokrensade mitt konto en dag men samtidigt så "behöver" jag sociala medier för det är genom det jag kan ha kontakt med kompisar i andra städer. Men sedan kommer ju det där när en man studerat med verkar ha ett trevligt jobb och är på en rolig konsert, så känner man ju gärna att man vill vara där med. Det är komplex.

Mediciner, aldrig antidepp men Attarax har jag tagit mot ångest och det hjälpte inte, det tog bort udden men jag fick ångest för att jag inte kände kontroll på kroppen tror jag där och då. Det testade jag två gånger och tror det är lika bra det för tydligen är det dåligt för hjärtat.

För att lägga till något om spelandet så är jag inte en supergamer, jag var det under tonåren men som 30+ så slöspelar jag mest GTAV, spelar i perioder. Senast jag kunde känna att jag fick vara inne i något spel var när jag spelade RDR2 sommaren 2019.

It's not a lake, it's an ocean

Jag gick igenom en allvarlig depression för snart 20 år sedan. Hade flyttat hemifrån och kom aldrig in i utelivet i den nya staden. Jag bara pluggade och isolerade mig. Depressioner är läskiga, man märker inte själv hur man går ned sig. Minsta negativa kommentar kunde förstöra hela dagen för mig. Det gick rätt långt innan jag fick hjälp och då drabbades familjen dessvärre av två dödsfall vilket fick mina depressionsproblem att framstå som futtiga.

Det som skrämmer med depressioner är att ologiska och mörka tankar framstår som logiska. Som att det skulle vara en tjänst för vänner, familj och omgivningen att man tog sitt liv, exempelvis. Mina upplevelser av depression har ökat min förståelse för hur den påverkar hjärnan. Det är lätt att stå på utsidan och beskylla den som begått självmord för att vara självisk. Men en deprimerad person är helt enkelt inte frisk.

I dag är jag bara en trött småbarnsförälder som är rätt nöjd med livet men hela tiden bär med vetskapen om min egen sårbarhet och att varje dag med familjen, varje dag när vi får vara friska, är en välsignelse.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

[rant mode on]

Jag är en person som inte är så bra på att hantera oväntade motgångar eller misstag. Vet inte riktigt hur jag skall formulera det, men centralt för det hela är att jag ibland kan ligga sömnlös och älta problem som med ett mer sansat perspektiv förmodligen skulle ses som triviala.

Kan inte komma på något konkret exempel just nu, för som jag skrev, det handlar som regel om rena trivialiteter, det är just att någonting har hänt som jag inte hade räknat med som triggar ett intensivt ältande som kan hålla på i timmar. Som regel så har jag kanske två till fyra sömnlösa timmar av stirrande i taket att se fram emot när detta händer. Nästa morgon är allt mer eller mindre normalt igen, förutom att jag är trött som fan hela dagen såklart.

Kan också under perioder bli allmänt nere utan att jag själv vet varför. Allt jag vet är att jag är deppig av bara helvete, och allt känns skitjobbigt. Detta händer kanske två, tre gånger om året, och håller som regel på någon dag eller tre. Sedan försvinner problemet automatiskt, och allt blir som vanligt igen. Och jag vet fortfarande inte vad det hela handlade om.

Känner inte att jag kan diskutera detta med familjen, då jag har en person i släkten som på riktigt är sjukskriven pga depression, och mina egna problem känns som rena trivialiteter i jämförelse.
Jag har genom åren (ja, åren) från och till känt en viss förbittring över detta, eftersom jag vid kontakt med sagda släkting alltid känt mig tvingad att vara den som är stark, även om jag själv vid tillfället känt mig nere som satan.

Med det sagt så har min egen mildare form av, låt oss kalla det intermittent depression, (Nej, jag har aldrig sökt hjälp) gjort att jag rent allmänt har större förståelse för min släktings situation, så inget ont, som det heter, antar jag.
Och by the way, den som säger till någon med depression någonting i stil med "Ryck upp dig nu för fan" borde ha stryk. Om det vore så lätt så skulle ingen någonsin vara deprimerad. Jag blir arg på riktigt när jag hör sådana kommentarer i situationer som dessa. Det vittnar om okunnighet, alternativt arrogans på hög nivå. Eller förmodligen en kombination. Det är (förmodligen) ingen som väljer att vara deprimerad.

[rant mode off]


Jag tröttnade på min gamla signatur, men kom inte på något vitsigt att skriva som inte kändes fånigt, så det blev den här harangen i stället.

