The Last of Us Part II - såren som aldrig läkte

Vart tar man vägen när allting man hade är förlorat?

Jag anser mig själv vara en man av hårdhjärtad kaliber när jag får uppleva rikligt emotionella berättelser. Jag bryts inte ner så lätt. Må hända att jag varit nära gråten vid många många gånger, men jag har aldrig låtit en tår rinna ner längs min kind. Kan nog bero på mitt macho-komplex dock inget jag kan ger ett direkt svar till. Men jag minns mycket väl dagen då jag lyckades spela ut denna titel, en titel vad jag anser vara en av de mest emotionellt komplexaste och mörkaste berättelser jag någonsin upplevt. 20 timmar av ond bråd död, kvicka vändningar i sitt narrativ, våld i högsta grad och tunga mogna teman vävs in i detta spel som såg dagens ljus för drygt 5 år sedan. Detta är mörkret i The Last of Us Part II.

Berättelsen följer en tid efter del 1. Ellie och Joel bor numera i Jackson som drivs av sistnämndes bror Tommy. Den fridfulla idyllen förstörs dock av en traumatisk händelse som förändrar Ellie helt och hållet och bygger nu inuti henne ett våldsamt hämndbegär som tar henne till de fuktiga miljöerna i Seattle för att kunna spåra upp den person som tog allt ifrån henne. Men ju närmare hon kommer sitt mål så börjar man ganska snart ifrågasätta all död och hemskheter Ellie skapar längs vägen och då börjar en viss cowboys ikoniska citat sakta men säkert klicka fram i närminnet:

''Revenge is nothing but a fool's game''.

Okej, först och främst det självklara. Vi vet ju alla att den mästerliga ettan fortfarande sitter väldigt nära hjärtat på många människor världen över. Och vid tiden då Part II fortfarande var under utveckling så var nog många likt jag själv väldigt oroliga om hur man skulle kunna göra en fortsättning till en sån fantastiskt gjord etta. Svar på det: fullkomligt göra om formulan man hade i början för att kunna leverera något man skulle kunna tappa hakan till. Och Part II är just den titel som ändrar på precis allt. Berättelsen skiftar ton på enorma nivåer och ger oss en sån tung och emotionellt krävande spelresa. Narrativet som Niel Druckmann och CO skrivit upp börjar på ganska bekant nivå som påminner oss om hur världen i Last of Us är och vilka längder man går för att överleva. Bara för att senare kasta oss helt in i en betongvägg med en dundrande smäll för att låta oss uppleva något större än vad man någonsin sett tidigare.

I grund och botten så kan berättelsen verka handla om hur hämnd kan förstöra oss helt. Men i själva verket så är det egentligen ens egna förmåga att kunna förlåta istället för låta sin ilska tryckkoka och förgöra allt i livet som man håller kärt. Spelets berättelse knakar inte in det i skallen på dig hur dess struktur är uppbyggt eller hur narrativet fungerar. Det krävs att man lägger en del tanke om det och när man väl förstår vad Niel Druckmann and CO försöker säga här, då är det en helt annan upplevelse. Jag förstod inte så mycket vart berättelsen var på väg under min första play-through, men efter en stunds tänkande under min spelning, så kom alla känslorna fram och tårkanalerna öppnades. Speciellt i slutet där man inser hur ens besatthet av rättvisa kan kosta en det man redan har runtom sig. Det slår till hårt och lämnar mig helt mållös.

Världen i The Last of Us Part II är än idag en av de mest verklighetstrogna och livfullaste spelvärldar jag någonsin sett. Näst efter Red Dead Redemption 2 såklart.

Part II är som vi redan känner till en av de mest grafiskt komplexa och detaljerade spel som någonsin släpptes till Playstation 4. Och det faktum står ännu kvar. Jag blir golvad över hur vackert spelet är. Detaljrikedomen tar aldrig slut, och man blir bara konstant imponerad över hur långt Naughty Dog gick för att kunna ge en rejäl uppgradering i både spelmekanik och grafik. Världen man reser runt i med Ellie är full av liv och miljöerna känns så magnifika att spela igenom. Vare sig det är inledningen i Jackson eller när man når Seattle. Spelets tekniska sida är som bäst när man kommer fram till Seattle. Naughty Dog vet exakt hur man ska använda resurserna för att ge den mest realistiska spelupplevelsen man kan få. Man använder mycket här om hur naturkrafterna genom åren har förvandlat staden till en övergiven ödemark. Byggnader ser ut som att dom ska kollapsa när som helst, forsar och floder rinner genom många delar av staden som man inte kan ta sig förbi utan båt. Det är inte sällan jag har stannat upp och bara beundrat alla detaljer och vackra miljöer som Naughty Dog slitit arslet av för att göra perfekta.

