En tunn och ytlig (spel)historielektion!

Nu när det är 30 år sedan Playstation lanserades (3e december 1994 i Japan) är det värt att fira en gigant inom spelindustrin! Sony själva har såklart passat på och uppmärksammat sig själva - och så ramlade jag över denna dokumentären "Story of Playstation" som tar sin början i slutet av andra världskriget när USA droppar två atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Sen en något snabbspolning till Sony Walkman, utan någon historisk kontext om hur samhället och företagskulturen fick växa fram efter en kaotisk efterkrigstid. Vilket känns märkligt när de ändå tar avstamp i den tiden. Och hade mycket väl kunnat prata mer om hur Sony startade, och intervjuat personer som var med där kanske, men nåväl. Det finns ändå en poäng i att omnämna Walkman, både som kassettspelare och CD-spelare, samt 80-talets CDP-101 som blev världens första CD-spelare, eftersom det var deras audiovisuella expertis som fick Nintendo att vilja närma sig Sony för att samarbeta för ett tillbehör till SuperNintendo (SNES) då de ville vidareutveckla sin succé med det ljudchip konsolen hade i sig. Den notoriske ingenjören Ken Kutaragi som hade sett potentialen i den väldigt dyra "Computer Graphics Workstation" och hade intresse i att närma sig TV-spelen som Nintendo briljerade i med sina spelkonsoler var väldigt benägen att samarbeta med dem för ett tillbehör. Då kraftfulla workstation var ämnad för arbete var ett CD-tillbehör med spel utvecklade av Sony fullt logiskt att kalla Playstation. Men Nintendo, rädda för att de skulle ta över från Nintendo och använda detta som en språngbräda och lansera sin egen spelkonsol, dumpade dem och förödmjukade dem publikt då de kort efter att Sony utannonserat deras samarbete publikt så utannonserade Nintendo själva ett samarbete med konkurrenten Philips CD-i - någonting som fick Ken Kutaragi och Sony att se rött och ironiskt nog vilja att faktiskt lansera sin egen spelkonsol. Så efter lite övertalning fick Ken Sony att ta steget från skrapat tillbehör till en egen spelkonsol i sin egen rätt. Och Playstation var (åter)född!

Som någon som växt upp med spelmedia och speltidningar är det inte mycket i denna dokumentären som är nytt och även om den har intervjuer med ett par spelutvecklare är det sällan någon som faktiskt var med och kunnat erbjuda djupare eller vidare insikter i dessa situationer för att kunna berätta någonting annat än det som redan är vida känt bland spelare. Men är en yngre och inte har läst om allt detta finns det såklart en annan ingång. Tyvärr är det en väldigt billig produktion där exempelvis ljudet är väldigt varierande, både i mixning och ibland går tal under musiken så det knappt hörs och ibland är kvaliteten på talet så dåligt så det känns som de använt alldeles för billiga mikrofoner för att spela in sina intervjuer med. Det är såklart okej att göra en billig dokumentär om något en brinner för - men så då till att ha i alla fall en okej systemkamera eller dylikt och i alla fall en okej mikrofon att använda i flertalet situationer så det inte känns som det är gjort av en student på ett mediegymnasium.

Det var såklart inte bara Nintendo som Sony nu konkurrerade mot, utan även Sega och deras nya Saturn som båda skulle komma att kriga på den första av E3-mässor i 1995 där Sega utannonserade sin konsol och det sansade priset £399. Vilket fick dem att tro att de gav dem en osårbar konkurrentsituation. Men så får Sony America ta plats för en minst sagt kortfattad preskonferens där de ska prata om Playstation som nu ska lanseras i Nordamerika. Allt de säger är "299" innan de går av scenen igen. Ridå! Och jubel!

Att förklara Playstations framgång med att den i både marknadsföring och spelutbud vände sig till en vuxnare publik och en kaxigare attityd är förstås en mer än okej ingång - men att de inte alls pratar om CD-formatet och minneskortet som tekniska fördelar känns bara märkligt. Men när de kommer in på Playstation 2 tar de ändå upp DVD-spelaren och den fortsatt vuxnare attityden och kaxigheten och ovan reklamfilmer signerade självaste David Lynch vilket vidare särskiljde dem från "barnsligare" Nintendo som var mer regelstyrda och familjära. Men någonting de aldrig tar upp när de pratar Playstation 2 är dess Emotion Engine och hur de inte bara fokuserade på vuxna och våldsamma spel - utan även känslomässigt engagerande spel! Och återigen inga riktiga intervjuer från människor som var med utan mer nutida återblickar av samma personer som att de bara kunde få kontakt med dessa två utvecklare för hela produktionen. Men kan tycka att Ico och Shadow of the Colossus är två spel som borde tagits upp och diskuterats som kärna i satsningen på mer mogna och konstnärliga spel värda att ta mer på allvar än enkel underhållning.

Playstation 3 nämns lite i förbifarten, som ett dyrt misslyckande och inte så mycket om exempelvis rörelsekänsliga kontrollen och den enda studion som nämns är Naughty Dogs och det framställs som hela konsolens spelutbud i stort sett. Vilket känns märkligt och platt. Speciellt som en ger sken av att vilja berätta en stor innovatörs historia och bredd inom spelindustrin.

Självklart tas även Microsoft och Xbox upp som värdiga konkurrenter. Och när det ska pratas PS4 så pratas det såklart om hur Xbox One lanserades som en multimediamaskin snarare än en spelkonsol - och förödande nog som en "always online" och en maskin som kräver autentisering och inte kan spela begagnade spel om det inte är på inköparens konsol. Vilket Sony gjorde starka pikar av och använde för att marknadsföra sig själva utifrån. Vilket gamersfären verkligen älskade och tog till sig! Mark Cerny omnämns som personen som tog Playstation åter till större vidder och succéer och vände utvecklingen efter den dyrare och svårutvecklade Playstation 3 och Cell-processorn. GameBoy, Nintendo DS och PSP - Playstation Portable - omnämns också såklart.

Sen är vi snabbt framme i närtid, Nintendo Switch och Playstation 5 omnämns i samma andetag som pandemin och innan dess lite Playstation Vita och de båda Playstation VR-enheterna men inte så mycket om dem och hur de skapades. Noll kontext och faktiskt berättande om dem tyvärr. Vilket gör att denna drygt 45 minuter långa historielektionen mest blir en snabb uppräknande av en konsolfamilj och inte så mycket mer. Och som sådan kan en mycket hellre ta del utav i den spelbara historielektionen tillika ett av årets absoluta bästa och mest prisade spel Astro Bot som faktiskt visar mer kontroll och tillbehör än hela denna filmen. Ett spel som inte bara visar enorm respekt och kärlek till Nintendo, spelhistorien och plattformsspel som Super Mario (World och Sunshine för att nämna ett par bara) och Donkey Kong Country utan även en applåd till hela företagets del av den anrika spelhistorien. Och den gör det mycket mer lekfullt och respektingivande än den här stela och uppradade försök till dokumentär. För även om den rundas av med att återkomma till börjans omnämnande av andra världskrigets slut och viljan att bygga upp någonting nytt och starkt tillsammans med hela landet igen är det inte mer än en formsäker återanknytning som helt saknar kontext och större betydelse. Liksom det mesta i filmen.