Medlem
Skrivet av Zontos:

Det är också folk som dissar internet här, jag kan förstå det delvis men samtidigt så tror jag internet faktiskt har räddat mitt liv.

Jag tror inte att det är Internet i sig som vi dissar, utan snarare "internet 2.0". Kommersialiseringen av allt på Internet, sociala medier, att allt och alla jagar uppmärksamhet och klick, att man förväntas vara kontaktbar 24/7 osv.

Det finns fortfarande guldkorn som FZ där man bara kan surfa runt och "hänga" lite.


Drömmer om en värld med speltidningar, fysiska spelbutiker och kasetter. Sedan ungefär 2005 har allt blivit sämre i samhället.

Medlem

Vi lever indeed mycket isolerat i detta land, särskilt denna årstiden. Umgås på jobbet, stänga in sig hemma tills våren kommer. Man saknar levernet de har i varma länder, där alla umgås ute på stan och tar en bärs och sånt, året runt oavsett dag. Jag är ute och reser 4-5 månader varje år, under vinterhalvåret. Började med detta för ett antal år sedan och det är det bästa jag har gjort. Ska snart åka iväg igen. Det gör susen för kropp och själ. Har inget emot snö och vinter i sig, men det är ändå bäst att åka den här tiden såklart. Kan starkt rekommendera ett liknande levnadssätt.

Medlem

Jag är verkligen ur fas. Vet inte vilket ord man ska använda men jag har en mildare mentalsjukdom kanske man kan kalla det för. Inget som syns på utsidan men det är verkligen kaos på insidan och det påverkar mitt sociala liv och arbetsliv väldigt mycket.

Har haft missbrukssproblem som jag lyckligtvis nästan blivit helt fri ifrån. Man blir ju aldrig 100% fri från det men känns som det värsta är över åtminstone på den fronten.

Mina första år i livet var med en farsa som var alkis, bröder som misshandlade varandra varje dag, skrik och våld var vardag. Det är det enda jag minns från den tiden, bara ångestladdade suddiga bilder som säkert bidragit till min mentala ohälsa idag. Svårt när man är 4 år att förstå varför ens dyngraka farsan skriker och hotar morsan mitt i natten liksom.

Som tur är skiljdes minda föräldrar strax innan jag blev 6 år, efter det har jag gjort allt jag kan för att ha så lite kontakt med min farsa som möjligt och idag är han helt ute ur mitt liv.

Grundskolan var nog den bästa tiden i mitt liv. Var ute väldigt mycket när jag var yngre sen var det i högstadiet mitt spel intresse började. Jag hade många polare som man lira WoW, Maple Story och WC3 med. Blev många nattgibb, det var good times.

Efter gymnasiet så började jag festa och ravea. Jag var ganska introvert, väldigt blyg och hade lågt självförtroende när det kom till tjejer. Jag festade knappt något innan jag blev myndig så raves öppnade upp en helt ny värld av party, glädje och väldigt goda minnen. Men så klart ledde det ena till det andra och min mentala ohälsa börja komma ikapp mig. Droger gick från att vara en kul grej, en typ av livsnjutning till att bli något jag tog för att bedöva mina känslor och jag var fast i det där länge.

Det har varit extremt svårt och tog lång tid men nu har jag lyckats kasta av mig nästan alla mina beroenden. Det har gett mig lite mer hopp.

Har dock problem med mentala hälsan fortfarande. Har glidit ifrån många av mina bästa vänner, har väldigt lite kontakt med min familj, finns inget intimt i mitt liv. Jobba, sova, gamea och ta lite promenader är vad jag gör mest nu för tiden.

Jag har försökt komma i kontakt med psykiatrin många gånger, men slutar alltid med att jag bailar. Jag skäms inte över vem jag är, jag har inga problem att dela mina känslor och jag har pratat med många vänner om det här men att sitta i ett rum med en främling och prata om min barndom är bara så extremt svårt för mig. Jag vet att jag måste få någon form av behandling för att kunna få någon glädje som inte kommer från spel eller substanser. Men att just ta det steget är mitt livs största utmaning och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att ta mig dit.

