Alien Isolation - sann terror i kalla rymden

Varför kan vi inte få något sånt här skräckinjagande på vita duken för?

Skräckspel på det stora hela har aldrig varit min kopp te om sanningen ska fram. Mest på grund av att min fega natur som gör att jag inte törs prova något i den kategorin över huvud taget. Men som ett insatt Alien-fan så var Isolation vid tiden då det släpptes ett solklart köp-direkt för min del, då många som jag hade längtat efter ett riktigt spel som kunde pricka rätt den klaustrofobiska känslan från första filmen, samt den konstanta fruktan om att titelmonstret när som helst kunde hoppa fram och tugga sönder din hjärna som tuggummi. Och idag kan jag med stolthet säga att Isolation, trots sin ålder, är ännu den svettdrypande terrorupplevelsen som jag älskade ända tillbaka till år 2014.

Berättelsen följer nån tid efter första filmen. Du spelar som Amanda Ripley, som efter flera år ännu inte vet vad som hände med hennes mor och skeppet Nostromo som hon arbetade på. Ganska snabbt får Amanda nys om att en rymdstation vid namn Sevastopol har lyckats finna Nostromos svarta låda, och genast reser hon dit för att äntligen få svar efter alla dessa år. Men när hon väl kommer dit så står inget rätt till. Stationen är i stort sett fallfärdig, döda människor ligger överallt, och samtidigt upptäcker hon att ombord vandrar en slemdreglande fasa som är påväg att terrorisera henne i en mardröm som tycks inte ta slut.

En syn man helst inte vill uppleva innan man dör.

Creative Assembly fick äran att ta Alien-spelserien i en ny riktning. Och efter fiaskot med Colonial Marines som jag antar många kommer ihåg, så insåg nog dessa snubbar att det bästa som fanns att göra var att återvända till de sanna rötterna, till vad som gjorde första filmen så unik. Och det är den klaustrofobiska paranoida känslan av att man var konstant övervakat av något illasinnat som olyckligtvis hade lyckats ta sig ombord på den plats man egentligen ska känna sig säker på i den kalla tomma rymden. Och här så förmedlas den känslan med råge. Allt från inledningen med Fox-loggan i sitt slitna kassettbandsliknande filter till den bokstavligt talat blytunga atmosfären så fort man träder in i Sevastopols oändligt långa korridorer, där man på sätt och vis kan känna stanken utav plast, höra alla konstanta pip från datorerna och nästan känna smaken av det mjölkiga blodet från androiderna. Även om xenomorphen inte visar sig första timmarna, så är man jämt på tåspetsarna. Jag tordes nästan inte fortsätta gå framåt genom alla hallar och korridorer majoriteten av spelet då i fruktan av att en fasansfull skräck bortom min vildaste fantasi som aldrig visade sig skulle bara hoppa fram och göra köttfärs av mig. Detta är bara starkt bevis på att i de första minuterna så sätts paranoian och klaustrofobin direkt igång.

Isolation är dock inget lätt spel för riktiga sängvätare, eller nya spelare som inte är så bekant med Alien-franchisen. Utan här får du i stort sett göra allting själv. Det finns ingen pil eller guide direkt på skärmen som visar vart du ska gå för att starta igång ditt uppdrag, utan du får ta och leta reda på den själv med hjälp av kartan som tas upp via tangetbordet eller kontrollern beroende på vilket system man kör på. Du får tillverka egna saker själv med hjälp av material och skräp som du kan hitta lite överallt i Sevastopols alla rum och korridorer. Du kan tillverka molotov-cocktails, EMP-granater för att störa ut androiderna samt oljudsapparater som kan distrahera fientliga människor och xenomorphen likaså, vilket kan köpa dig ett par minuter att antingen gömma dig i ett skåp om rädslan så vill eller snabbt men tyst fortsätta mot nästa mål. Jag valde oftast det förstnämnda alltför många gånger. Din hälsometer kan inte återställas utan där får du ta och samla upp medkits, och checkpoints är ganska non-existant här (förutom mellan kapitlen såklart) så du får snällt leta upp en av spelets sparstationer som finns placerade överallt. Det är stressigt och skrämmande på samma gång, men det bidrar bara till den spännande upplevelsen man får här.

Jag vet, jag gömmer mig bakom den här genomskinliga grejen!

Isolation är ett spel som stealth-veteraner lätt kan ha en rolig (och fasansfull) upplevelse med. Du kan inte springa omkring som Gråben och Hjulben runt stationen på väg mot din nästa destination. Man får vid många stunder ta god tid på sig att smidigt men försiktigt jobba sig fram genom stationens alla rum utan att locka till sig uppmärksamhet från illasinnade människor, passiv-aggressiva androider, men framförallt xenomorphen själv. Den utgör det största hotet för spelaren, och den försöker visserligen inte döda en konstant, men redan från starten kan man känna dess närvaro, nästan som att jakten var igång redan man steg ombord på stationen. Besten styrs av en läskigt övertygande AI som består av två delar, en som anpassar sig till hur du spelar, och en del som redan vet om att du är i närheten men låtsas inte veta om det, vilket tillåter den att faktiskt agera och tänka som ett rovdjur på jakt efter sitt nästa offer.

