Still Wakes the Deep och rädslan för vad som kan komma ur havets mörker!

I skräckfilm är det nästintill kutym att börja i en ganska ljus och normal setting, dels för att kunna etablera såväl karaktärer som vad för slags miljö vi befinner oss i - men också för att skapa en kontrast mellan det lugna och vardagliga mot det mörka och hotfulla, och här har utvecklarna The Chinese Room (Dear Esther, Everybody's Gone to the Rapture) tagit fasta på detta narrativa grepp och använt till sin absoluta fördel.

Vi befinner oss på en oljerigg mitt ute på havet, på vad som tycks vara en alldeles normal och lugn arbetsdag. Vi kan socialisera med våra arbetskamrater, plocka upp lite lunch - dock blir vi ivägkallade till chefen innan vi hinner förtära någonting. Detta är alltså den alldeles ypperliga kontrasten till vad som komma skall - vilket fyller sin fördel, men också kunde vara något längre på vad som kommer mycket längre fram. Vill inte spoila och säga för mycket, men det kommer ett par nyckelmoment i storyn där vi förväntas känna stor sympati med dessa karaktärer - men då vi knappt träffat på dem eller haft möjlighet att lära känna dem speciellt blir det också svårt att känna för dem. Visst kan vi förstå att huvudkaraktären känner dem sen innan, men vi kan bara gissa vad han känner då vi själva inte fått möjlighet att lära känna dem på samma sätt. Att få spendera tid med dem, i såväl jobbmoment som på fritiden (till exempel så pratar de om en dart-turnéring som vi både få ha spelat igenom), hade hjälpt mycket och förstärkt vad utvecklarna velat göra. Spel i överlag borde bli bättre på uppyggnad och karaktärsetableringar och låta saker ta tid och inte bara möjliggöras genom en ständig framåtrörelse genom att gå framåt.

Jag säger inte att jag tror att utvecklarna lyssnade på Kent när de skrev eller gjorde spelet, men jag har ändå svårt att inte tänka på deras låt "Petroleum" när jag spelar igenom det. Texten, om att tro på havsmonster från havets djup och mörker, relaterar lätt till spelets utveckling i handlingen. Och kanske är det just denna borrning efter fossila bränslen som möjliggör detta monstruösa uppvaknande. En tanke som är lika skrämmande som briljant kritik av en industri som tycks ta död på både vår värld och alla oss som lever i den. En välriktad metafor helt enkelt.

Snabbt går det alltså utför, och din alldagliga dag på jobbet blir snabbt mycket värre och mer komplicerad än den vanligtvis är. Plattformsmoment som för tankarna till när du måste ta dig under en bro i Half-Life 2 är nervkittlande men ändå bara början på vad som komma skall.

En diskussion som är vanligt förekommande på detta forum är den är svårighetsgrader och om spel för alla. Många menar att det ska vara så svårt som möjligt och helst utan val av svårighetsgrad. Andra menar att spel bör vara tillgängliga för så många som möjligt och att hjälpmedel bör vara tillgängliga men då helst som valbara funktioner snarare än påtvingade. Och jag ställer mig helt klart till den andra gruppen och blir därför glad när jag kan välja story mode och att ha hjälpindikationer påslagna. Dock kan jag känna att det borde funnits ett tredje mellanläge valbart istället för bara svårt eller lättare handlingsläge, för ibland när du måste gömma dig för monstret som jagar dig (tänk Alien: Isolation) är ett sätt att komma undan den att lura den med att kasta saker och skapa ljud på andra ställen än du befinner dig på, men det tar lite udden av skräcken och paniken när du knappt känner hotet över huvud taget utan bara lätt kan vänta lite. Många kommer nog känna likadant och ett mellanläge hade lätt löst problemet.

Med det sagt så är det ändå ett väldigt stort och skräckinjagande monster som inte bara jagar dig, utan i sin enkla men väldigt enorma närvaro skrämmer upp dig och får dig att hetsigt försöka ta dig framåt. Samtidigt som han tar över din medarbetares kropp och använder den till ytterligare terror. Det blir lite av en katt och råtta-lek där du har väldigt lite att sätta emot utan har som enda hopp att försöka ta dig ifrån oljeplattformen och istället ta dig till civilisationen. Vilket såklart är enklare sagt än gjort.