Ingen historia med ett direkt lyckligt slut ännu hehe men förhoppningsvis kommer det väl förr eller senare, har hopp om att saker kan bli bättre

Medlem
Skrivet av Fiigaro:

Jag har försökt komma i kontakt med psykiatrin många gånger, men slutar alltid med att jag bailar. Jag skäms inte över vem jag är, jag har inga problem att dela mina känslor och jag har pratat med många vänner om det här men att sitta i ett rum med en främling och prata om min barndom är bara så extremt svårt för mig. Jag vet att jag måste få någon form av behandling för att kunna få någon glädje som inte kommer från spel eller substanser. Men att just ta det steget är mitt livs största utmaning och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att ta mig dit.

Försök kämpa på och försöka med det igen, nuförtiden så kör man ju också mest KBT som handlar mer om att försöka få till beteenden och lösningar hos sig själv snarare än att sitta och prata så mycket om barndomen etc. Om sånt känns jobbigt.
Ett tips är ju att skriva till din vårdcentral genom 1177 och försöka få fram lite av det du har skrivit här (lättare i text än när man ringer kan jag tycka) och samtidigt försöka vara öppen med att du tycker att det är jäkligt stvårt att prata.

Ännu bättre kan väl vara om du kan få ner mycket av det skriftligt och helt enkelt lämna över till eventuell psykolog eller något i den stilen. Har mycket erfarenhet av att gå i terapi och även idag (även om det är mycket lättare för mig att prata om sånt) så kan det vara jävligt svårt att få fram saker. Jag faller åtminstone in väldigt mycket in på "äh, jag mår väl inte så dåligt.. det är väl lugnt.."-tänket när jag väl sitter där med någon. Antar att det är att det sitter så jäkla inpräntat att man inte ska "vara den som är den" och "klaga" etc. när det är exakt det man behöver göra för att få rätt hjälp.

Medlem

Fyfan vad jag känner igen mig. Jag tycker du ska kontakta en vårdcentral. Och som nån sa innan D-vitamin är bra skit. OCH börja inte dricka. Går raka vägen åt helvete. Och det du känner är naturligt. Ta hand om dig!


Allätare

Medlem
Skrivet av Ftmch:

Försök kämpa på och försöka med det igen, nuförtiden så kör man ju också mest KBT som handlar mer om att försöka få till beteenden och lösningar hos sig själv snarare än att sitta och prata så mycket om barndomen etc. Om sånt känns jobbigt.
Ett tips är ju att skriva till din vårdcentral genom 1177 och försöka få fram lite av det du har skrivit här (lättare i text än när man ringer kan jag tycka) och samtidigt försöka vara öppen med att du tycker att det är jäkligt stvårt att prata.

Ännu bättre kan väl vara om du kan få ner mycket av det skriftligt och helt enkelt lämna över till eventuell psykolog eller något i den stilen. Har mycket erfarenhet av att gå i terapi och även idag (även om det är mycket lättare för mig att prata om sånt) så kan det vara jävligt svårt att få fram saker. Jag faller åtminstone in väldigt mycket in på "äh, jag mår väl inte så dåligt.. det är väl lugnt.."-tänket när jag väl sitter där med någon. Antar att det är att det sitter så jäkla inpräntat att man inte ska "vara den som är den" och "klaga" etc. när det är exakt det man behöver göra för att få rätt hjälp.

Jo du har helt rätt. Jag känner igen det där med att man känner att man inte ska klaga. Jag ska nog skriva till dem för det är också sant att det är svårare för mig att ta allt det där i telefonen.

Tack så mycket

Medlem
Skrivet av Walter S.A. Iego:

Det som har räddat mig i tid och otid är min kreativitet. Jag är aldrig sysslolös, och jag utövar någon sorts självterapi genom att skapa. Varje dag skriver pennan någon ting, varje dag målar penseln något, och även om jag inte har många nära vänner, har jag tillräckligt många för att känna mig uppskattad och älskad.

Ett bra sätt att komma i fas med sig själv är att undersöka vad det är som skaver först och främst sedan försöka ändra på saker och ting, ett efter ett.

Jag misstänker att kanske maten också är en bov i dramat; ät bra mat, promenera, älska kroppen, utmana dig själv med saker du kanske aldrig vågat testa innan.

Vissa kan tycka detta är ett tramsigt förslag, men börja skriv en dagbok. Ventilera allt. Om livet är skit, skriv det, om du känner dig glad en dag, skriv ned det; få ut det, för inombords gör det inget gott.

Lycka till och må väl!

