I Hellblade är fokus på Senua som karaktär. Målet är att vi ska förstå henne bättre genom att se världen genom hennes ögon. Jag får känslan av att Ninja Theory närmast vill minska hennes utsatthet och ensamhet genom att låta spelarna komma nära.
En av de mer tärande aspekterna av att lida av psykisk ohälsa är ensamheten. Känslan av att ingen förstår en, och att ingen kan hjälpa en. En ensamhet som en gång gestaltades perfekt av Gustaf Fröding i hans dikt En ghasel – som jag direkt kommer att tänka på när jag får prova att gå några steg i Senuas skor.
Djupa skogar
Den skog Senua befinner sig i baseras på norska trollskogar, och nog känns miljön bekant alltid. Men samtidigt djupt främmande och obehaglig. Jag ser nämligen skogen genom hennes ögon, och något dunkelt vilar bakom träden. I hennes huvud snurrar tankarna.
Ninja Theory får sin vilja igenom genom att skippa utgivare, och drar därför ner på produktionskostnaderna.
Arvet efter modern, som gick under i psykisk sjukdom, väger tung. Senua plågas av en inre monolog som hela tiden försöker knäcka henne. Förklara att hon också är dömd till undergång, att hon är värdelös.
Den mentala attacken avslutas med en fysisk, där mörka gestalter rör sig mot henne. Jag kan blocka och anfalla med antingen lätta eller hårda attacker. Det är enkelt och intuitivt, och huggen känns köttiga. Efter bataljen vandrar jag genom skogen. Jag hinner precis börja känna mig lugn och rofylld av de finstämda miljöerna när en vind drar genom träden. Direkt anar jag oråd. Ninja Theory har redan lyckats få mig att internalisera Senuas blick. Överallt tycker jag mig se tecken på att något är fel. Att jag är fel. Skogen ändrar karaktär. Den blir mörk och hotfull. Tanken är jag som spelare ska inte bara se utan känna Senuas ensamhet, rädslor och utsatthet.
Du attackeras både mentalt och fysiskt.
När jag berättar för Matthews att tematiken med psykisk sjukdom är något som ligger mig väldigt nära efter att båda mina föräldrar tagit sina liv (min mamma när jag var sexton år, och pappa fjorton år senare) så reagerar han inte med den förvåning och bestörtning jag blivit van vid. Att berätta om sådant brukar överrumpla människor, men Matthews förklarar lugnt hur han ofta träffar människor, journalister och spelare, som alla har sina personliga berättelser och upplevelser. Antingen från egna kamper mot depressioner, eller människor i dess närhet.
Trots att så många delar liknande erfarenheter är det något vi sällan talar om, och än mindre skildrar i spel med det allvar och värdighet ämnet förtjänar. Kanske kan den där ensamheten bli något mindre om vi vågar samtala om det mer, och Hellblade kan i bästa fall bli en del av det samtalet.