Dess beteende gör den i stort sett omöjlig att förutse vart den är på väg, eller hur den kommer bete sig, och framför allt, hur den reagerar när den får syn på dig. Som jag nämnde tidigare så spenderade jag största delen av spelet med att gömma mig under bord och inuti klädskåp i rädslan av xenomorphen kan ha fått nys på om vart jag befinner mig just nu. Mitt mest obehagligaste möte med varelsen var när jag skulle försöka fly runt den genom en ventilationstrumma, och upptäckte en liten stund sen i ren och skär fasa att den var inne i ventilationen med mig. Den hittade mig och jag frös till is. Jag trodde vid det laget att jag hade sett allt. Jag hade fel. Sedan därefter så går jag aldrig in in i ventilationerna utan att vara bombsäker på att jag faktiskt är ensam. Dess AI kan faktiskt också tillåta varelsen söka genom skåp och under bord om man gömmer sig alltför länge. Så det gäller att alltid vara i rörelse om man vill undvika att få en skallknäckande kyss från dess huggtandsförsedda tunga.

Xenomorphen är i stort sett oövervinnlig så du kan inte skada eller besegra den på något sätt, så vill du överleva hela spelet så handlar det om att hålla sig utom synhåll och mest utav allt, att vara tyst som en mus. Det enda som är som mest effektivt att ha något som helst motstånd mot varelsen är när man beväpnar sig med eldkastaren. I ett par sekunder så kan dess flamma skrämma bort xenomorphen, vilket du kan använda för att snabbt fortsätta mot ditt mål, eller helt enkelt gömma dig i ett skåp. Men använder du eldkastaren för ofta så anpassar sig varelsen snabbt efter det. Den börjar sakta strunta i den och det hela blir som ett dödläge när du möter den, öga mot öga. Den kan också känna av när du börjar få slut på bränsle till den, så vill man vara klok, så gör man det bäst att använda eldkastaren bara i nödfall. Det obehagligaste dock är när den är less på att leka kurragömma och bara låtsas att den har stuckit, när den egentligen väntar på att du ska runda ett hörn eller gå under en ventilationstrumma. Är man ouppmärksam så kan det snabbt bli din död.

Det finns pussel och kodknäckningar att göra också. Det är inte alltför svåra, och kan funka som en lugnande distraktion efter all svettdrypande terror man har fått uppleva.

Utanför varelsens rovdjurs-AI och rymdstationens tunga atmosfär så finns det fler saker som Isolation prickar rätt i. Grafiken och ljussättningen, samt eld och rökeffekterna håller hög klass, trots med sina 10 år på nacken. Animationerna, speciellt xenomorphens är vackert gjorda, även om filmsekvenserna med de mänskliga karaktärerna lämnar lite att önska. Men min absoluta favoritdetalj med spelet är själva ljudbilden. Allt från datorernas pipande till varelsens krafsande ljud i ventilationerna gör att atmosfären känns ännu tyngre än förr. Detta är ett spel värt att upplevas med de bästa hörlurarna man har. En annan kul grej är alla små minispel/pussel/kodknäckningar som kan funka lite som en lugnande terapisession efter allt hemskt man fått uppleva. Bara att kapa upp en förseglad dörr med blåslampan är ett tillfredställande sidouppdrag. Dock vid livshotande stunder så kan det bli ett riktigt skräckmoment.

Mitt stora negativa är dock att berättelsen är lite för lång, med tanke på all skräck ens hjärta måste orka att palla med för att kunna nå slutet. Det är runt början och mitten som det är mest blodisande och spännande, men sen mot slutet avtar det lite grann, då man helst vill bara kunna avsluta det hela vid det här laget. Spelets längd klickar på ungefär 18 timmar, vilket är på tok för långt. Hade man klippt ner det till ungefär 10 så hade det varit mycket bättre. Man lämnar spelet med en slags cliffhanger som lämnar en massa frågor som jag dessvärre tror aldrig kommer bli besvarade, vilket är synd med tanke på att den här sortens skräck är precis vad Alien-fans vill ha från ett spel i denna franchise. Men man kan väl drömma antar jag.

På det stora hela så älskar jag Alien: Isolation väldigt mycket. Med en intelligent best i hasorna på dig och skrämmande atmosfär så finns här en mardröm, en lååååång mardröm att uppleva om man har modet nog att vilja spela igenom det. Om spelet en dag får en värdig fortsättning med samma atmosfär och hjärtattacksframkallande terror, så kommer jag vara där. Men än så länge så finns detta spel att avnjuta för alla som vill uppleva hur det är att få stiga in i Ridley Scotts skräckklassiker där ingen kan höra dig skrika. Förutom kanske dina grannar dock.

Haha, var så god!

Tackar och bockar! Jag siktar alltid på att göra det jag skriver informativt men också roligt att läsa