Grymt skrivet! Det jag tror gör det svårt för många är alla dessa alternativ och verklighetsflykter (social media osv) som bara breder ut sig mer och mer och kräver allas tid. Företagen lägger enorma summor och research på att vinna just den uppmärksamheten. Tycker man läser att de flesta lägger problem hos varje enskild individ helt o hållet utan att ta med hur svårt det är att gå emot strömmen eller stå emot alla beroendeframkallande komponenter. Det är både lättare än någonsin att vara kreativ men samtidigt många fler saker som kan ta den tiden och vill ta den tiden.

Men när man lyckas tränga igenom allt det där och lyckas skapa och ta hand om sig själv blir resultatet snabbt bättre, i alla fall för egen del.

För mig hjälpte det att få barn lustigt nog. Tog bort nyheter, TV (nästan helt), kunde bara spela begränsat antal timmar och fick börja mer noga lägga min tid på det som jag ansåg viktigt. Inte alltid lätt att ha tid alls men ofta blir det något lite mer "meningsfullt". Med barn blir livet lite mer lokalt och mindre globalt. Problemen i USA är inte riktigt mitt problem på samma sätt, hur märkligt de än låter att säga så. Man märker att de tärde på psyket när 24/7 nyheter, och annat trams man inte kan påverka, blev frustration och ångest.

Medlem

Jag har på sista tiden börjat känna mig utanför mig själv.

Precis fått nytt jobb och sambon är alltid hemma och pluggar så de här två kombinerat stressar skiten ur mig. Är en väldigt hög känslig person. Tar in andra extremt starkt att jag blir utmattad av att bara ha nån annan i samma lägenhet. Finns inget rum eller tid för återhämtning. Det är lite kaos just nu. Jag försöker koppla av och tillåta mig känna det jag behöver känna.

Känner inombords att jag hade känt en frihet att bo ensam men samtidigt är det skönt att bo med sambon, även fast det tar på mig. Det är en tuff period helt enkelt.

Har add och högfungerande autism på papper idag i vuxen ålder. Trots dessa svårigheter tog jag mig igenom skolan. Tror jag gick in i väggen i väldigt ung ålder. Har idag minne som en guldfisk och är otroligt känslig.

Bara o kämpa på! Jag är en jävel som aldrig ger upp. 💪

Skönt att skriva av sig faktiskt. 🤗

Medlem
Skrivet av Fiigaro:

Jo du har helt rätt. Jag känner igen det där med att man känner att man inte ska klaga. Jag ska nog skriva till dem för det är också sant att det är svårare för mig att ta allt det där i telefonen.

Tack så mycket

Gör det! Lycka till och berätta gärna hur det går, om än i PM eller så. Hoppas du kan få lite hjälp med det. Ibland måste man ju tyvärr tjata sig till det också. Viktigt att komma ihåg att man har rätt till att faktiskt få vård för sånt där.

Medlem
Skrivet av Pettor:

Det är både lättare än någonsin att vara kreativ men samtidigt många fler saker som kan ta den tiden och vill ta den tiden.

Jag har en hemmasnickrade teori om att just detta är en stor källa till stress och ångest i många människors liv, undermedvetet eller medvetet.

Det går i stort sett att lära sig vad som helst gratis idag, eller för en ganska liten summa pengar. Även om du bor mitt ute i skogen så kan du lära dig att spela vilket instrument som helst, programmerar, lära dig yoga eller nörda ner dig i aktiesparande och ekonomi. Man kan få i stort sett vilken produkt som helst levererad till sin dörr. Vill man försöka starta ett eget företag så kan du i stort sett skapa en professionell hemsida på några timmar för ett par hundralappar med hjälp av din telefon.

Samtidigt är det så lätt att falla för den kortsiktiga lyckan och omedelbara dopaminkickar när det finns 18 streamingtjänster, sociala medier, oändligt med spel, porr, osv.

Samtidigt fylls sociala medier med folk som lyckas göra något av allt detta.

Att känna att man inte riktigt har kontroll över sitt liv är frustrerande. Och som du säger, det spenderas miljarders miljarder i en tävling om vår uppmärksamhet och tid.


Drömmer om en värld med speltidningar, fysiska spelbutiker och kasetter. Sedan ungefär 2005 har allt blivit sämre i samhället.

Medlem

Har varit deprimerad i perioder och det som funkar för mig är att tvinga sig ut och träna, äta näringsrik mat, gå upp samma tid varje dag, meditation och microdosering av psilocybin. Släng in kallduschar också!