Vad jag ändå kan känna är hur välskrivet spelet är. I allt från hur du växer dig närmare vissa medarbetare, och känner att du blir förrådd av andra. Och så klart, chefen är inte direkt någon älskvärd karaktär du känner att du vill vara vän med eller rädda. Men det hör nästan till liksom. Men ändå, alla moment av desperation och rädsla, allt du gör för att rädda dig själv och dina medarbetare mynnar ut i någonting helt annat. Någonting så mycket större. Självuppoffringen är så stor att det smäller lite i hjärnan.

Överlag är det en väldigt dramatisk och stressig, nästan klaustrofobisk, spelupplevelse. Ibland är det en väldigt mörk upplelse, ibland är det så färgglatt och vackert att jag inte varit med om någonting liknande sen jag prövade LSD när jag var på Roskildefestivalen ett år. Men det är ändå inte glatt på något sätt. Tvärtom är det likväl hotfullt och horribelt i sig.

Och om du trodde att det enda som utgjorde hot mot dig och dina medarbetare är detta Call of Cthulhu-liknande monster får du tänka om. Det är flertalet situationer, när du inte ens är jagad, som ändå är väldigt stressiga och skräckinjagande. Eller vad sägs om att balansera på väldigt hög höjd och riskera att falla ned i det oändliga havet? Eller befinna sig i ett vattenfyllt rum och din enda förhoppning är att simma och hoppas att din luft räcker hela vägen till en utgång du bara hoppas på att finna i tid? Väldigt stressigt och klaustrofobiskt i sig och någonting de flesta av oss kan relatera i skräckfyllda moment vi bara kan hoppas på att aldrig behöva ställas inför.

Slutet är, på många sätt, storslaget. Och även om väldigt unikt och egensinnigt, så påminner det ändå mig lite av slutet i Alan Wake. Ingen stor slutboss, direkt, men ändå omvälvande och meningsfyllt i sig. Och den stretiga relation du har med din fru, som du har flashbacks av under spelets gång, kommer även det till sin slutstation när spelet är över. Och även om det inte är jättelångt, jag spelade klart det på lite över fem timmar - men har sett att vissa gjort det på under tre - så är det ändå väldigt optimerat och perfekt i sin form. Allt som vill sägas får sin tid och du känner inte direkt att det hade behövt vara mycket längre (annat än vad jag tog upp i början av texten då) och alla spel behöver väl inte vara 10 timmarsupplevelser eller mer. För det är ju inte längden, utan upplevelsen, som spelar roll i slutändan. Och det är allt som allt ändå en spelupplevelse som mer eller mindre tar andan ur dig. Och skrämmer dig nästan ur vettet. På bästa möjliga sätt alltså.

Spelat på: Playstation 5. Finns även till: Xbox Series X|S och Windows.

Haha jag är nog mer räddhare än de flesta 😅🙈

Ja, de blir ju tyvärr svåra att relatera till och känna något för när de mest är namn utan ansikten - så att säga. Det hade behövts lite mer bonding över whiskey och den där accenten Tack!

Haha, önskar jag hade tänkt på den formuleringen i texten

Jag med! Korta, engagerande, inlevelserika. Allt behöver inte vara 100+ timmar liksom.

Tyckte överlag monsterdesignen var bra och skrämmande, men när en gömde sig i köket tror jag det var eller om det var vid tvättmaskinerna kanske så blev lite spretigt som att det vara buggig grafik. Det var dock en väldigt liten och kort del av upplevelsen så tyckte inte det drog ned omdömet nämnvärt.

Haha! Ja, rösterna var absolut en del av höjdpunkterna. Mer skotsk dialekt i spel tack!

Tycker jag du ska! Finns på Game Pass tror jag

Ugh! Kan bara tänka mig. Hade nog aldrig vågat eller orkat med att jobba i sådana miljöer. Var läskigt nog såhär liksom.