Zelda II – The Adventure of Link

Zelda 2 var länge det enda Zeldaspelet som var en klar och direkt uppföljare på sin föregångare. Efter tvåan blev serien mycket mer komplicerad och det blev lite oklart om vart alla spel hör hemma kronologiskt. Zelda 2 anses också vara det svarta fåret i serien och är rent hatat av många spelare - Men hur håller spelet egentligen idag?

Zelda 2 är lite speciellt och man måste nog i kontext kolla på när spelet släpptes och hur spel fungerade under samma tidsera. Vi var mitt under 8-bitseras guld år och det skulle göra uppföljare till en populär föregångare. Man hade lärt sig hårdvaran och ville både utnyttja den plus både förbättre och göra något nytt. Spelen som man kan se detta på är Castlevania 2, Super Mario Bros 2 och så Zelda 2. Främsta Castlevania 2 och Zelda 2 är titlar som man försökte något helt nytt och ironiskt nog anses båda också vara det svarta fåret i respektive serie. Mario 2 vet vi ju var ett re-skin på ett annat spel, men det faller också in i Nintendo försökte göra något nytt även där.

Att spela ett spel så här i efter hand kan vara lite känsligt. Många gånger har man en bild av spelet på grund av barndomsminnena som inte alls stämmer idag. Men ibland så har man mer förståelse för spelet och dess natur än man hade som barn. Zelda 2 är ett sådant spel.

Det syns att Nintendo försökt göra ett rollspel och inte riktigt kanske vetat hur de ska introducera det för den västerländska marknaden. Man måste förstå att rollspel inte ännu blivit stora här i västvärlden och att det fanns en tveksamhet från både väst och öst att lansera den typen av spel här. Så här i efterhand när man tittar på Zelda 2 går det dra små paralleller till andra traditionella JRPG så som Final Fantasy och Dragon Quest. Zelda 2 har nämligen levlar, en världskarta och även en form av random encounters. Du kan visserligen se fienderna men det funkar på samma sätt som i andra JRPG. Tar du i en fiende blir du indragen i ett stridsscenario. Skillnaden i Zelda 2 är att det är en tvådimensionell plattformsvärld i stället för ett omgångsbaserat slagfält. Att döda fienderna ger mig erfarehetspoäng som gör att Link blir starkare. För varje level får jag välja att sätta poäng på styrka, magi eller liv. Det är väldigt basalt men följer också ett rollspelskoncept som känns fullt naturligt idag.

Det som sticker ut mest med Zelda 2 är att spelet känns rätt mörkt. Hyrule känns rätt deprimerande och borgarna är mörka och stora. Jag får nästan en Dark Souls-känsla över spelet och detta gäller även svårhetsgraden. Idag har jag lättare med spelet då jag förstår konceptet med levlar och att det går att grinda sig till att bli bättre. Men spelet har ändå en hög svårhetsgrad och den är inte heller jämn. Rätt tidigt får jag gå till Death Mountain och labyrinten där tillsammans med krokodilerna med yxor gör att denna del blir svårast i hela spelet. Rent frustrerande då man skickas tillbaka till början när man dött alla liv och måste då gå hela vägen igen till berget. Sista palatset är också en utmaning och ibland känns det lite random i hur jag tar mig vidare. Byborna ger visserligen bättre ledtrådar än i Castlevania 2 men det är ibland rätt kryptiskt vad jag faktiskt ska göra.

Då jag gör dessa retrorecensioner utifrån hur jag upplever spelen idag så måste jag ändå säga att Zelda 2 är bättre än vad jag minns det som barn. Nu när jag förstår konceptet med levlar och andra rollspelselement så känns spelet genast mycket bättre än jag upplevde det förut. Spelet har fortfarande en del problem i de ibland kryptiska lösningarna och den ojämna svårhetsgraden. Men allt som allt så anser jag nog att Zelda 2 är ett av de mest intressanta spelen i en serie som för det mest återupprepat sig genom åren. Det finns ett mörker och en desperation i Links resa att rädda Zelda och Hyurle. Zelda 2 kommer alltid för mig vara det där "Tänk om?" där jag drömmer om en Zeldaserie som fortsatt att utveckla rollspelsdelarna.

Jag hade så gärna velat ha en remake av 2an där de fixar till problemen och bygger ut rollspelsdelen. Det är intressant att kartan i Zelda 1 finns med och visar att man bara spenderade första spelet i en liten del av världen.

Men jag tycker överlag det finns mycket man kan göra med Zelda-världen och som du säger så hade det varit intressant och få fler spin-offs. Det skulle ju bygga ut Hyrule att få se mer än bara vad Zelda och Link gör.

Jag håller med om samtliga saker. Kontrollen är jävligt tight faktiskt och 2ans fiendfauna satte väl också grunden i de kommande Zeldaspelen.

Håller med, när det finns saker att förbättra på grund av daterad hårdvara eller bara konstiga val. När det finns något som skulle kunna bli fantastiskt men inte riktigt fick chansen, ja då är en remake legitim.

Kid Icarus har också en helt bakvänd svårhetsgrad. Spelet är ju typ svårast i början och blir mycket lättare ju längre man tar sig i spelet. Sen de där jävla äggplantmagikerna som gjorde man fick springa tillbaka halva slottet för att hitta en sjuksköterska. Tjuvarna som tog ens saker var också sjukt irriterande. Kid Icarus 2 till GB är dock underskattat och jag är förvånad att varumärket i princip dog där (även om vi fick ett spel till 3DS också).

Jag tänker att Kid Icarus hade kunnat bli Nintendos hack'n'slash i 3d-person. Ett snällare God of War helt enkelt. Tänker på hur Pit är i Smash Bros. Alternativt något som Fenyx Rising...jag tror det hade kunnat fungera med en Nintendo-twist.

F-Zero förstår jag att de har problem med då det skulle konkurrera med Mario Kart. Star Fox tror jag är svårt för att rymdskjutar-genren är rätt begränsad vad gällande publik.