Medlem

Jag har alltid varit en introvert och tystlåten person. Vilket i sig är inget konstigt, onormalt, jobbigt. Uppfostrad i en bra familj och kan inte generellt klaga på något. Men hänger gärna upp mig på det negativa i livet och världen. Tar åt mig väldigt lätt och tar mig själv på för stort allvar. När en depression börjar ta form blir mer och mer av ens tankar logiska.

2011 hamnade jag i en depression, som jag flydde ifrån 2012 genom att resa till Asien ensam i ca 3 mån. Jag levde livet och hade det superskönt. Sen åkte man hem och verkligheten kom ikapp en. Vilket resulterade i att depressionen kom som ett blixtnedslag och allting blev så mycket värre.

Destruktiva tankar gick över till handling, vilket resulterade i en skadad handled som fick opereras. Minns den kvällen väl, kändes som ett rus gick igenom kroppen och hur avslappnad jag kände mig efteråt (antar det är så man känner sig när man är hög?). Sen blev jag inlagd på Psyk. Vilket var hemskt, verkligen hemskt. Jag skrev till sist ut mig själv. Ingen bra erfarenhet av att vara inlagd.

Har varit inlagd en gång till efter det. Har haft dippar mer eller mindre vartannat år sen dess. Milda till illa sådana.

Man läser mycket om hur vi skall vara öppna och prata mer om vår om mental ohälsa. Men njae... av min erfarenhet är det svårt. Oftast vill folk inte höra (antar det är jobbigt, hemskt eller konstigt?). En kompis ville bara lyssna på min berättelse när hen själv började må dåligt. Så njae, inget jag brukar prata om direkt. Mer än när man går till Psykologen

Kan skriva mer om detta, men inte lust just nu.

Edit: Vet inte om jag kanske kom lite offtopic nu, sorry!

Medlem
Skrivet av nDreaZ:

Man läser mycket om hur vi skall vara öppna och prata mer om vår om mental ohälsa. Men njae... av min erfarenhet är det svårt. Oftast vill folk inte höra (antar det är jobbigt, hemskt eller konstigt?). En kompis ville bara lyssna på min berättelse när hen själv började må dåligt. Så njae, inget jag brukar prata om direkt. Mer än när man går till Psykologen

Det är knepigt. Tycker dock att vi i samhället bör jobba lite för att det ska vara mer normaliserat att vara lite öppen med det, till exempel att det ska kunna kännas OK att sjukanmäla sig pga. psykisk ohälsa och inte känna att man behöver låtsas som att man är fysiskt sjuk eller dylikt. Eller kunna vara ärlig med att man ställer in en aktivitet pga. man inte mår tillräckligt bra för att orka för tillfället etc.

Medlem
Skrivet av Gammelgejmern:

Jag tror inte att det är Internet i sig som vi dissar, utan snarare "internet 2.0". Kommersialiseringen av allt på Internet, sociala medier, att allt och alla jagar uppmärksamhet och klick, att man förväntas vara kontaktbar 24/7 osv.

Det finns fortfarande guldkorn som FZ där man bara kan surfa runt och "hänga" lite.

Ja så är det säkert, som jag antydde så är det ju ganska svårt att inte göra sig beroende av internet idag. Som igår när jag köpte tågbiljett och var i Sthlm med två vänner. Eller om jag vill ”skärma av mig” från det sociala så måste jag ändå ha internet för att kunna lyssna på podcast, Spotify (om jag inte drar fram en CD) eller se på Netflix.

Det är visserligen inte samma sak som att ha sociala medier framme, det som jag märkt många håll ger (främst innan jag fick vaccin) är att man ofta får en sån total ångest när man ser folk hänga från sin skola eller kompisar. Man känner ”vill också vara där”, det är inte så varje gång såklart men det är väldigt sällan man blir glad och tänker ”trevligt att Rickard och Erik är på den det stället”. Det är något giftigt med det. (Man blir glad också men känslan blir dubbelt ibland menar jag)

Sedan har vi ju dejtingappar som jag tycker försvårat möjligheter för att få en dejt. Förut tyckte jag det var bra för då kunde man slippa vara ytlig. Känns som många får träffa folk hela tiden men ingen svarar när jag skriver eller matchar. Tinder som grindr.. giftiga saker.

En lokal grej på Fz är att det även för mig lätt blir lite skum känsla när jag får ”färre likes” än andra på mitt svar. Är sällan så privat och utlämnade om mig själv så det kanske känns mer men just den biten är lite märklig egentligen, att man jämför automatiskt.

123
Skriv svar