Fienderna och stridsmekaniken är också löjligt välgjorda. Fienderna är mycket smartare och dödligare, speciellt vid Permadöd-utmaningen som gör att varje strid känns som att det kan kosta ens liv. Min absoluta favorit är ju såklart prone/dodge-mekaniken som låter dig ducka undan fiendeattacker och lägga dig på mage för att krypa genom gräs och under objekt som t.ex fordon, väggar eller liknande. Det lägger till mer smidigt flyt i varje strid och gör det så otroligt tillfredställande. Realismen i striderna är också något värt att nämna, mest för sina fina detaljer. Ett exempel är när Ellie tar en fiende som gisslan i bakhåll och avrättar denne med kniv eller pistol, så kan blodet stänka på hennes ansikte. Bara att se en infekterad sprängas av en bomb man gömde vid ett hörn och slitas i tusentals bitar är löjligt tillfredställande.

Att klonka till skallen på en fiende med en tegelsten blir aldrig tråkigt.

Skådespeleriet är av det bästa slag man kan tänka sig. Det är helt sinnessjukt hur man lyckas få fram så mycket energi i sina roller. Ellie, som gestaltas med otrolig värme och mänsklighet av Ashley Johnson levererar en prestation som vi fortfarande kommer att prata om flera år framöver. Det komplexa lidandet hos Ellie är inte lätt att skildra på skärmen, men Johnsons energi som läggs in i Ellies karaktär är inget annat än värt än att applådera för, som blir ännu mer kraftfull med sömlös hjälp av Naughty Dogs banbrytande animeringsteknik, som låter även den minsta förändring i kroppsspråket tala tusen ord. Det finns så mycket fler scener som är ett perfekt exempel av: ''Show, don't tell''.

Men inget mästerverk är perfekt, och The Last of Us Part 2 är absolut ett mästerverk, det har aldrig ändrats i min åsikt. Men som sagt så finns alltid ett minuskonto. Ibland så kan berättelsen (trots sitt redan otroligt starka narrativ) känns lite för ambitiöst, och drar lite ut på det vid små delar av spelet. Sen är det en värdslig sak egentligen men jag i mitt tycke känner att spelet absolut inte behövde en quote on quote ''remaster'' med tanke på att det är otroligt lite skillnad mellan PS4-versionen och PS5-uppgraderingen. Det känns istället att man börjar göra som Disney och försöker mjölka sönder sina varumärken. Naughty Dog som företag är långt ifrån Disney och jag är nyfiket exalterad på deras nya kommande originalspel som utannoserades för ett tag sedan. Men vid det här laget så tycker jag att The Last of Us får vara ifred nu.

Detta är en berättelse som lämnade mig helt tom och mållös.

Jag har inte så mycket kvar att säga som inte redan har sagts. The Last of Us Part II är ett primärt exempel på hur man tar en genial formula man hade och skruvar upp det till en helt ny nivå. Med sina 20 långa speltimmar så finns det mycket här att hämta. Med en av de mest klyftigt skrivna berättelserna jag någonsin fått uppleva, ett detaljfyllt stridssystem, vacker men dödlig värld, undersköna miljöer så är denna titel en sådan som jag lätt kommer återvända till om mitt psyke klarar av det. För att bli sårad första gången av det man får se, gör lika ont ännu som då. För detta spel rev upp emotionella sår hos mig som kommer säkert läka med tiden. Men det kommer ta väldigt länge. Jag lyfter hatten för Niel Druckmann och gänget på Naughty Dog. Detta gjorde ni bra.

Riktigt bra.

Det värmer mitt hjärta att se folk som förstår innebörden av berättelsen i Part II som här 🥹🧡